Hej!

Det du beskriver är helt normalt! Trots att du tänker att det kommer gå bra för din mamma så måste du få reagera på att hon drabbats av cancer. Det är ju inte något man vill att någon nära ska få. Att du själv fått reda på att du bär på en gen som ökar risken för att du själv kan drabbas, är ju en till dimension av det hela. Det har ju varit sådant som "drabbar andra och inte mig/oss", men som nu blivit er verklighet. När en sådan här sak händer drabbas man av en kris. Kris innebär att tidigare kunskap och erfarenheter inte räcker till för att hantera och förstå den situation som man har hamnat i. Därför måste du nu tillåta dig själv att reagera och bearbeta detta för att så småningom komma vidare. Om du inte tillåter dig själv att uttrycka dina känslor och trycker ner dem, ökar risken för att du ska drabbas av fler panikångestattacker. Panikångest är inte farligt. Det talar bara om att det blivit för mycket och att du behöver få ut det som är inuti. Det kan du få genom att tillåta dina känslor samt ex prata med en vän eller professionell, skriva, måla mm. Det är viktig att hitta sitt sätt att pysa ut det jobbiga. Kanske passar det dig att måla Mandala? Det är viktigt att du inte bara tänker på din mamma utan att du även tar hand om dig! Du kan läsa mer om  kris och panikångest här.

Ta hand om dig!

Nära Cancer