Jag är så jävla arg hela tiden. Den senaste tiden har jag blivit argare och argare, min pappa gick bort I somras (vilket fortfarande känns väldigt skumt att säga/skriva)
Jag klarar inte av mina vänner längre, jag kan bara träffa dem korta stunder eller på tillexempel krogen annars börjar jag bara irritera mig på dem. Alla dessa skit problem, jag orkar inte lyssna på hur deprimerade de är eftersom de inte vet vad de ska plugga, osv. Innan kunde jag prata med dem.
Jag klarar inte av min mamma heller, vet inte varför. Man tycker ju att jag borde vara jättesnäll och kramgo med min mor nu efter allt som hänt. Men jag fixar det inte, jag vill, men jag fixar det inte.
Jag är arg och ouppmärksam på andra och så fort jag blir ensam gråter jag...och är arg.
Jag vet inte ens om jag vill ha svar på det här. Och verkligen inga små gulligulliga saker som "hå gumman, hoppas det blir bätter, och kramar och skitsnack". Men om det är någon som upplevt något liknande,; går det över?
Min pappa gick bort efter ett års cancer när jag var sju år. Känner definitivt igen mig i det du skriver om att du blir arg på alla, jag kände så många gånger under tonnåren och även nu när jag är 26. Så nä, jag tror inte det kommer försvinna helt men det trappas ner och du lär dig leva med det. När ens förälder går bort åldras man väldigt mycket och får perspektiv på saker och ting på ett sätt som dina kompisar inte gör. Mitt tips är att faktiskt säga ifrån ibland; klagar de oproportionerligt mkt över ngt idiotiskt, förklara för dem att det finns större problem i världen och att du blir arg över att de är trångsynta. Är de bra vänner kommer de förstå att du sörjer (även om folk verkar tro att man typ bara är ledsen någon månad...) och försöka skärpa till sig. Dina kompisar kanske försöker trösta dig genom att vara som vanligt och snacka om alla skitproblem, men inte inser att de bara gör dig arg.
Angående din mamma så gjorde jag likadant, distanserade mig mot henne eftersom jag var så fruktansvärt rädd att mista henne med och jag tänkte att det var bäst att inte fästa mig mer vid henne. Detta blev dock mycket bättre med tiden, och nu har jag och mamma en helt fantastisk relation. Ge det tid, och det är helt ok att det är ditt sätt att sörja på.
Min pappa dog också i somras. Jag visste inte att sorg var så mycket ilska! Det känns som att det är ett grått moln runt min själ, jag känner mig ond. Som att det bor en demon inom mig. Sorgen skaver som ett skavsår. Jag hatar dessa känslor som äter upp mig och fångar mig! Jag vill ha skön energi men det är OMÖJLIGT att slå ifrån sig det här. Känslorna är för mäktiga. Jag känner mig sviken av vänner, jag känner mig ensam. Jag stöter ifrån mig min kille, jag vill lämna honom. Jag kokar när han vill ta i mig. Jag vill ändra på allt i mitt liv för jag stör mig på allt och det gör mig förbannad! Det gör mig arg att allt fortsätter! Det gör mig arg att livet har ätit upp den jag var! Jag blir arg när nån ber mig om något för livet har ätit upp halva min själ och jag MÅSTE få kontrollera någonting!
Min pappa dog inatt. Så kan inte säga så mycket om efterspelet. Men jag har redan varit så sur och otrevlig. Inte orkat vara med kompisar för jag orkar inte ens hålla min mun i vad som skulle kunna tolkas som ett leende. Och gör jag inte det då kommer de fråga, och jag vill absolut inte prata med dem. Jag är så avundsjuk på alla vars liv är utan stora problem, alla familjemedlemmar friska och krya. Jag blir så sjukt anti. Och nu ska alla börja ringa. Tänker inte svara när de ringer.
Ja, cancer är bara skit. Har själv cancer och genomgår cellgiftsbehandling nu. Det sista jag behöver är ju att stöta bort, familj, vänner och pojkvän, men jag är så förbannad. Senast alldeles nyss stötte jag bort en kompis genom att i detalj förklara varför jag inte kan bestämma en tid flera veckor bort. Jag vet ju inte hur jag kommer att må... De tror att sådant går att förutspå, men exempelvis nu hade jag massor planerat som jag egentligen velat göra och längtat efter, men jag måste stanna inomhus hemma på grund av för lågt antal vita blodkroppar så jag är superinfektionskänslig. Jag borde vara glad att jag har vänner och inte stöta bort dem, men jag fixar ju inte själva planerandet just nu... Jag är arg på allt och alla, för att livet är så jävla orättvist. Då ska det pratas resor och pollenallergi, typ...
