Känslan att vilja hjälpa människor stärktes när Annika praoade på Karolinska Institutet, där de bland annat forskar på stamceller. Annika Wennlund är den första praoelev de haft i laboratoriet och platsen ordnade hon själv genom Barncancerfonden. Hade hennes mamma inte fått sin bröstcancerdiagnos hade hon nog inte kommit på tanken att ringa dit.

Berättade inte för någon om mammans cancer 

Även om två år passerat minns Annika Wennlund morgonen då hon fick beskedet. Hennes mamma satt i köket. Medan Annika nyvaken gick ner för trappan hörde hon att mamman grät.

– Jag frågade vad som hänt, fast jag nästan visste. Alla kvinnor går och kollar sig och de hade kallat tillbaka mamma. Då blev hon jätteorolig, men tänkte att bilden kanske bara hade blivit konstig. Men så fick de ju reda på att det var cancer …

Vi promenerar genom Norrtälje, Annika visar vägen till ett mysigt bageri. Det är måndag morgon och första dagen på sportlovet, men Annika påstår att hon inte hade något emot att stiga upp, hon ska ändå träna barn i friidrott i Norrtälje i dag. Hennes blonda hår lyser i den vita vintersolen. Det är superlångt, går nästan ända ner till rumpan. Antagligen sätter hon upp det i tofs under sina träningspass – Annika tränar friidrott och thaiboxning och har nästan alltid någon aktivitet efter skolan.

På helgerna umgås hon med kompisar. Hennes närmaste vän bor en och en halv mil bort, så föräldrarna skjutsar. Vännerna brukar prata om i princip allting, men om cancern berättade Annika inte ens för henne.  

– Jag sa det inte till någon, ingen visste och jag försökte bara förtränga det. De två första nätterna efter att jag fick veta tänkte jag mycket på det, men sedan försökte jag att låta bli. I skolan hade jag så mycket annat och var alltid med mina vänner, så där tänkte jag inte på det alls.

Skönt att berätta på Facebook 

När hennes kompis var hemma hos dem kunde Annika tycka att det var lite jobbigt att hon hemlighållit mammans tillstånd. För vad skulle hon göra om någon i familjen nämnde det?

– Då kommer min kompis inte att fatta någonting, tänkte jag. Men vi pratade inte så mycket om det hemma. Om det ändå hade kommit upp vet jag inte riktigt vad jag skulle ha sagt.

Men så, en vecka innan intervjun med Nära Cancer, skrev Annika rakt ut om mammans cancer på sin Facebook-sida. Samtidigt skickade hon ett separat meddelande till sina närmaste vänner där hon förklarade att hon hoppades att de inte var ledsna över att hon inte berättat tidigare. Bästa kompisen sade att hon förstod och på Facebook fick Annika många kommentarer: ”Finns här” var det några som skrev, andra plitade dit hjärtan i långa rader.  

– Det kändes faktiskt skönt att säga det. I skolan kom en kompis kom fram och sa: ”Min mamma var på väg att få cancer i äggstockarna, men det var aldrig cancer. Jag tyckte bara det var jättehemskt, så jag förstår att det måste ha varit jättejobbigt för dig.”

Pratade inte om sjukdomen hemma 

Men eftersom Annika lade locket på de flesta jobbiga funderingarna minns hon det ändå som att vardagen var sig ganska lik under mammans sjukdomsperiod.

– Jag kunde inte förstå att mamma hade cancer, säger hon och tillägger efter en stunds tystnad att egentligen förstår hon det inte nu heller.

Riktigt verkligt blev det först när Annika fick se operationsärret.

– Det var ingenting man ville se egentligen, det påminde inte om något bra, säger hon med blicken i bordet. 

Hemma pratade de nästan aldrig om mammans cancer. Annika vet inte riktigt varför, kanske ville även de andra i familjen låtsas som att sjukdomen inte fanns. I samband med operationen behövde hennes mamma bara stanna en natt på sjukhuset – de tog en så kallad tårtbit från ena bröstet – och hon tappade aldrig håret eftersom hon inte fick cellgifter. Sedan var hon någon vecka på ett ställe för rehabilitering, dit man åker för att vila ut och få nya krafter. Mer än så var det inte.

Fast när Annika anstränger sig för att minnas säger hon att det ändå märktes att hennes mamma, som vanligtvis är ganska glad, var mer ledsen under den här perioden.  

Lyssnade mycket på musik 

Eftersom Annika bor långt ifrån sin skola åker hon mycket buss. Då lyssnar hon alltid på musik. Och kanske trängde tankarna på cancern ändå fram då och då, för plötsligt tyckte Annika att det kändes som om sångtexterna handlade om hennes egna erfarenheter. 

– Rapparen Ken Ring har gjort en låt som heter ”Ber en bön”, som handlar om när hans syster fick bröstcancer. Den är lite deppig, jag brukar inte lyssna på deppig musik, men den kändes ändå ganska skön att höra. Man känner att man inte är den enda.

Egentligen, säger Annika, lyssnar hon hellre på glad musik som ger kraft, som exempelvis något av Swedish House Mafia. Och möjligen, även om det är svårt att se något positivt med cancer, tror hon att hon har blivit lite starkare än vad hon var innan. 

– Om jag har problem med småsaker kan jag tänka ”det är egentligen ingenting”. Det har ändå blivit bra. Det kunde ha varit mycket värre. 

Annika ska snart vara i Friidrottshallen och vi slår följe tillbaka till busstationen. Där viker hon av åt andra hållet och blir till en allt mindre prick i fjärran. Det sista som syns är texten på hennes svarta tygväska. Annika såg den på organisationen Ung Cancers webbsida, och fick den sedan i present av sin mamma. ”Fuck cancer” står det med lysande vita bokstäver. 

Text: Lisa Boda
Foto: Anneli Hildonen