Hej! Min mamma dog av bröstcancer 2007, när jag var 4 år gammal. Jag är idag 20 och tycker av någon anledning att det är tufft just nu. Jag minns knappt min egen mamma och känner inte att jag har "rätten" att säga att jag saknar henne. Hur kan man sakna en person som man inte minns? Att säga att jag saknar "en" mamma istället för "min" mamma känns också fel, som ett svek mot henne. Jag kan inte säga att jag sörjer henne utan jag sörjer att jag aldrig har fått ha en mamma och jag vill så desperat bara få reda på mer. Hur hon var, hur hon pratade, hur hennes röst lät, hur hon skämtade och vad hon tyckte om men jag vill också veta mer om hur allting hände. Varför just hon dog och hur exakt allting gick till. Min pappa och släkt har såklart berättat men det var mest när jag var ett barn och jag har därmed huvudsakligen fått förklaringen som man ger till just ett barn – inte till en vuxen. Hon var 17 när hon fick bröstcancer första gången och hon dog när hon var 34. Jag har alltså levt över halva av hennes liv vilket också känns helt galet. Ska jag också få bröstcancer och dö? Det är såklart ingenting som ni kan svara på men det är ändå saker som jag tänker på. Jag vill ha egna barn och de kommer aldrig ha en mormor. Jag själv kommer aldrig ha en mamma som kan hjälpa till och komma med råd när jag får barn och jag kommer inte att ha en mamma på mitt bröllop. Alla säger till mig att hon alltid finns med mig och är "alltid saknad, aldrig glömd" men hon är glömd, jag kommer inte ihåg henne och jag kan inte säga att jag saknar henne. Det enda jag minns är hur hon låg i sjukhussängen när hon redan hade dött och vi gick in för att säga hejdå. Jag kan inte prata med henne och höra henne svara, drömma om henne eller på något sätt känna att jag har henne med mig vilket även det som ett svek mot henne. Jag vet hur gärna hon ville ha barn och hur mycket hon måste ha älskat mig så hur kan jag bara glömma min egen mamma? Rationellt sett vet jag att jag var väldigt liten och att man inte minns mycket från en så ung ålder men jag skuldbelägger ändå mig själv för det. Jag känner inte att det finns någon som jag kan prata med. Jag skäms nästan av att det är något som jag mår dåligt över för igen – jag minns inte henne och jag kan inte sörja en person som jag inte minns. Idag känns det också som att det är för sent för att känna såhär. Det har gått så lång tid och jag borde ju må bra. Jag ber om ursäkt för ett virrigt och ganska långt meddelande. Jag undrar väl helt enkelt om det är vanligt att känna såhär och hur man kan tänka? Kan jag få reda på mer om vad som hände? Få tag på hennes journal? Borde läkaren som hon hade ha tagit reda på om det var en ärftlig typ av cancer och sagt det till min pappa eller borde jag själv kontakta vården för att kolla upp det i och med att hon var så ung? Just nu känns det helt enkelt som för mycket. För mycket förvirring, skam, skuld, saknad och helt enkelt sorg och jag vet inte hur jag ska gå vidare från detta. Tack så mycket för svar och för det arbete ni gör! <3></3>