Hoppa till huvudinnehållet

Ett cancerbesked från min älskade långt bort

Inlägget har 3 svar

  1. AG

    Hej.

    Jag måste ventilera det här, jag vet inte vem jag ska prata med.

    Jag är förlovad med en man som jag älskar mer än något annat. För tillfället bor jag själv i Sverige och han i USA. Vi pratar på skype flera gånger om dagen, men ses alltså inte annars. Så kommer det vara till i juni.

    För några veckor sedan opererades han för en okänd massa i urinblåsan, vilket visade sig vara elakartad cancer. De har ännu inte fått klarhet i om den spridit sig utan väntar på att göra en MRI.

    Min fästman har förändrats jättemycket sedan beskedet. Han är densamme men ändå inte. Han har inte gnistan. Han kan vara glad och rolig ett tag men blir sedan tyst och deppig.

    Jag försöker vara stark i mig och stöttande, men jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig. Det finns inget jag kan göra härifrån känns det som. Jag försöker säga stöttande saker och ge honom söta komplimanger som jag vanligen gör och gjorde innan beskedet. Jag tror han uppskattar det men jag får liksom ingen respons.

    Idag hade vi ett snack och han sa att han inte vill berätta hur han mår för att han är rädd att göra mig orolig. Han sa att han vill ha egen tid ibland och att han inte kan påverka när det är, men jag sa att jag förstår det och att han kan berätta allt för mig, oavsett hur ont han tror att det gör mig. Jag försöker få honom att se framåt men han säger att han inte kan göra det, eftersom han då tänker att han kanske inte kommer få uppleva det, att han försöker vara positiv men att det gör honom ännu mer ledsen. Han fyller snart år och är rädd att det är hans sista födelsedag, han är rädd att han inte ska få gifta sig med mig eller kanske ens träffa mig igen. Han sa att han inte vill att folk ska säga att han är stark, han vill bara vara och inte prata om det. Samtidigt kan vi ju bara vara heller eftersom mycket handlar om vårt framtida liv och det gör honom ledsen.

    Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra. Vad ska jag säga till honom? Hur ska jag bete mig? Det känns som om oavsett vad jag säger så blir det fel, han blir bara mer deprimerad. Eller risken är att han blir det i alla fall. Samtidigt har jag ingen att prata med, jag vill prata med honom för att ventilera men det verkar inte funka. Jag har ingen annan att vända mig till som jag kan prata med face to face, ingen verkar förstå min situation. Jag är så långt ifrån min älskade man och det är skitjobbigt. Jag är orolig och samtidigt rädd att han ska tycka att jag inte räcker till eller att han ska vilja att jag ska gå vidare innan det är försent. Jag gråter för mig själv när han inte ser, jag vet inte vad jag ska göra, har aldrig varit i en sån här situation. Livet i Sverige rullar ju på och jag håller en fasad där, men inombords är jag fruktansvärt trasig.

    Hjälp mig nån.

    /AG

    • Anmäl
    • Svara
  2. AL

    Hej!

    Om jag ska tala ur egen erfarenhet om att bära på cancer så finns det perioder då man helt enkelt bara vill vara en normal människa, prata om normala saker och bara glömma bort ångesten. Andra dagar kan sjukdomen vara allt som man vill prata om.

    Det går som han säger inte att kontrollera hur, när o vart det svänger.

    Jag vet ju inte hur era konversationer brukar se ut men låt han ta initiativet om samtalsämnen eller försök o styr in ämnet på neutrala nutida ämnen som inte rör framtiden som tydligen gör honom upprörd och deppig?

    I Sverige erbjuds man ju som anhörig att få samtalshjälp i såna här lägen men i ert fall med distansförhållande har jag ingen aning. Kanske vore värt att kolla upp med sjukvården i ditt område?

    Hoppas det ordnar sig för dig!

    I mitt fall märkte jag att mina anhöriga mådde långt mycket sämre än jag själv gjorde så du ska inte ignorera din egen smärta och förvirring!

    //AL

    • Anmäl
    • Svara
  3. Andrea

    Hej AG!

    Det låter som att du har en jättejobbigt situation! Att vara på andra sidan jorden när din kille fått cancer och du inte kan vara med honom låter tungt! Min kille fick cancer för ett år sedan i ena testikeln och det gjorde att man fick många tankar och mycket oro. Han tänkte mycket på att han kunde dö. Det blev jag så klart också rädd för, men efter att han fått behandling och de sagt att det ser bra ut börjar både han och jag släppa den tanken. Sorgen nu är mer att vi inte kommer kunna få barn naturlig väg... Jag tänker att det skulle vara lättare för dig och din kille om ni får träffas och vara tillsammans. Kan ni inte träffas tidigare än juni? Låter så himla långt bort! I jul? Stor kram till dig och lycka till!

    • Anmäl
    • Svara
  4. AG

    Tack för svar. Det börjar ändå kännas bättre nu, vi kan prata om det mesta och det känns bra. Men han ska snart få mer besked om hur det ser ut med spridningen osv... allt tar lång tid där borta. Jag vet inte hur jag kommer reagera när han får beskeden... det beror ju helt och hållet på vad han får för svar. Jag får se till att vara stark då helt enkelt.

    • Anmäl
    • Svara

Nu visas 3 av 3 svar.

Redigera ditt svar på "Ett cancerbesked från min älskade långt bort"