För någon månad sen började våran familjs svåra resa i ovisshet, rädsla och offatbar sorg. Min mor har bröstcancer och ska operera sig så snart som i mitten av Januari. Smärtan är enorm och jag bryter ner så fort jag pratar om eller ens tänker på det. Min mor är hela mitt liv: hon var vid min sida i så många av mina tuffare år och jag är rädd att jag inte kan fortsätta utan henne. Jag trodde jag hade varit igenom det värsta i livet, men alrig har det gjort såhär ont förut. Jag skulle göra vadsomhelst för att få behålla henne lite längre. Det är inte hennes tid än, långt ifrån. Hur ska jag göra för att fortsätta kämpa för hennes skull?
Min mamma är också sjuk. Jag blev också helt knäckt bara av att tänka på det, så du är inte ensam i det där.
Det som hjälpte mig lite var att sluta tänka så långt fram hela tiden. Typ inte “vad händer om…” utan mer “vad kan jag göra idag?”. Som att bara vara med henne, prata, kolla på något tillsammans, eller bara sitta i samma rum. De där små stunderna blev typ det viktigaste.
Och en annan grej… du kämpar redan för hennes skull, även om det inte känns så. Bara att du bryr dig så här mycket, att du vill fortsätta – det är att kämpa. Du behöver inte göra något stort eller perfekt.
Jag vet att det känns som att du inte skulle klara dig utan henne. Jag kände exakt samma sak. Och din mamma… hon vill nog inte att du ska bära allt det här själv. Om du kan, försök prata med någon också – en vän, någon i familjen, eller skolkurator. Det gör faktiskt lite mindre ont när man inte är ensam i det.
För någon månad sen började våran familjs svåra resa i ovisshet, rädsla och offatbar sorg. Min mor har bröstcancer och ska operera sig så snart som i mitten av Januari. Smärtan är enorm och jag bryter ner så fort jag pratar om eller ens tänker på det. Min mor är hela mitt liv: hon var vid min sida i så många av mina tuffare år och jag är rädd att jag inte kan fortsätta utan henne. Jag trodde jag hade varit igenom det värsta i livet, men alrig har det gjort såhär ont förut. Jag skulle göra vadsomhelst för att få behålla henne lite längre. Det är inte hennes tid än, långt ifrån. Hur ska jag göra för att fortsätta kämpa för hennes skull?
Min mamma är också sjuk. Jag blev också helt knäckt bara av att tänka på det, så du är inte ensam i det där.
Det som hjälpte mig lite var att sluta tänka så långt fram hela tiden. Typ inte “vad händer om…” utan mer “vad kan jag göra idag?”. Som att bara vara med henne, prata, kolla på något tillsammans, eller bara sitta i samma rum. De där små stunderna blev typ det viktigaste.
Och en annan grej… du kämpar redan för hennes skull, även om det inte känns så. Bara att du bryr dig så här mycket, att du vill fortsätta – det är att kämpa. Du behöver inte göra något stort eller perfekt.
Jag vet att det känns som att du inte skulle klara dig utan henne. Jag kände exakt samma sak. Och din mamma… hon vill nog inte att du ska bära allt det här själv. Om du kan, försök prata med någon också – en vän, någon i familjen, eller skolkurator. Det gör faktiskt lite mindre ont när man inte är ensam i det.