Jag är så jävla arg hela tiden. Den senaste tiden har jag blivit argare och argare, min pappa gick bort I somras (vilket fortfarande känns väldigt skumt att säga/skriva)
Jag klarar inte av mina vänner längre, jag kan bara träffa dem korta stunder eller på tillexempel krogen annars börjar jag bara irritera mig på dem. Alla dessa skit problem, jag orkar inte lyssna på hur deprimerade de är eftersom de inte vet vad de ska plugga, osv. Innan kunde jag prata med dem.
Jag klarar inte av min mamma heller, vet inte varför. Man tycker ju att jag borde vara jättesnäll och kramgo med min mor nu efter allt som hänt. Men jag fixar det inte, jag vill, men jag fixar det inte.
Jag är arg och ouppmärksam på andra och så fort jag blir ensam gråter jag...och är arg.
Jag vet inte ens om jag vill ha svar på det här. Och verkligen inga små gulligulliga saker som "hå gumman, hoppas det blir bätter, och kramar och skitsnack". Men om det är någon som upplevt något liknande,; går det över?
Min pappa gick bort efter ett års cancer när jag var sju år. Känner definitivt igen mig i det du skriver om att du blir arg på alla, jag kände så många gånger under tonnåren och även nu när jag är 26. Så nä, jag tror inte det kommer försvinna helt men det trappas ner och du lär dig leva med det. När ens förälder går bort åldras man väldigt mycket och får perspektiv på saker och ting på ett sätt som dina kompisar inte gör. Mitt tips är att faktiskt säga ifrån ibland; klagar de oproportionerligt mkt över ngt idiotiskt, förklara för dem att det finns större problem i världen och att du blir arg över att de är trångsynta. Är de bra vänner kommer de förstå att du sörjer (även om folk verkar tro att man typ bara är ledsen någon månad...) och försöka skärpa till sig. Dina kompisar kanske försöker trösta dig genom att vara som vanligt och snacka om alla skitproblem, men inte inser att de bara gör dig arg.
Angående din mamma så gjorde jag likadant, distanserade mig mot henne eftersom jag var så fruktansvärt rädd att mista henne med och jag tänkte att det var bäst att inte fästa mig mer vid henne. Detta blev dock mycket bättre med tiden, och nu har jag och mamma en helt fantastisk relation. Ge det tid, och det är helt ok att det är ditt sätt att sörja på.
Min pappa dog också i somras. Jag visste inte att sorg var så mycket ilska! Det känns som att det är ett grått moln runt min själ, jag känner mig ond. Som att det bor en demon inom mig. Sorgen skaver som ett skavsår. Jag hatar dessa känslor som äter upp mig och fångar mig! Jag vill ha skön energi men det är OMÖJLIGT att slå ifrån sig det här. Känslorna är för mäktiga. Jag känner mig sviken av vänner, jag känner mig ensam. Jag stöter ifrån mig min kille, jag vill lämna honom. Jag kokar när han vill ta i mig. Jag vill ändra på allt i mitt liv för jag stör mig på allt och det gör mig förbannad! Det gör mig arg att allt fortsätter! Det gör mig arg att livet har ätit upp den jag var! Jag blir arg när nån ber mig om något för livet har ätit upp halva min själ och jag MÅSTE få kontrollera någonting!
Jag vill ha en pappa kram!
Min pappa dog inatt. Så kan inte säga så mycket om efterspelet. Men jag har redan varit så sur och otrevlig. Inte orkat vara med kompisar för jag orkar inte ens hålla min mun i vad som skulle kunna tolkas som ett leende. Och gör jag inte det då kommer de fråga, och jag vill absolut inte prata med dem. Jag är så avundsjuk på alla vars liv är utan stora problem, alla familjemedlemmar friska och krya. Jag blir så sjukt anti. Och nu ska alla börja ringa. Tänker inte svara när de ringer.
Jag är också pissförbannad!! Hatar cancer!!
Ja, cancer är bara skit. Har själv cancer och genomgår cellgiftsbehandling nu. Det sista jag behöver är ju att stöta bort, familj, vänner och pojkvän, men jag är så förbannad. Senast alldeles nyss stötte jag bort en kompis genom att i detalj förklara varför jag inte kan bestämma en tid flera veckor bort. Jag vet ju inte hur jag kommer att må... De tror att sådant går att förutspå, men exempelvis nu hade jag massor planerat som jag egentligen velat göra och längtat efter, men jag måste stanna inomhus hemma på grund av för lågt antal vita blodkroppar så jag är superinfektionskänslig. Jag borde vara glad att jag har vänner och inte stöta bort dem, men jag fixar ju inte själva planerandet just nu... Jag är arg på allt och alla, för att livet är så jävla orättvist. Då ska det pratas resor och pollenallergi, typ...
hoppas att du blir bättre jag gillar inte häller att många har cancer det är hemsk sjukdom