Min pappa dog för ett par veckor sedan efter sex månaders obotlig cancer. Vi trodde vi skulle ha mycket mer tid, men på slutet gick det så otroligt fullt.
Tomheten är helt bedövande. Jag är så trött, konstant trött. Jag har inte gråtit så mycket sista veckan för att jag är helt slut på energi. Aldrigheten har börjat krypa sig på mer. Känslan av att jag aldrig kommer se honom, prata med honom, krama honom. Sorgen och ilskan kommer när man minst anar det mitt i tomheten.
Jag förstår inte hur jag ska klara av denna sommar.
Kan relatera på många plan. Min mamma gick bort för 7 månader sedan och jag kände exakt samma sak fast med plugget. Studerar till sjuksköterska och hade då kämpigt med att balansera studier med sorg och hamnade efter, det kämpar jag med fortfarande.
Det jag har lärt mig och upptäckt är att hur jobbigt och omöjligt det än känns att fortsätta leva vidare så måste man bara ta sig igenom det, det går inte att undvika. Man hanterar sorgen och saknaden på olika sätt men min coping var att hålla mig upptagen och tänka på annat emelleråt, det hjälpte.
Men det går inte att fly sorgen 24/7, den finns där och kommer alltid göra det. Din sommar kommer vara svår, men tänk på att du långt ifrån är ensam och ta hjälp av exempelvis kurator på vårdcentral om det skulle hjälpa lite, det gör det för mig men alla är olika <3
Mamma dog för två veckor sedan. Jag är så trött. Tom. Och jag blir arg när jag är ledsen. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte försöka tänka positivt. Jag är arg.
Tack till er som tagit er tiden och svarat på mitt meddelande. Jag är väldigt tacksam för det. Det är nu nästan 3 månader jag skrev mitt meddelande och än idag känns det ofattbart och overkligt. Jag kan fortfarande inte förstå att pappa inte är här.
Försöker bygga en vardag igen. Jobbar halvtid, försöker träna och ta hand om mig själv, göra saker som ger mig energi. Det är verkligen upp och ner, dag för dag, ofta timme för timme.
Jag saknar min pappa mest över allt. Inget känns menningsfullt utan honom.
Tack till er som tagit er tiden och svarat på mitt meddelande. Jag är väldigt tacksam för det. Det är nu nästan 3 månader jag skrev mitt meddelande och än idag känns det ofattbart och overkligt. Jag kan fortfarande inte förstå att pappa inte är här.
Försöker bygga en vardag igen. Jobbar halvtid, försöker träna och ta hand om mig själv, göra saker som ger mig energi. Det är verkligen upp och ner, dag för dag, ofta timme för timme.
Jag saknar min pappa mest över allt. Inget känns menningsfullt utan honom.
Sorgen tar tid. Det är jättejobbigt! Jag vet, för jag saknar min mamma💔 Men jag tänker att det också är något fint i det, att det är tydligt. Det blir ju tydligt hur värdefull relationen var och hur mycket kärlek det fanns i den!
Hej alla! Tacksam för all stöd. Natten mot julafton just nu. Den första utan pappa. Sju månader sedan han gick bort. Jag vet inte vad det är, men just nu känner jag mig helt tom. Jag känner knappt någonting alls. Jag vet inte om det är att jag försöker ta hand om alla andra i familjen. Men jag är matt. Det är fortfarande för overkligt. Kan knappt skratta eller gråta.
Mamma är så ledsen. Hon är bara 61 och förlorat sin livskamrat sedan 40 år. Jag försöker göra allt för henne. Vill bara att hon ska må bra.
Jag saknar pappa så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Allt känns bara, fortfarande, tomt.
Mamma dog för två veckor sedan. Jag är så trött. Tom. Och jag blir arg när jag är ledsen. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte försöka tänka positivt. Jag är arg.
Jag förstår dig så. Jag har också varit så arg. Jag är arg. Det finns ingen kompass som visar framåt. Allt saknar mening. Jag hoppas du har bra stöd runt dig ❤️
Jag förstår dig så. Jag har också varit så arg. Jag är arg. Det finns ingen kompass som visar framåt. Allt saknar mening. Jag hoppas du har bra stöd runt dig ❤️
Nu är det fyra månader sedan mamma dog. Idag var det jul utan henne. Pappa trodde nog att alla förväntade sig samma som när hon stod för den. Så alla försökte bara fylla i det hon hade gjort. Det blev inte roligt. Som en sämre version bara. Nästa år vill jag göra på mitt sätt. Jag har svårt för att känna efter idag. Jag är nog fortfarande arg.
