De första dagarna var det svårt att veta vad vi skulle göra. Vi hade förstått att du hade exceptionellt goda chanser, typ 99 procent chans att överleva. Jag förstod att vi skulle vara tacksamma. Men den där enstaka då?
Jag har alla mina mor- och farföräldrar i livet. Jag visste ingenting om döden. Det var försommar, vingförsedda frön i luften, nationaldag. Första dagen köpte vi pizza på vårt stammisställe och satte oss på Reimersholme, satt tysta. Jag letade efter rätt saker att säga, försökte orientera mig i vår nya verklighet. Du var en person med cancer nu. Något svart och hårt hade nästlat sig in i ditt varma, mjuka och försökte förgöra dig i smyg.
Jag gick till jobbet. Ringde familj och vänner. Vi rakade ditt hår och upptäckte att du var snygg i det. Vi tog emot info, info, info. Jag Googlade. Alla tankar och risker som ledde till nya som ledde till nya. Ett orosträd som förgrenade sig. Försökte göra som de sa till oss på sjukhuset när golvet gungade under fötterna: bara följa med.

En ny vardag

Första operationen, SÖS, testikeln. Vi gick längs Tanto alla sjukhusvändor som att det var en vanlig promenad. På midsommar hulkgrät jag i två timmar, satt på en sten, kunde inte sluta. Min syster ledde dig till mig och att du skrattade åt mig var det enda som hjälpte. Varför gråter inte du? Du gråter aldrig. När grät du senast, på riktigt? Du visade ett brev du skrivit till din hund som gick bort året innan.
Sen: cellgifter, sprutor, mediciner. Den här perioden var värst. Att se dig bli allt annat än du: orkeslös, svag, svullen. Du var i smärta och du var tyst. Jag skrev den här texten om vår vardag:
Hela sommaren låg öppen utanför. Lös in på dig. Jag vet inte om den försökte skänka tröst. Eller bara ignorerade dig. Men där låg du Balkongmadrassen som en ö på vardagsrumsmattan. Alla var i Italien och Grekland men det var vi som var strandsatta. Vi hade i alla fall tsatsiki till övers för du bad mig göra mycket. Jag blev så glad av att du ville äta att jag gjorde en hel kastrull. Du åt en sked. Det förvirrade mig att en vardag som var så händelselös kunde vara så oviss. Så jag gjorde ett Exceldokument över alla dina mediciner. Vad, när hur mycket, hur ofta. Vanliga biverkningar farliga biverkningar. Och mer medicin mot dem. Pappa vet att jag hatar Excel. Medicinerna var så många när vi hämtade ut dem att du inte fick med dem på cykeln. Vi skrattade åt det för vad ska man göra. Jag tog dem i knät på bussen hem. Ömsom tacksam ömsom äcklad av innehållet. Sen låg du där och väntade. På nästa sjuktaxi, nästa journalanteckning. Svullen av kortisonet. I lägenheten men så långt ifrån att känna dig hemma i dig själv. Och jag gick där bredvid och utanför. Tom i sommarnatten. I en bula i tiden men alltid nära dig.

Mitt i cellgiftsbehandlingarna fick du ögonmigrän, men vi visste inte att det var det då. Min mormors tvillingsyster hade precis dukat upp ett lunchbord men jag tog en taxi från Tyresö. Akuten. Det var mitt under en av de värsta veckorna i BEP-behandlingen. Du orkade inte sitta upp, rädd för infektioner från folk, ville ha luft, så vi fick lov att vänta utanför. Du låg på en parkbänk, jag köpte Max. Du åt förresten inget annat än chips, godis och snabbmat under hela perioden. Jag gillade det inte men blev samtidigt arg på alla som
pratade om grönsaker, för hur skulle du orka bry dig.
Cellgifterna avbröts. Läkarna förstod inte vad som påverkade din syn och när de började prata om hjärntumör gick du in på toaletten för att spy. Istället bokades en bukoperation. Vi hade hört om den från start. Den kändes som ett nederlag och en vinst på samma gång. Ett ljus på andra sidan en vägg.

