Hej, När jag var 12 fick min pappas fru cancer. Jag kallar henne Stina. Vi i familjen tror att Stina alltid har varit avundsjuk på min och pappas relation och därför har Stina särbehandlat mig och hennes egna son. Hon har alltid varit hårdare och strängare mot mig. Stina kommenterar allt jag gör på ett negativt sätt och då jag har dyslexi och har extra svårt för stavning och tal. Har hon en standard kommentar när min grammatiska blir fel. Hon brukar sägas ” hur kan du inte skämmas folk måste ju skratta åt att du inte kan uttala ordet rätt ”. När hon fick cancer blev hon värre och värre. Hon dricker mycket, tar varje chans hon får att bli full. Fyller glasen med vin orimligt mycket och blir ännu mer otrevlig av vinet. Hon skyller alltid drickandet och hennes kommentarer på att hon har ont efter komplikationerna efter cancer. Jag vet att det är jätte synd om henne då hon har svårt att gå efter att fått sår under förtret och på händer efter cellgifterna. Men efter att varit rädd för henne i flera år sa jag ifrån och flyttade hem till min mamma på heltid. Detta efter en sommar då hon blev otrevlig och klagade till papp sa ifrån och då drack hon så mycket att hon till slut däckad. Jag träffade inte Stina på några veckor men då jag knappt träffade min papp då han gör allt med Stina gick jag tillslut tillbaka i samma situation igen bara för att få behålla min relation med min pappa. Ett år efter detta träffade jag min kille och fort flyttade jag ihop med honom. Att flytta hemifrån har alltid varit min dröm och jag trodde att detta skulle fixa alla problem. Men när jag kom förbi till pappa tog hon varje chans hon fick att klaga. Och hon är den som kommenterar och klagar när min pappa inte hör. Jag levde i denna relation med Stina i 2 år. Ett år hemma och ett år när jag flyttat hemifrån. ( även min kille har reagerat på hur mycket hon dricker). I Augusti förra året åker Stian, pappa , jag , min kille, Stinas son och hans två barn till Spanien i 5 dagar. Stinas son är 15 år äldre än mig med en son på 13 och en dotter på 7. När vi var i Spanien blev hon full varje middag och till slut hotade Pappa med att skilja sig och hennes son att bryta kontakten om hon inte tog tag i sitt drickande. Men när vi kom hem tog in några samtal med läkare över datorn för att dricka mindre. Och vist har det blivit lite bättre men hon har fler syrliga kommentarer. På min födelsedag lite mer än ett halvår senare hackade Stina på allt jag gjorde. Och då vi var mitt i en flytt jag och min kille hade vi mitt kalas hoss pappa och Stina. Men efter middagen blev jag trott på alla kommentarer och sa ifrån vilket jag inte gjort innan. Jag var så trött på att hela tiden må soligt pågrund av henne. Och det slutade med att hon blev slak och sa saker utan att tänka. Jag och min kille åkte där ifrån och nu 2 månader senare har jag fortfarande inte träffat henne eller varit hemma hos dem. Nu börjar papp fråga om jag ska komma förbi och flera gånger har jag sagt att jag inget vill vara där eller träffa Stina. Problemet är att jag inte träffar min pappa om jag inte träffar Stina. Vad ska jag göra? Papp har hotat med skilsmässa flera gånger men skiljer sig aldrig. Och han säger att han får dåligt samvete att lämna någon som har cancer och aldrig kommer bli friskförklarad. För någon dag sedan skrev även Stina till mig på Messenger att dem saknar mig och att både hon och papp inte mår så bra och därför bör jag komma förbi en dag. Ska jag gå tillbaka för att göra dem glada men att jag själv mår dåligt ? Jag står i dilemmat att gå tillbaka i den sitvation jag hade med pappa och Stina eller att knappt träffa min pappa alls. Vad ska jag göra. Har ni några tips? Jag har funderat på hur jag ska göra i 2 månader och har fortfarande inget svar. Har ni några råd på hur man ska prata med sin pappa både om alkoholen och beteendet och detta med att hon skyller det nästa på smärta efter cellgifterna. Och att hon klagar på att hon är sjuk? Tack på förhand