Hej alla! Nu har det gått drygt ett år sedan pappa förlorade mot cancern och mitt första inlägg. Det är först nu jag börjar förstå vad fan som hänt. Det är först nu hjärnan börjar ta in den nya verkligheten. Senaste halvåret har jag varit i princip helt avstängd. Knappt gråtit, knappt varit ledsen. Inte kunnat förmå mig att ta in.
Just nu saknar jag pappa så mycket att det börjar påverka min vardag. Det slår mig dagligen, som en blixt från klar himmel, och jag tappar i princip andan. Det är som att jag påminns första gången, varje dag, att han aldrig kommer tillbaks. Smärtan gör lika ond varje dag, om än vissa dagar ännu värre.
Hur fan ska man ta sig vidare? Hur ska man kunna leva med saknaden? Med smärtan?
Jag vet att vi är många i detta forum som gått och går igenom samma sak. Tacksam för allas tankar <3
Hej alla! Nu har det gått drygt ett år sedan pappa förlorade mot cancern och mitt första inlägg. Det är först nu jag börjar förstå vad fan som hänt. Det är först nu hjärnan börjar ta in den nya verkligheten. Senaste halvåret har jag varit i princip helt avstängd. Knappt gråtit, knappt varit ledsen. Inte kunnat förmå mig att ta in.
Just nu saknar jag pappa så mycket att det börjar påverka min vardag. Det slår mig dagligen, som en blixt från klar himmel, och jag tappar i princip andan. Det är som att jag påminns första gången, varje dag, att han aldrig kommer tillbaks. Smärtan gör lika ond varje dag, om än vissa dagar ännu värre.
Hur fan ska man ta sig vidare? Hur ska man kunna leva med saknaden? Med smärtan?
Jag vet att vi är många i detta forum som gått och går igenom samma sak. Tacksam för allas tankar <3
Jag vet precis hur du känner. Min pappa tog livet av sig för några år sen och tomheten finns kvar. Men efter några år gör det inte lika ont... nu fick jag precis beskedet att mamma har 2-6 månader kvar... så jag är rädd. För jag vet att det kommer ta år, kanske för alltid. Och jag kommer vara ensam. Så ensam. Jag tror vi alltid kommer sakna dom och deras kärlek. Känslan att någon älskade en så som bara en mamma och pappa gör.
Min pappa dog för ett par veckor sedan efter sex månaders obotlig cancer. Vi trodde vi skulle ha mycket mer tid, men på slutet gick det så otroligt fullt.
Tomheten är helt bedövande. Jag är så trött, konstant trött. Jag har inte gråtit så mycket sista veckan för att jag är helt slut på energi. Aldrigheten har börjat krypa sig på mer. Känslan av att jag aldrig kommer se honom, prata med honom, krama honom. Sorgen och ilskan kommer när man minst anar det mitt i tomheten.
Jag förstår inte hur jag ska klara av denna sommar.
Styrkekramar❤️❤️❤️
Kan relatera på många plan. Min mamma gick bort för 7 månader sedan och jag kände exakt samma sak fast med plugget. Studerar till sjuksköterska och hade då kämpigt med att balansera studier med sorg och hamnade efter, det kämpar jag med fortfarande.
Det jag har lärt mig och upptäckt är att hur jobbigt och omöjligt det än känns att fortsätta leva vidare så måste man bara ta sig igenom det, det går inte att undvika. Man hanterar sorgen och saknaden på olika sätt men min coping var att hålla mig upptagen och tänka på annat emelleråt, det hjälpte.
Men det går inte att fly sorgen 24/7, den finns där och kommer alltid göra det. Din sommar kommer vara svår, men tänk på att du långt ifrån är ensam och ta hjälp av exempelvis kurator på vårdcentral om det skulle hjälpa lite, det gör det för mig men alla är olika <3
Styrkekramar till dig❤️❤️❤️
Mamma dog för två veckor sedan. Jag är så trött. Tom. Och jag blir arg när jag är ledsen. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte försöka tänka positivt. Jag är arg.
Tack till er som tagit er tiden och svarat på mitt meddelande. Jag är väldigt tacksam för det. Det är nu nästan 3 månader jag skrev mitt meddelande och än idag känns det ofattbart och overkligt. Jag kan fortfarande inte förstå att pappa inte är här.
Försöker bygga en vardag igen. Jobbar halvtid, försöker träna och ta hand om mig själv, göra saker som ger mig energi. Det är verkligen upp och ner, dag för dag, ofta timme för timme.
Jag saknar min pappa mest över allt. Inget känns menningsfullt utan honom.
Tack till er som tagit er tiden och svarat på mitt meddelande. Jag är väldigt tacksam för det. Det är nu nästan 3 månader jag skrev mitt meddelande och än idag känns det ofattbart och overkligt. Jag kan fortfarande inte förstå att pappa inte är här.
