Hoppa till huvudinnehållet

Hur kommer man tillbaka?

Inlägget har 4 svar

  1. Anonym

    Jag miste min pappa för 5år sedan. Han var sjuk i 4år, de sista 4veckorna exploderade cancern och tog hans liv -snabbt som han hellre ville än att få lida. Han mådde ju hyfsat bra under behandlingarna.

    Det som var jobbigt för mig var att på telefon få reda på, eftersom vi bodde i olika städer, hur han svarade på behandlingarna. Jag vågade tillslut inte tro på positivt besked, utan jag skulle vara förberedd på dåliga resultat också för att klara vardagen -det blev som att jag stängde av mig själv i fyra år.

    Efter att han gick bort har jag mått upp och ner. Det största problemet som jag känner är att något fattas i mitt liv -jag är inte nöjd, på nåt sätt. Allt liv, min familjs, min mammas mfl går vidare men jag känner att jag inte är med på banan riktigt. Jag har hunnit bli pappa själv, allt ganska hastigt som jag upplever det. Jag tror att jag ibland förväntar mig för mycket av livet efter allt helvete som drabbade min pappa, mig o min familj, så att jag inte ser det jag borde vara tacksam för. Min sambo tycker tex att jag ställer för höga krav. Och jag blir lätt arg och besviken när "regler" i hemmet bryts.

    Min lilla dotter älskar jag, och jag blir så ledsen när inte min pappa får uppleva henne och hon inte får uppleva sin farfar. Trots att jag har de fina så har jag den där känslan av onöjdhet, som jag inte vet hur jag ska hantera. Har fortfarande svårt att känna glädjetoppar -som jag stängde av under de fyra åren han var sjuk.

    Jag hoppas att jag kommer hitta tillbaka till glädjen och lite mer lätthet i livet genom min dotter.

    Har någon andra råd?

    • Anmäl
    • Svara
  2. Anna

    Hej!

    Vad jag har förstått det som så kommer sorgen olika snabbt för olika människor när någon dött. Kanske att du stängt av så mycket att du ännu inte riktigt fått sörja ordentligt. jag har själv förlorat min mamma och går hos en kurator och pratar, vilket jag tycker hjälper. Kanske är något för dig också att prova? Styrkekram till dig

    • Anmäl
    • Svara
  3. Lina

    Hej! Min mamma dog för någon vecka sen och just nu så är sorgen i den fas att jag tror att hon är på semester och kommer snart tillbaka. När jag inser att hon inte gör det - så gör det så jävla ont. Men så tänker jag på henne och det släpper, tänker på alla våra minnen vi fick. Jag oroar mig också för när jag får mitt första barn och mamma får inte träffa hen. Jag tröstar mig med att mamma nog är med ändå hela tiden och ser mig och min familj var hon än är.

    Jag tänkte gå och prata med en kurator - tror det hjälper att prata av sig även om det känns konstigt att boka in tid i veckan för att "sörja". KRAM

    • Anmäl
    • Svara
  4. E

    Vad tråkigt att höra det med dig pappa. Förlorade min pappa för snart två månader sen. Håller med både Anna och Lina. Har också hört att sorgen kan komma olika snabbt för olika människor och om man inte tar sig tid att sörja så kan känslorna komma upp när som helst. Jag finner också stor sorg att min pappa aldrig kommer uppleva sina barnbarn. Det är vanligt har jag läst att man kan känna av sorgen extra mycket i början när man skaffar barn. Har du pratat med din sambo om dina känslor som du känner kring detta?

    Jag kan känna igen mig i det du berättar att man kanske förväntar sig för mycket av livet. Jag vet inte om du tänker dessa tankar som jag men jag kan vara avundsjuk på människor runt omkring mig och tänka "när är det min tur?", "när får jag en paus från att dåliga grej efter grej efter grej ska hända?"

    Jag känner att det hjälper jättemycket att gå till en bra kurator/psykolog. Att man tar sig tid att få sörja och att man även har någon att bolla med om problem som uppstår kring sorgen. Om du väljer att gå till en kurator har du rätt att vara kräsen! Har mött en del rötägg men det finns verkligen personer som är underbara!

    Ta hand om dig så gott det går.

    Stor kram

    • Anmäl
    • Svara
  5. Tragiken

    Hej

    Jag tænker exakt som Lina att mamma ska komma tillbaka, men visst jag vet att det inte ær så. Sedan kan jag också kænna att varfør ska jag skaffa barn nær mamma ændå inte får uppleva dem och de inte henne. Jag ville inte ha barn innan heller før att vara helt ærlig, men nu kænns allt meningsløst och min pappa mår skit......Vad ska man gøra och hur ska man hitta en men ing med allt.....?

    • Anmäl
    • Svara

Nu visas 4 av 4 svar.

Redigera ditt svar på "Hur kommer man tillbaka?"