Hej. Min pappa har prostatacancer som har spridit sig till höften och troligtvis levern. Han har förmaksflimmer , fått hjärtinfarkt samt propp i mjälten. Han säger själv att det känns som han håller näsan över vattenytan, att han snart inte orkar mer. Han har även kol. Han sover knappt och har de senaste 4 veckorna åkt in och ut till akuten. Jag känner mig så hjälplös och orkar inte känna efter själv. När jag hörde för ca 2månader sedan att cancern spridit sig fick jag min första panikångestattack någonsin. Är rädd att känna efter och rädd för att förlora honom medan jag känns helt avstängd. Han är en typiskt "ensamvarg" den gamla generationen som "ska" klara av det mesta själv och inte larva sig. Han lider dagligen, sover knappt och de känns som jag snart kommer förlora honom. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har själv en familj och känner mig inte delaktig för att jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Jag är trasig och vågar inte må, är rädd för att få attacken igen. Är rädd att göra det verkligt , att han kanske snart kommer att dö. Jag vet inte, eftersom det enda vi gör, är att vänta på besked från vården. Vi väntar och väntar och lider i tystnad. Jag är ledsen men jag är helt bortkopplad från livet. Har redan förlorat min mamma tidigt och snabbt, vill inte förlora pappa nu också. Hatar att va hjälplös, det är min värsta känsla någonsin. Att bara vara och acceptera hur livet är.