Min mamma är 55 år gammal, frisk i botten och ändå levt ett hälsosamt liv. Att få den typen av cancer är ovanligt i den åldern och oftast när man upptäcker och får symtom så går den inte att bota då det är försent. Allting gick väldigt fort från första besöket till diagnosen, dock kändes det som den längsta väntan jag haft i mitt 23 åriga liv.

Eftersom jag själv jobbar på sjukhus på gynekologisk avdelning och jag känner till den typen av cancer sen tidigare, så förstod jag direkt vad detta innebar. Men det var ogreppbart då och är det även idag. Så mycket tankar, ovisshet och frågor. Vad händer nu? Hur ska detta bli? Kommer mamma dö nu? Mamma sattes in på palliativ behandling med cellgifter direkt, för att förlänga livet helt enkelt och att försöka bromsa upp om det gick. 

Efter några doser så kom biverkningar, vi rakade av hennes hår tillsammans och det blev en fin stund och ett minne som alltid kommer minnas. Men det blev också mer verkligt att mamma är sjuk i cancer.

Mamma kämpade på med cellgifterna och åkte in och ut på sjukhuset några gånger pga neutropen feber och även för att de hittade blodproppar i ena armen. Sen mamma blev sjuk så har en ständig oro funnits i mig. Framförallt eftersom vi även har och haft en pandemi i världen. Man blir orolig att hon ska bli ännu sjukare än vad hon redan är, då hennes immunförsvar är så lågt och hon är så skör. Då mamma hade kvar orken så gjorde vi det vi brukar göra, umgås och göra saker tillsammans, vilket jag tidigare tagit för givet i livet. Bara att ta en kaffe tillsammans är lyx.

Under denna period så hade chocken lagt sig över beskedet och jag som dotter började mer och mer inse att detta är på riktigt och att prata om döden blev ett samtalsämne.

De senaste läkarbesöken med uppföljning har visat att hon kunde fortsätta med samma sort av cellgifter ett tag till. Fram till nu senast, då beskedet kom att cancern växer och sprider sig. Dock vill läkaren inte riktigt ge sig än, utan en ny sort har satts in och det är där vi är idag. Ett halvår har gått sen vi fick beskedet och jag förstår att mamma lever på övertid och endast är en bonus att ha henne med mig, vid liv. Många beundrar hur jag orkar med vardagen och framförallt mitt yrkesval, då jag varje dag träffar svårt sjuka patienter i cancer men jag har inte så mycket annat till val. Jag vet att om jag hade lagt mig ner och grävt ner mig, då hade mamma blivit tokig på mig. Utan räddningen är vardagen, att försöka ha en vardag så gott det går. Men tanken på att födelsedagar och högtider har passerat  skrämmer mig. Att det kanske var våra sista tillsammans. 

Jag är oerhört tacksam att mamma finns kvar, att vi kämpar tillsammans och försöker göra det bästa av tiden. Men vetskapen att jag vet att mamma inte kommer vinna kampen utan endast kan vinna tid är otroligt psykiskt påfrestande. Det är så surrealistiskt att ta in, det går liksom inte och jag vill inte det heller. 

Vissa dagar tar känslorna och tankarna över mer och jag får en panikkänsla. Jag kommer inte undan detta, jag måste gå igenom detta fast jag inte vill. Det gör så ont att se min mamma, och att se vad denna sjukdom gör med henne och maktlösheten att inte kunna göra något åt saken eller situationen. Även fast tiden aldrig kommer kännas tillräcklig så försöker jag njuta då jag vet att allting har ett slut. Mamma Karin, jag älskar dig så!

Till alla er därute som är eller har varit i samma sits och nära till någon med cancer. Vi är inte ensamma. Massa kärlek från mig till er."

Linnea

 

Tillägg:

"Så kom dagen som man väntat på….

Sen sist jag delade med mig så skulle mamma prova en ny sort cytostatikabehandling. Det gick inte bra- mamma ville ha livskvalité och inte kvantitet. 

Vi fick en hel sommar tillsammans. Vi njöt av tiden, sa allt vi ville få sagt och skapade minnen.

Den 23e september håller jag min mammas hand en sista gång som går från varm till kall, jag ser henne ta sina sista andetag. Hon är fri nu, fri från den dumma cancern och fri från all smärta hon så länge fått tampas med. Hon gav cancern en tuff match!

Tiden efter har varit i chock, frustration och overklighetskänsla. Att dagen man väntat på plötsligt har inträffat, man trodde man var förberedd, men man är nog aldrig riktigt förberedd på döden.  Sorgen sitter i varje cell av min kropp så det gör ont och det är fortfarande ogreppbart även fast begravning och allt praktiskt är så gott som klart. Jag känner mammas närvaro hela tiden, jag vet att jag tillsammans med mina bröder lever vidare genom henne. Jag kommer nog aldrig känna mig hel igen då hon tog med sig en bit när hon gick och det är okej, det får vara så. Saknaden är stor men kärleken är större. Tack för allt min älskade mamma. Vår kärlek kan aldrig dö."