Hej, min mamma gick bort i lungcancer för snart ett år sedan, jag har mina stunder då allt är bra, jag lever i vardagen lixom, men för det mesta så går jag in och ut ur depressioner, jag mår skit, gråter så fort jag är ensam, och nu har jag även fått självmords tankar, har försökt prata med kurator men det funkar inte, jag är rädd att göra något som jag vet att mamma inte skulle vilja, hon skulle vilja att jag kämpade på osv, men ibland ser jag ingen mening med det, jag vill bara bort, det enda som egentligen håller mig kvar är resten av min familj, framförallt pappa, han hade inte klarat sig om jag försvann, men jag känner mig så ensam, utan någon att prata med, jag och mamma kunde prata om precis allt! Jag saknar henne så fruktansvärt jävla mycket! Hjälp mig någon, jag vill bort från detta helvete till jord, jag måste ha något mer som får mig att stanna, annars är jag så jävla rädd att jag kommer att avsluta mitt liv här för att få va med min mamma.. 15 år, så här ska det inte vara.
Hej E! Jag ser att du känner dig mycket, mycket ensam. Jag är glad att du hittat hit och kan skriva ner dina tankar. Det är modigt. Det är inte ovanligt att ha självmordstankar när man mist någon man älskar, men det finns hjälp att få
.
Självmordsupplysningen har öppet ikväll 19-22 (gå in på deras hemsida) du vara anonym och du får stöd av personer som är utbildade och vana vid just sådana tankar som du bär på.
Jag är läkare och när jag läser ditt inlägg tänker jag att du behöver träffa en läkare för att se om mediciner kan hjälpa. Sorg är ingen sjukdom, men om du har hamnat i en depression med självmordstankar så finns även sådan hjälp att få.
Hej! Jag känner igen så mycket av det du skriver. Min situation var inte exakt samma, men jag förlorade min pappa. ett tag kändes det som att livet bara var något jag försökte överleva. Jag grät så fort jag var ensam och tänkte också att det kanske hade varit lättare att bara försvinna.
Men jag är verkligen glad idag att jag inte gjorde det. Jag trodde aldrig att det skulle bli bättre, men det blev det. Inte över en natt, och jag saknar fortfarande min pappa varje dag, men smärtan förändrades. Den tog inte över precis hela mitt liv längre.
Det du går igenom är så orättvist. Du är bara 15 år och du skulle aldrig behövt förlora din mamma nu. Det är inte konstigt att du mår så här dåligt när hon var den du kunde prata med om allt. Det var samma med min pappa. Mamma och jag tjafsade så mycket men pappa han lyssna alltid på ett sätt som inte mamma gjorde. Pappa förstod alltid och sa alltid rätt saker!
Om kuratorn inte känns rätt betyder det inte att det inte finns någon som kan hjälpa. Be om att få träffa någon annan!
Jag vet att det känns som att det aldrig kommer bli bättre, för jag tänkte exakt så. Men känslor ljuger ibland. Bara för att det känns hopplöst idag betyder det inte att det alltid kommer vara så. Jag är 25 år idag och livet är faktiskt så mycket bättre!
Snälla ge inte upp. Det finns ett framtida du som kommer vara så tacksam över att du stannade kvar, även om du inte kan se det just nu.
Hej, min mamma gick bort i lungcancer för snart ett år sedan, jag har mina stunder då allt är bra, jag lever i vardagen lixom, men för det mesta så går jag in och ut ur depressioner, jag mår skit, gråter så fort jag är ensam, och nu har jag även fått självmords tankar, har försökt prata med kurator men det funkar inte, jag är rädd att göra något som jag vet att mamma inte skulle vilja, hon skulle vilja att jag kämpade på osv, men ibland ser jag ingen mening med det, jag vill bara bort, det enda som egentligen håller mig kvar är resten av min familj, framförallt pappa, han hade inte klarat sig om jag försvann, men jag känner mig så ensam, utan någon att prata med, jag och mamma kunde prata om precis allt! Jag saknar henne så fruktansvärt jävla mycket! Hjälp mig någon, jag vill bort från detta helvete till jord, jag måste ha något mer som får mig att stanna, annars är jag så jävla rädd att jag kommer att avsluta mitt liv här för att få va med min mamma.. 15 år, så här ska det inte vara.
Hej E! Jag ser att du känner dig mycket, mycket ensam. Jag är glad att du hittat hit och kan skriva ner dina tankar. Det är modigt. Det är inte ovanligt att ha självmordstankar när man mist någon man älskar, men det finns hjälp att få
.
Självmordsupplysningen har öppet ikväll 19-22 (gå in på deras hemsida) du vara anonym och du får stöd av personer som är utbildade och vana vid just sådana tankar som du bär på.
Jag är läkare och när jag läser ditt inlägg tänker jag att du behöver träffa en läkare för att se om mediciner kan hjälpa. Sorg är ingen sjukdom, men om du har hamnat i en depression med självmordstankar så finns även sådan hjälp att få.
Skriv gärna här igen, jag kommer svara.
Katrin/ Nära cancer
Hej! Jag känner igen så mycket av det du skriver. Min situation var inte exakt samma, men jag förlorade min pappa. ett tag kändes det som att livet bara var något jag försökte överleva. Jag grät så fort jag var ensam och tänkte också att det kanske hade varit lättare att bara försvinna.
Men jag är verkligen glad idag att jag inte gjorde det. Jag trodde aldrig att det skulle bli bättre, men det blev det. Inte över en natt, och jag saknar fortfarande min pappa varje dag, men smärtan förändrades. Den tog inte över precis hela mitt liv längre.
Det du går igenom är så orättvist. Du är bara 15 år och du skulle aldrig behövt förlora din mamma nu. Det är inte konstigt att du mår så här dåligt när hon var den du kunde prata med om allt. Det var samma med min pappa. Mamma och jag tjafsade så mycket men pappa han lyssna alltid på ett sätt som inte mamma gjorde. Pappa förstod alltid och sa alltid rätt saker!
Om kuratorn inte känns rätt betyder det inte att det inte finns någon som kan hjälpa. Be om att få träffa någon annan!
Jag vet att det känns som att det aldrig kommer bli bättre, för jag tänkte exakt så. Men känslor ljuger ibland. Bara för att det känns hopplöst idag betyder det inte att det alltid kommer vara så. Jag är 25 år idag och livet är faktiskt så mycket bättre!
Snälla ge inte upp. Det finns ett framtida du som kommer vara så tacksam över att du stannade kvar, även om du inte kan se det just nu.