Hej. Det har nu gått 3 dagar sedan jag såg min mamma dö. Efter knappt 3 år av lungcancer.
Vi var där hos henne när hon tog sina sista andetag, och jag hör de två sista i mitt huvud väldigt väldigt mycket nu. Och ser hennes ansikte. Hon blev alldeles grågul. Så snabbt. Vet inte hur jag ska hantera det. Utöver saknaden av henne såklart. Tror jag kommer dö själv av saknad.
Egentligen fick hon en fridfull död som alla säger, vi ska vara tacksamma etc etc etc, men jag hade aldrig sett någon dö förrut och det kändes inte fridfullt, bara sjukt. Har någon haft någon liknande erfarenhet? Blir man av med bilderna i huvudet?
Det måste kännar fruktansvärt för dig att ha förlorat din mamma i cancer så ung, vill jag bara börja med att säga. Det vill man ju inte att någon ska behöva vara med om.
Har inte varit med om att se någon dö i cancer utan bara av ålderdom, så att säga. Och utifrån min egen upplevelse, så hade jag inte velat vara utan den; för då hade jag plågats av tvivel, tror jag. Tvivel angående OM det var smärtsamt, OM det var långdraget. I mitt fall var det min käre morfar som väntade med att dra sitt sista andetag tills alla tre döttrarna och en del av oss barnbarn hade kommit och "tagit farväl". Han kramade om våra händer och när vi var klara så bara blundade han och så var det över. Då såg jag med egna ögon att han själv valde lite när han skulle släppa taget och att han kunde göra det i frid när alla var där.
Självklart var jag skärrad över att ha SETT någon dö under de närmaste månaderna efteråt, men det gick över och nu känns det som att jag var lyckligt lottad som fick vara med när han beslutade sig för att lämna oss. Och han hade inte ont, han lämnade i frid.
Hoppas du också, kanske någon gång längre fram när den värsta sorgen är över, kan känna att det var ett bra beslut att var med henne under hennes sista stund. Så att hon slapp vara ensam, tänker jag, utan med den/dem hon älskade mest.
Jag lider så med dig. Samma hände mig med min mamma för ca 6v sedan. Jag vet att det var du som bad om hjälp, men om du har lust att svara så undrar jag verkligen hur det gått för dig. Hur mår du idag♥️
Jag lider så med dig. Samma hände mig med min mamma för ca 6v sedan. Jag vet att det var du som bad om hjälp, men om du har lust att svara så undrar jag verkligen hur det gått för dig. Hur mår du idag♥️
Hej Felicia. Jag beklagar din förlust. Fan vad hemskt det är alltså... jo, som svar på din fråga så mår jag, snart 6 månader efter hennes bortgång, generellt dåligt men med vissa toppar och dalar. Min sociala ork är liten och jag står inte ut med småprat, men jag kan iallafall umgås med folk igen. De "bästa" dagarna känner jag hennes närvaro (fastän jag är väldigt ospirituell) i form av vetskapen om att vi fortfarande älskar varandra mest av allt. Men de "bästa" dagarna är också de där jag har mest att göra, så att jag inte hinner tänka så mycket. Det är ju ganska sorgligt egentligen.... men så, ja, jag fyller mitt schema så mycket jag bara kan och är rädd för den dagen där jag inte har något att göra.
Att umgås med min lillebror och pappa känns också som en liten tröst när sorgen är grov.
Känslorna är olika varje dag, men har mycket overklighetskänslor och väntar fortfarande på att hon ska "komma hem"... det är hemskt när man inser att hon aldrig gör det.
Hur går det för dig? All styrka till dig och dina, kram ❤️❤️❤️❤️
Hej Felicia. Jag beklagar din förlust. Fan vad hemskt det är alltså... jo, som svar på din fråga så mår jag, snart 6 månader efter hennes bortgång, generellt dåligt men med vissa toppar och dalar. Min sociala ork är liten och jag står inte ut med småprat, men jag kan iallafall umgås med folk igen. De "bästa" dagarna känner jag hennes närvaro (fastän jag är väldigt ospirituell) i form av vetskapen om att vi fortfarande älskar varandra mest av allt. Men de "bästa" dagarna är också de där jag har mest att göra, så att jag inte hinner tänka så mycket. Det är ju ganska sorgligt egentligen.... men så, ja, jag fyller mitt schema så mycket jag bara kan och är rädd för den dagen där jag inte har något att göra.
Att umgås med min lillebror och pappa känns också som en liten tröst när sorgen är grov.
Känslorna är olika varje dag, men har mycket overklighetskänslor och väntar fortfarande på att hon ska "komma hem"... det är hemskt när man inser att hon aldrig gör det.
Hur går det för dig? All styrka till dig och dina, kram ❤️❤️❤️❤️
Styrkekramar till dig! Det kommer bli lättare att bära sorgen och saknaden med tiden❤️❤️❤️
Hej. Det har nu gått 3 dagar sedan jag såg min mamma dö. Efter knappt 3 år av lungcancer.
