Min älskade pappa fick sin cancerdiagnos 2014, jag gick i 9an och var 16 år gammal och pappa skulle fylla 49 år i oktober. Vid den här tiden bodde jag hos min pappa på heltid sen några år tillbaka, och vi hade en väldigt nära, trygg och fin relation. Pappa var en person som lös upp varje rum han gick in i, som älskade andra villkorslöst, som var väldigt generös, extremt omtänksam och godhjärtad rakt igenom. Min farmor, pappas mamma, har alltid sagt ”There is not a single bad bone in his body, he is just pure love” och det finns nog ingen som skulle säga emot det.

Pappa var en person alla alltid ville vara runt, det var alltid hos oss vi hängde med kompisar och han har ställt upp för våra vänner precis som han alltid gjort för mig och mina systrar. Han bjöd på storkok, spelade gitarr och sjöng konstant - trots att han inte kunde en enda textrad. Han hämtade på nätterna, tröstade när man var ledsen, tog med oss på resor för att vi skulle få upptäcka världen och var den absolut bästa pappan ett barn kan önska sig. Barn får ju tyvärr inte välja sina föräldrar, men pappa hade jag valt om och om igen, om jag fick.

Efter att pappa blev diagnostiserad med prostatacancer så gick allt väldigt fort i början - Flera timmar långa operationer, cellgifter, strålning och rehab. Så småningom gjorde behandlingarna honom så pass stabil att han kunde leva ett någorlunda normalt liv igen. Vi kunde resa, gå ut och äta, hitta på saker och oron var inte lika påtaglig, trots att rädslan för att förlora honom alltid fanns där.

Några år in med medicinering, strålning och cellgifter så var pappas cancer stabil under en längre period, men efter ett tag så började han känna smärtor i skelettet och vi fick veta att små metastaser spridit sig till olika delar av skelettet. För dom som inte vet så är metastaser små tumörer som spridit sig från den primära cancern och som gör sjukdomen mer aggressiv och svårare att behandla. I samband med att pappas cancer spred sig till skelettet och cellgifterna inte hade den effekt läkarna önskade, så fick han alternativ medicin för att bromsa sjukdomsförloppet. Han var med i olika studier och gjorde allt för att spridningen skulle bromsa. Pappa var så levnadsglad och allt han ville var att få leva.

Vid den här tiden har jag tagit studenten och jag har börjat studera på högskola. Jag bodde fortfarande med pappa så jag följde med honom på näst intill varje läkarbesök, blodtransfusioner, strålningar, pratade med läkare och försökte underlätta för honom så mycket som möjligt.
Under ett läkarbesök när pappa skulle stråla ansiktet, så blev hans ångest och oro alldeles för stor för att kunna genomföra strålningen. På grund av Covid så fick jag sätta mig i bilen utanför efter att jag hade lämnat honom inne hos läkaren. Läkaren springer ut och hämtar mig, jag får gå in till
pappa i den här stora maskinen han tvingas ligga fastspänd i och sitter där med honom tills det känns okej att göra ett nytt försök. Jag gick in med läkarna i kontrollrummet och pratade med pappa i en liten mikrofon under hela processen. Efter många om och men blir vi klara och vi åker raka vägen till Gunthers för att äta korv och sen vidare till Valhallabageriet för morotskaka.

Ett läkarbesök några veckor senare så berättar läkaren att ingen behandling ger effekt längre och att det nu bara handlar om att ge pappa en fin och en så smärtfri sista tid i livet som möjligt. Här någonstans gjorde jag det till mitt livs uppdrag att försöka rädda honom, det enda som betydde något för mig där och då var pappa. Jag satt uppe med honom på nätterna, gick in och kollade till honom flera gånger per natt när han sov, ordnade med hans mediciner som han skulle ta flera gånger om dagen, såg till att han åt, körde runt honom i hans rullstol så han skulle få friskluft, tog dit ASIH för att han skulle få rätt hjälp. Jag satte upp små batteridrivna ringklockor runt om i hans
rum och badrum, jag satte själva högtalaren i ett uttag vid min säng så att han kunde ringa på dom så fort han behövde något, gå på toa, var hungrig, hade ont eller liknande.

