Det säger allt om min pappa. Oavsett vad som händer, oavsett hur mycket han själv lider, tänker han alltid på oss först. Älskade människa. 

Jag skakade på huvudet, försökte säga att det inte var hans fel, men orden fastnade i halsen. För vad svarar man på det? Istället började jag gråta, nästan skrek. Jag höll om honom så hårt att det måste gjort ont, som om jag med ren kraft kunde hålla honom kvar i livet. 

”Pappa, kommer du dö?” fick jag ur mig till slut. Men han kunde ju inte lova mig ett nej, även om det vi visste kunde varit värre. Och det gjorde mer ont än något annat. Istället drog han mig bara närmare. Allt kändes så orättvist. Jag var arg på allt. Arg på livet. 

Vi fick beskedet den 28/5. Knölen i halsen hade han hittat några veckor tidigare. Det var som om livet valde den värsta stunden – precis innan sommaren. Min syster skulle ta studenten den 5/6, precis en vecka senare. Han skulle nu missa utspringet. ”Jag känner mig hemsk. Jag vill bara se henne lycklig.”

De första dagarna efter beskedet var som en dimma. Känslan att allt var overkligt satt kvar. Allt gick långsamt och fort på samma gång. Pappa bad mig försöka fortsätta som vanligt. Inte för hans skull, sa han, utan för min. Men hur lever man normalt när allt känns som att det håller på att gå sönder? Jag kunde bara vänta. Jag grät hela tiden, grät tills jag spydde. 

Cancer - en väntan på besked

Vi insåg snabbt att cancer är en väntan på besked man aldrig vill få. En ständig ovisshet. I början visste vi nästan ingenting. Läkartider, blodprov, röntgen – allt smälte ihop till en virvel av ord jag inte kunde förstå. Så jag började tänka själv. På det viset fyllde jag tomrummen med egna slutsatser. Vissa nätter övertygade jag mig själv om att han skulle dö. Då grät jag ännu mer. 

Allt blev en rutin av oro för mig. Varje nytt besked kändes som ett hot. Gapa, svälja, prata, smaka, orka. Allt sådant man tar för givet kunde plötsligt tas ifrån honom.

Han opererades den 11/6. Sen drogs en visdomstand ut. Då kom beskedet: modertumören satt i ena halsmandeln de opererade bort. Tonsillcancer, med spridning till ena lymfkörteln. Läkarna i Uppsala föreslog att han skulle delta i en studie – en ny typ av strålning som kanske skulle ge mildare biverkningar. Det innebar att han skulle pendla fem dagar i veckan, i två månader. Men det var det värt.

Ett sista andetag innan stormen

I slutet av juni åkte jag, pappa och min syster till London. Bara några dagar. Det kändes som ett sista andetag innan stormen. Han log mycket under den resan. Jag minns hur jag försökte tvinga mig själv att inte tänka på sjukdomen och vad som väntade när vi kom hem, bara vara där med honom. Höjdpunkten på den resan var inte upplevelsen i sig, det var att få se min pappa lycklig - om så bara några dagar.

När behandlingen började första veckan i juli blev huset stilla. Han åkte tidigt varje morgon och kom hem först på eftermiddagen. Varje gång jag hörde dörren stängas på morgonen saknade jag honom redan. Jag räknade timmarna tills han kom hem. Jag behövde bara veta att han fortfarande fanns. Att jag fortfarande fick ha honom nära. Mina tankar tog kål på mig. 

Veckan innan behandlingen började hade mamma flyttat. Deras skilsmässa var fortfarande färsk, men trots sin egen sorg försökte pappa dölja hur han kände sig. Jag såg dock allt i hans blick när jag skulle gå. 

Jag kunde inte lämna honom. Jag och min syster turades om att sova där, hjälpa till med mat, städning, allt som kunde underlätta. Han tackade alltid nej. “Ni ska få leva era egna liv.” Men jag vill inte leva ett liv där han inte fanns med eller där han kände sig ensam. Sommaren blev annorlunda men vi reste ändå, utan honom dock.

Pappa kämpade på med strålbehandlingen i Uppsala fram till den 22 augusti. Han lät alltid så stark när han berättade om dagarna på sjukhuset. “Det går bra, jag har sån tur”, sa han, som om de där orden kunde hålla oss uppe.

Biverkningarna hade kommit smygande, en efter en. Först tröttheten, sedan hostan, sedan svårigheterna att svälja. Allt verkade göra så ont. Han svalde maten långsamt, med ett glas isvatten bredvid sig. Maten fick inte vara för varm, stark, sur, salt eller seg. På nätterna hörde jag honom hosta från sitt rum. Ljudet skar genom väggarna. Om han hostade för mycket låg jag vaken, räknade andetagen. Om det blev för tyst smög jag upp och lyssnade, bara för att försäkra mig om att han fortfarande andades.

“Det kunde varit mycket värre”, brukar han säga. Och när jag ser honom där, mitt i allt det hemska, ser jag fortfarande min pappa – envis, omtänksam, och positiv.

Under allt har han ett leende. Ett envist leende som påminner mig om hur stark han är. Jag vill inte att min beundran av pappa ska vara en hemlighet. Han ler genom tröttheten, försökteskoja med sköterskorna och tackade dem varje dag. Det är omöjligt att inte vara stolt över en människa som bär sitt lidande med så mycket värme.

Väntan på provsvar

Nu är vi inne i ännu en period av väntan. Först i december får vi veta hur det ser ut – om cancern är kvar eller om vi äntligen börjar närma oss slutet på den här resan.

Det här halvåret har lärt mig så mycket. Framför allt hur mycket min pappa faktiskt betyder för mig. Jag tror inte att man riktigt kan förstå den känslan förrän man är där själv – när rädslan att förlora någon man älskar omringar dig helt.

Jag har också fått inse att alla inte orkar. Alla klarar inte av att finnas där, lyssna eller hålla i när det blir tungt. Det är tufft att se och uppleva, men samtidigt har det gjort mig ännu mer tacksam för de som faktiskt gör det. De som står kvar. Idag har jag fantastiskt stöttande människor omkring mig, och jag är så himla tacksam för varenda en av dem. 

Och kanske det svåraste av allt – att förstå att det är okej att sörja. Det tog mig flera månader att kunna svara ärligt när någon frågade “Hur går det?”. Mina känslor kändes inte rättfärdiga, eftersom jag inte är den som är sjuk. Men min tillvaro rasade ju också. Jag kanske inte är sjuk, men att se en av mina bästa vänner gå igenom allt är aldrig lätt. Många kommer aldrig förstå omfattningen av den påverkan som cancer har. Inge borde behöva det.

Hoppet finns kvar

Jag vet inte vad som väntar nu. Det finns dagar jag kan intala mig själv att allt kommer bli bra, och andra då rädslan tar över helt. Det är som att leva mellan två världar – en där hoppet fortfarande finns, och en där jag ständigt väntar på att något ska gå sönder igen. 

Sorgen har förändrat mig. Den har gjort mig skörare, men också mer närvarande. Jag ser människor på ett annat sätt nu. Jag ser hur lite vi egentligen behöver för att det ska kännas värt att fortsätta – bara en kram, en konversation eller få höra “Jag ser att du mår dåligt, snälla prata med mig.” Jag lovar, det gör varenda skillnad. 

Vi vet inte hur december blir. Men jag hoppas att oavsett vad som händer, så får vi fortsätta leva, fortsätta skratta, fortsätta känna tacksamhet.

Jag har insett att sorgen och kärleken ofta är samma sak – bara uttryckta på olika sätt."

Miranda