Vet inte ens varför jag skriver. Har svårt att veta vad jag ska göra när man sopa blivit sjuk och han har svårt att erkänna att han mår sämre även om vi märker. Det som gör det värst är att det är sällsynt, läkarna vet typ inte heller så mycket förutom något jävla tyskt team som jobbar på det, annars känns det väl lite som en chansning allt känns 50/50. Antingen kan det gå bra, elelr skit dåligt eller upp och ner. Vill bara ha tillbaka allt känns lite som jag inte kan vakna från en dröm och det bara är en tidsfråga till våra liv förvandlas helt. Jag hoppas jag är en matchning för att donera till min pappa även om han är gammal och det är lite riskabelt men säkert inte. Det enda jag vill och velat är att bli ssk och nu har jag äntligen börjat plugga men är det fel att fortsätta när allt kanske går bra nu men man vet aldrig. Min morbror har redan dött av cancer för ett par år sedan är bara så trött önskar jag var en av dom människorna som bara går runt och man märker på dom att dom aldrig varit med om något sorgligt förutom kanske en död hund eller något. Behöver råd om positiva sätt att tänka elelr kanske hopp om hur dåligt det än går hur kan det se ut i framtiden, är obotligt något man kan leva med