Jag satt i telefon med 112, ASIH och hans läkare dagligen för att hans smärtor blev okontrollerbara, hans kropp bar honom inte längre och jag kunde inte längre hjälpa honom som jag ville och försökte. Vi åkte in och ut från akuten och vi ökade dom smärtstillande doserna men landade till sist i att pappa behövde komma till en palliativ vårdavdelning där han kunde få bästa möjliga hjälp för att få en så smärtfri sista tid som möjligt.
Jag besökte honom hela tiden - åkte dit med mat och presenter, han kom hem varje gång han fick möjlighet och kände sig stark, vi pratade i telefon dagligen om han hade energi för det och jag pratade med hans läkare flera gånger om dagen för att se till att han fick rätt hjälp och att dom tog
hand om honom på bästa sätt. Pappa var trygg med att jag alltid hade koll och ordnande med allt så när läkarna frågade pappa något så sa han alltid ”Fråga Tilda”. Det fick mig att känna att han ändå någonstans förstod att jag gjort allt jag kunde, även om det inte gick hela vägen.

Pappa blev väldigt dålig på slutet och allting gick väldigt fort, han var väldigt kraftigt medicinerad och vår levnadsglada, roliga, fantastiska pappa var inte samma person han alltid varit. Dagen innan pappa gick bort så var jag och min storasyster där till sent in på kvällen, tills vi inte längrefick vara kvar - trots att det var slutet på Covid så var det fortfarande vissa restriktioner på
avdelningen. Vi hade tagit med ett pussel till hans rum några veckor tidigare och varje gång jag var där så la jag lite på pusslet. På kvällen, dagen innan pappa lämnade oss så la jag den sista pusselbiten, det kändes lite som ett tecken - men det kan också bara vara jag som är lite hokuspokus.

Jag och min storasyster vet att han hör oss och att han vet att vi är där, så vi pratar med honom hela tiden även om vi inte fick svar. Innan jag och min syster åker hem den kvällen så säger vi upprepade gånger till pappa att vi älskade honom mest i världen och att vi inte kommer lämna
rummet förrän han säger det tillbaka. Trots att pappa vid det här laget inte kunnat prata på flera dagar så säger han tillslut sina sista ord i livet till oss och svarar att han älskar oss också.

Vi planerar att åka dit dagen efter, jag åker till min praktikplats en stund på morgonen och har redan innan lunch hunnit prata med läkarna flera gånger för att se hur pappa mår. Strax därefter så ringer dom igen och berättar att min älskade, underbara pappa tagit sitt sista andetag.
Vi åker dit och på vägen dit behöver jag ringa till alla och berätta. Alla som älskade pappa och alla som pappa älskade mest samlades hos honom för att säga hejdå. En smärta, sorg och saknad som är helt bottenlös, varje dag. Att jag inte hann dit, att jag misslyckades och att pappa inte längre är med oss.
Efter hans bortgång så blev jag väldigt ”praktisk” och vi behövde ordna med dödsbo, begravning,arv och allt som kommer med en bortgång. Han fick en helt otroligt vacker begravning i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen, solen strålade in och hela hallen var fylld med människor och blommor med vackra meddelanden. Pappa kändes så närvarande.

2025 har det gått 3 år sen pappa lämnade och jag blir nog aldrig samma person jag var innan. Jag har förstått hur väldigt skört och kort livet är - Så jag vill skicka med att inte lägga för mycket tid på personer som inte värdesätter dig som du värdesätter dom, vänta inte med att göra saker du
vill göra, säg till dom du har nära att du älskar dom, saknar du någon - säg det, du har bara ett liv så ta till vara på det och omge dig med familj och personer du bryr dig om. Gör det du vill göra med ditt liv, umgås med de personer du vill vara med och bry dig inte om vad andra tycker eller tänker, så länge det inte skadar någon annan.

Pappa - Tack för allt, livet hade inte varit detsamma utan dig i det. Hade kärlek kunnat rädda dig,
så hade du levt för alltid. Längtar dig oändligt!"

Tilda Gray