Försöker bygga en vardag igen. Jobbar halvtid, försöker träna och ta hand om mig själv, göra saker som ger mig energi. Det är verkligen upp och ner, dag för dag, ofta timme för timme.
Jag saknar min pappa mest över allt. Inget känns menningsfullt utan honom.
Sorgen tar tid. Det är jättejobbigt! Jag vet, för jag saknar min mamma💔 Men jag tänker att det också är något fint i det, att det är tydligt. Det blir ju tydligt hur värdefull relationen var och hur mycket kärlek det fanns i den!
Styrkekram till dig❤️
❤️Sturkekram❤️
Jag förstår verkligen din sorg. Är i samma position som du. Känner igen mig i allt du skriver. Ingenting känns meningsfullt längre utan pappa
Jag förstår verkligen din sorg. Är i samma position som du. Känner igen mig i allt du skriver. Ingenting känns meningsfullt längre utan pappa
Styrkekram❤️❤️❤️
Hej alla! Tacksam för all stöd. Natten mot julafton just nu. Den första utan pappa. Sju månader sedan han gick bort. Jag vet inte vad det är, men just nu känner jag mig helt tom. Jag känner knappt någonting alls. Jag vet inte om det är att jag försöker ta hand om alla andra i familjen. Men jag är matt. Det är fortfarande för overkligt. Kan knappt skratta eller gråta.
Mamma är så ledsen. Hon är bara 61 och förlorat sin livskamrat sedan 40 år. Jag försöker göra allt för henne. Vill bara att hon ska må bra.
Jag saknar pappa så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Allt känns bara, fortfarande, tomt.
Mamma dog för två veckor sedan. Jag är så trött. Tom. Och jag blir arg när jag är ledsen. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte försöka tänka positivt. Jag är arg.
Jag förstår dig så. Jag har också varit så arg. Jag är arg. Det finns ingen kompass som visar framåt. Allt saknar mening. Jag hoppas du har bra stöd runt dig ❤️
Jag förstår dig så. Jag har också varit så arg. Jag är arg. Det finns ingen kompass som visar framåt. Allt saknar mening. Jag hoppas du har bra stöd runt dig ❤️
Nu är det fyra månader sedan mamma dog. Idag var det jul utan henne. Pappa trodde nog att alla förväntade sig samma som när hon stod för den. Så alla försökte bara fylla i det hon hade gjort. Det blev inte roligt. Som en sämre version bara. Nästa år vill jag göra på mitt sätt. Jag har svårt för att känna efter idag. Jag är nog fortfarande arg.
Hej alla! Nu har det gått drygt ett år sedan pappa förlorade mot cancern och mitt första inlägg. Det är först nu jag börjar förstå vad fan som hänt. Det är först nu hjärnan börjar ta in den nya verkligheten. Senaste halvåret har jag varit i princip helt avstängd. Knappt gråtit, knappt varit ledsen. Inte kunnat förmå mig att ta in.
Just nu saknar jag pappa så mycket att det börjar påverka min vardag. Det slår mig dagligen, som en blixt från klar himmel, och jag tappar i princip andan. Det är som att jag påminns första gången, varje dag, att han aldrig kommer tillbaks. Smärtan gör lika ond varje dag, om än vissa dagar ännu värre.
Hur fan ska man ta sig vidare? Hur ska man kunna leva med saknaden? Med smärtan?
Jag vet att vi är många i detta forum som gått och går igenom samma sak. Tacksam för allas tankar <3
Hej alla! Nu har det gått drygt ett år sedan pappa förlorade mot cancern och mitt första inlägg. Det är först nu jag börjar förstå vad fan som hänt. Det är först nu hjärnan börjar ta in den nya verkligheten. Senaste halvåret har jag varit i princip helt avstängd. Knappt gråtit, knappt varit ledsen. Inte kunnat förmå mig att ta in.
Just nu saknar jag pappa så mycket att det börjar påverka min vardag. Det slår mig dagligen, som en blixt från klar himmel, och jag tappar i princip andan. Det är som att jag påminns första gången, varje dag, att han aldrig kommer tillbaks. Smärtan gör lika ond varje dag, om än vissa dagar ännu värre.
Hur fan ska man ta sig vidare? Hur ska man kunna leva med saknaden? Med smärtan?
Jag vet att vi är många i detta forum som gått och går igenom samma sak. Tacksam för allas tankar <3
Jag vet precis hur du känner. Min pappa tog livet av sig för några år sen och tomheten finns kvar. Men efter några år gör det inte lika ont... nu fick jag precis beskedet att mamma har 2-6 månader kvar... så jag är rädd. För jag vet att det kommer ta år, kanske för alltid. Och jag kommer vara ensam. Så ensam. Jag tror vi alltid kommer sakna dom och deras kärlek. Känslan att någon älskade en så som bara en mamma och pappa gör.