Efter tuff behandling blev du cancerfri

Efter din första operation hämtade jag dig. Du var fortfarande hög. Varje ojämnhet i asfalten gjorde ont, trots att taxichauffören försökte köra försiktigt hem. Jag fick knappt in dig genom porten, du är tung. Vi vilade mot ett elskåp. Sen skrattade vi åt dina nätkalsonger. Efter bukoperationen kunde jag inte hämta dig. Jag kom istället till dig under dina besökstimmar på
sjukhuset. Huddinge sjukhus. Hela byggnaden kändes sjuk. Nedstämda människor i kö, de nedgångna fasaderna, laminerade lappar som vägvisare.
Men du var cancerfri nu. De skrumpna tumörerna som cellgifterna angripit var borta. Du minns ingenting från den här tiden. Du bad mig klicka på morfinknappen och beställde köttbullar från menyn. Pekade på din påse med kiss på benet och skrattade, visade vänner som hälsade på. Du var rolig. Du var dig själv. Vi övade på att gå med din ställning och du pekade på saker i din nya vardag. Det var som att se in i framtiden och se hur du kommer
vara som gubbe.

Smällen kom i ljusets hastighet men konsekvensen i ljudets

När du blev frisk släppte all oro kroppen burit och min hjärna fick en krisreaktion. Nu var det jag som inte orkade.
*
I måndags grät jag från kontoret till Karolinska. Utanför byggnaden såg jag på glasfasaden och mindes orden om Stockholms skrytbygge som inte skulle klara en dag i krig, som saknar skyddsbunker och som skulle bombas sönder på en sekund. Jag orkar inte förbereda mig mentalt för krig. Jag och Chrille är precis i efterdyningarna av det som bott i honom, och i mitten av det som bor i mig. Ändå tänker jag mer än någonsin på krig. I väntrummet fortsatte
tårarna rinna, och inne hos läkaren. När han riktade sina snälla ögon mot Chrille blev jag lugnare, när han riktade dem mot mig igen strömmade det ur mig. All sorg måste ta vägen någonstans. Annika Norlin sjunger om en relation på väg utför som en långsam kollaps. Jag tänker ofta på den beskrivningen. Den påminner om min egen kollaps, fast inverterad. Där
smällen kom i ljusets hastighet men konsekvensen i ljudets. Som att bli överkörd av en lastbil utan möjlighet att lägga sig ned och dö riktigt än. Jag behövdes i arbetet med kraschen. All sorg måste ta vägen någonstans. Ändå har jag inte rätt till tårarna. Ingen har dött och ingen var rationellt sett i närheten av att dö. Men tanken på krig är något jag burit i min ficka hela
sommaren. Vad händer om de bombar sjukhuset? En bomb dödar även friska men ändå är det cytostatikan du får intravenöst jag tänker på. Vad händer om den tas i från dig? Om vi imorgon vaknar upp och inte har tillgång till sjukvård? Om inte läkarna med de snälla ögonen finns kvar? Då spelar det ingen roll att du fick en exceptionellt god cancerprognos. Då dör du.
Hela sommaren har jag krigat och försökt förbereda mig mentalt för krig. Ändå vet jag inte hur man gör.

Den verkliga platsen att vila i

Jag vill avsluta med en text jag skrev i början av behandlingarna, om en vardag vi delade under några veckor och som jag aldrig hoppas behöva dela igen och om en tröst ingen kan ta från oss:

Vi ligger oftast i olika rum. Du vill bre ut dig så jag ger dig plats. Du ligger i sängen och stirrar på skärmen. Oftast är den svart, du orkar inte kolla på något, men vill ändå ha den uppe ifall att. En illusion om det närmsta du kan komma en vardag. Jag läser en bok i soffan.
I vanliga fall trivs vi i varandras tysta sällskap. Njuter av den, växer i den. Men det är något med den här tystnaden som är annorlunda. Den är glesare, ihåligare och tommare på närvaro. Stunden har gått från att vara något vi delade tillsammans som en enhet, till något vi delat i
halvor och delat upp, där vi sitter i varsitt hörn om tiden. Stunden blir trängre nu när vi är tysta tillsammans, inte större som den brukar. Så ibland tassar jag in till dig. Lägger mig bredvid på sängen, fortfarande på avstånd men så nära att du kan sträcka ut din hand till mig
om du vill det. Ibland gör du det. Kanske till och med öppnar ett öga. En glimt av din busiga blick. Eller i bästa fall en ögonkontakt så lång att vi hittar tillbaka till det normala för en stund. När du kollar på mig och jag kollar på dig blir vi ett igen. Och det, är den verkliga platsen att vila i."

Bella