Hoppa till huvudinnehållet

Till vägs ände snabbt....

Inlägget har 1 svar

  1. Anonym

    Det är nu mitten av Juli, knappt 2 månader sedan mamma fick den initiala diagnosen och att det förmodligen var cancer. Under 2 månader har cancern ätit upp henne med en fart jag aldrig trott.

    Cancer är ett helvete. Ett helvete för den som har det och för omgivningen. Den tär och äter upp och spottar ut allt gott som kommer den nära. Cancer är ett ovärdigt sätt att dö. Vecka för vecka känns det som att en knapp slås av hos mamma för varje funktion. Ena veckan slås balansen av, sen hörsel, illamående, minnet, alla kognitiva förmågor. Cancern har spritt sig till alla större organ nu och även hjärnan.... Det går så enormt fort.

    Men det värsta av allt är nog minnet och när den börjar slås ut. Mamma kommer på sig själv hur närminnet inte längre fungerar och ingenting fastnar. Hur meningar blir svåra att avsluta och halvvägs genom rummet glöms det vart man skulle. Hur allt man tidigare tog för givet, som att tex använda en telefon , nu är svårt. På bara 2 månader har det mesta slagits ut och kroppen står på två vittrade ostadiga ben som kämpar med varje steg.

    Mamma har fått bo hemma hos mig under hela tiden, hur jobbigt det än har varit. Det har varit en självklarhet för mig. Att ha tryggheten av ett eget hem. Vi har bara varandra.... Hon har bara mig och jag har bara henne. Nu om nånsin har avsaknaden av en större familj varit så påträgande. Att gå igenom detta helt ensam är ett helvete. Jag har avstått många dagar från arbete för att hellre spendera den sista tiden tillsammans. Nästan alla mina dagar har blivit till evigt långa dagar av arbete följda av telefonsamtal till olika instanser och väl hemma av timmar med hjälp och sällskap för mamma. Hemtjänsten gör sitt medan jag är borta, men det finns alltid mycket att göra när man kommer hem. Har glömt hur det var att ha egen tid istället för 15h måsten varje dag.

    Idag gav jag in till slut efter ett tårögd samtal till ASIH och bad att få lägga in mamma på hospice då allt börjar bli för ohållbart. Idag medan jag arbetade, irrade hon ut från huset och lämnade dörrarna öppna och tv:n på högsta. Hemtjänst fick panik och gick skallgång med grannarna för att hitta henne irrande i centrum. Där gick gränsen även för mig, det blev till slut ohållbart. ASIH har än så länge varit fantastiska och verkligen förstående. De undrade hur jag hade orkat så länge själv att ta hand om henne..... Jag undrade tillbaka varför inte alla gjorde så? För mig är det bara naturligt.

    Det som jag trodde var ett år, blev till ett halvår och blev till slut till veckor. Så fort går det. Det hemska är att ingen av läkarna än idag har vågat berätta för mamma hur kort tid hon har kvar, då hon tror att vi pratar om några år än och inte veckor. Fick för första gången tuppjuck med läkarna igår då de av någon outgrundlig anledning ville sätta mamma på en cellgiftsbehandling från nästa vecka när hon redan är halvt slut! Med lovord om bättre sista tid och eventuellt längre tid, undrade jag tillbaka hur de tänkte kring de facto att hon redan närmar sig gränsen och kan knappt stå upp samt tror att en cellgiftsbehandling kommer ge henne 5-10 år mer liv då ingen bemödat sig att ge henne en riktig prognos och berätta att det knappt är någon månad kvar. Då satte till och med sköterskorna kaffet i halsen och fattade hur fel de agerat. Vi tackade nej till att förstöra mammas sista korta tid med kraftiga cellgifter som utan tvekan skulle få hennes korta sista tid att likna en uppfläkt grönsak.

    Jag hoppas hennes sista tid på hospice blir bra och att hon får somna in stilla och lungt.

    • Anmäl
    • Svara
  2. Anonym

    Det låter jättejobbigt! Stor kram till dig <3>

    • Anmäl
    • Svara

Nu visas 1 av 1 svar.

Svara på "Till vägs ände snabbt.... "