Hej! Min mamma opererades med en Whippel operation i januari i år. Operationen gick bra och de var nöja med radikal kirurgi. Dock har nu mamma börjat adjuvant cytostatika och hon har under hela processen varit mycket orolig och haft mycket ångest. Men nu börjar det eskalera och känns ohållbart. Hon har varit hos vårdcentralen och fått Mirtazapin och sömntablett. Så sover bra gör hon. Men hela dagarna har hon sådan konstant ångest. Hon säger att hon inte kan koncentrera sig på något eller sitta still. Hon går omkring och får inte ihop tankarna eller vad hon ska göra. Jag och min mamma har väldigt nära relation och pratat i telefon flera gånger/dag men nu blir det mer som terapisamtal varje samtal. Jag känner att jag inte orkar bära hennes ångest och oro. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag säger till henne att jag inte kan vara hennes terapeut och hon får så dåligt samvete över att hon belastar mig . Men hon känner sig så ensam. Hon tycker det känns som kontakt ssk på onkologen tycker att hon är jobbig när hon ringer dem. Hon har kuratorkontakt men det tycker hon inte ger något. Hon har dessutom blivit helt fixerad vid sin vikt och är livrädd för att gå ner i vikt och se sjuk ut. Här bottnar nog mycket av hennes problematik. Hon känner att hela självkänslan och självförtroendet har rasat pga. Viktminskning och sedan är hon rädd för att tappa håret. Hon finner ingen mening med att ta den här behandlingen då hon inte tror att det kommer fungera och prognosen är dålig ändå. Nu var inte detta en cancer i bukspottkörteln utan i Papilla vateri som har bättre prognos, men det har mamma mycket svårt att ta in. Jag känner mig helt handfallen hur jag ska kunna stötta henne men samtidigt inte förlora mig själv helt. Jag kan inte ta hela den här livskrisen på mina axlar. Hur ska jag tänka? Hur ska jag göra?