Vi var där hos henne när hon tog sina sista andetag, och jag hör de två sista i mitt huvud väldigt väldigt mycket nu. Och ser hennes ansikte. Hon blev alldeles grågul. Så snabbt. Vet inte hur jag ska hantera det. Utöver saknaden av henne såklart. Tror jag kommer dö själv av saknad.
Egentligen fick hon en fridfull död som alla säger, vi ska vara tacksamma etc etc etc, men jag hade aldrig sett någon dö förrut och det kändes inte fridfullt, bara sjukt. Har någon haft någon liknande erfarenhet? Blir man av med bilderna i huvudet?
Styrkekram❤️❤️❤️
Hej!
Det måste kännar fruktansvärt för dig att ha förlorat din mamma i cancer så ung, vill jag bara börja med att säga. Det vill man ju inte att någon ska behöva vara med om.
Har inte varit med om att se någon dö i cancer utan bara av ålderdom, så att säga. Och utifrån min egen upplevelse, så hade jag inte velat vara utan den; för då hade jag plågats av tvivel, tror jag. Tvivel angående OM det var smärtsamt, OM det var långdraget. I mitt fall var det min käre morfar som väntade med att dra sitt sista andetag tills alla tre döttrarna och en del av oss barnbarn hade kommit och "tagit farväl". Han kramade om våra händer och när vi var klara så bara blundade han och så var det över. Då såg jag med egna ögon att han själv valde lite när han skulle släppa taget och att han kunde göra det i frid när alla var där.
Självklart var jag skärrad över att ha SETT någon dö under de närmaste månaderna efteråt, men det gick över och nu känns det som att jag var lyckligt lottad som fick vara med när han beslutade sig för att lämna oss. Och han hade inte ont, han lämnade i frid.
Hoppas du också, kanske någon gång längre fram när den värsta sorgen är över, kan känna att det var ett bra beslut att var med henne under hennes sista stund. Så att hon slapp vara ensam, tänker jag, utan med den/dem hon älskade mest.
Styrkekramar!
Jag lider så med dig. Samma hände mig med min mamma för ca 6v sedan. Jag vet att det var du som bad om hjälp, men om du har lust att svara så undrar jag verkligen hur det gått för dig. Hur mår du idag♥️
Jag lider så med dig. Samma hände mig med min mamma för ca 6v sedan. Jag vet att det var du som bad om hjälp, men om du har lust att svara så undrar jag verkligen hur det gått för dig. Hur mår du idag♥️
Hej Felicia. Jag beklagar din förlust. Fan vad hemskt det är alltså... jo, som svar på din fråga så mår jag, snart 6 månader efter hennes bortgång, generellt dåligt men med vissa toppar och dalar. Min sociala ork är liten och jag står inte ut med småprat, men jag kan iallafall umgås med folk igen. De "bästa" dagarna känner jag hennes närvaro (fastän jag är väldigt ospirituell) i form av vetskapen om att vi fortfarande älskar varandra mest av allt. Men de "bästa" dagarna är också de där jag har mest att göra, så att jag inte hinner tänka så mycket. Det är ju ganska sorgligt egentligen.... men så, ja, jag fyller mitt schema så mycket jag bara kan och är rädd för den dagen där jag inte har något att göra.
Att umgås med min lillebror och pappa känns också som en liten tröst när sorgen är grov.
Känslorna är olika varje dag, men har mycket overklighetskänslor och väntar fortfarande på att hon ska "komma hem"... det är hemskt när man inser att hon aldrig gör det.
Hur går det för dig? All styrka till dig och dina, kram ❤️❤️❤️❤️
Hej Felicia. Jag beklagar din förlust. Fan vad hemskt det är alltså... jo, som svar på din fråga så mår jag, snart 6 månader efter hennes bortgång, generellt dåligt men med vissa toppar och dalar. Min sociala ork är liten och jag står inte ut med småprat, men jag kan iallafall umgås med folk igen. De "bästa" dagarna känner jag hennes närvaro (fastän jag är väldigt ospirituell) i form av vetskapen om att vi fortfarande älskar varandra mest av allt. Men de "bästa" dagarna är också de där jag har mest att göra, så att jag inte hinner tänka så mycket. Det är ju ganska sorgligt egentligen.... men så, ja, jag fyller mitt schema så mycket jag bara kan och är rädd för den dagen där jag inte har något att göra.
Att umgås med min lillebror och pappa känns också som en liten tröst när sorgen är grov.
Känslorna är olika varje dag, men har mycket overklighetskänslor och väntar fortfarande på att hon ska "komma hem"... det är hemskt när man inser att hon aldrig gör det.
Hur går det för dig? All styrka till dig och dina, kram ❤️❤️❤️❤️
Styrkekramar till dig! Det kommer bli lättare att bära sorgen och saknaden med tiden❤️❤️❤️