Jag vet inte vart jag ska börja eller sluta det här inlägget. För det gör så fruktansvärt ont i kropp och själ att skriva.
Hannah levde en dag, och dog en annan. Egentligen visste vi att Hannah skulle dö, men levde ändå på hoppet att hon skulle klara detta med bravur, som hon sa att hon skulle och som vi någonstans visste att hon kunde.
Men man kan inte alltid ha rätt.
När Hannah ringde mig den dagen i december 2020 och sa att cancern spred sig stannade mitt liv totalt. Jag bara grät och grät i timmar. Förnekade. Skrek hemma i min ensamhet. Kände mig absolut ensammast i världen. Den värsta meningen som Hannah sa var ”Nu får du bli Tindras mamma”. Jag gråter bara jag tänker på den meningen än idag.
Men så fort jag inte längre var ensam, eller med min sambo, bytte jag helt skepnad. Fokuset låg på att peppa, stötta, skratta, och LEVA med Hannah, pappa och Tindra.
Men så kom den dagen, när Hannahs kropp inte orkade mer. Hannahs hjärta och hjärna kämpade vidare, men kroppen tog över och tills slut så vann den, och tog Hannah med sig. Hannah fanns inte mer.
När Hannah förlorade mot den jävla cancern tillslut så blev jag, 21år gammal, som ett litet barn. Skrek, grät, förnekade. Grät i pappas famn som jag inte gjort sen jag var liten. Höll i Hannahs livlösa hand. Jag satt där på sjukhusgolvet och höll i Hannahs hand. Fixade hennes hår, klappade hennes hand, med så som vanligt fixade naglar. Borstade till ögonbrynen som alltid var perfekta. Sa att jag ska ta hand om pappa, Tindra och hennes familj.
Jag pussade Hannah hejdå. Gick ut i sjukhus korridorerna och satte upp en fasad. Tog en roll. Jag ska vara stark och stöttepelare för alla.
I ett års tid höll jag stenhårt i min fasad. Jag tror jag att jag till slut trodde på den själv. ”Jag är stark och jag ska hjälpa och stötta alla andra. Jag klarar mig. Jag hanterar sorgen bra”.
Men i höstas sprack fasaden, jag kämpade för att hålla den uppe men det bara gick inte. Min sorg kom som en tsunami över mig och jag saknar Hannah mer och mer för varje dag som går. Jag tänker på henne ett par gånger om dagen och saknar hennes skratt, våra ”tjejdagar” tillsammans och när vi skrattade åt helt orimliga saker tills tårarna sprutade.
Jag saknar dig Hannah!