Beskedet

"Mamma, gråter du?" 

Jag minns vinterdagen i mitten på December, jag var 9 år. Mamma kom hem efter, vad jag trodde, en helt vanlig arbetsdag. Jag sitter och tittar på tv när jag hör ytterdörren öppnas. Från hallen hör jag snyftningar och en kropp som tungt lägger sig i sängen i sovrummet. Jag går nervöst dit och ser min 39-åriga mamma ligga och gråta. Innan detta tillfälle hade jag bara sett henne gråta en enda gång och det var när vi tittade på en dokumentär om diskoteksbranden i Göteborg som hade inträffat ett år tidigare. 

Jag lägger mig och håller om henne och frågar om hon gråter. Hon svarar ja och berättar att hon snart kommer behöva opereras. "Älskling, jag har fått cancer".

I min 9-åriga hjärna var cancer något helt nytt och främmande. Hur mamma än förklarade förstod jag inte alls vad som var så hemskt med cancer? Jag föreställde mig att det var som en förkylning som man kunde operera bort. Denna "förkylning" var den mest dödliga gynekologiska typen av cancer - äggstockscancer. Under operationen några dagar efter hon fick sitt besked gjordes en hysterektomi. Jag, som var mammas enda barn skulle också förbli hennes sista. 

En ny normal vardag

Operationen var lyckad och därefter väntade cellgiftsbehandlingar varannan vecka på Karolinska Sjukhuset i Solna med de efterföljande, groteska biverkningarna dagarna efter. Min vardag bestod av att gå till skolan och att hjälpa mamma att plocka ur hårtussar ur en mössa hon hade på sin alltmer kala hjässa och springa och tömma spyhinken. 

För mig blev det en helt normal vardag, för mig var detta fortfarande en långdragen förkylning min mamma råkat ut för. Det är inte förens några månader senare jag faktiskt förstår att det kanske var allvarligare än vad jag först trott. 

En lärare som var föräldraledig kom en dag och visade upp sin bebis för klassen. Jag går upp till henne och helt spontant säger "min mamma har fått cancer". Min lärares blick kommer jag aldrig glömma. Då förstod jag.

Ensam i världen

Tiden gick och sakta men säkert lärde sig mamma sig leva med sin cancerdiagnos med ständiga läkarbesök och vårt liv flöt på som vanligt. Hon var inte frisk och inte sjuk. Helt plötsligt (i min då 12-åriga värld) så låg hon i en sjukhussäng på Karolinska i Huddinge med stomi på magen. Jag, som nu var en pre-teen med allt vad det innebar var livrädd.

Jag minns hur jag en gymnastiklektion satte mig i korridoren och kände mig helt tom och kluven. Här satt jag och försökte vara så normal som möjligt, när allt med mamma var så onormalt. Jag kände mig som den mest ensamma tjejen i världen. Då plingade det till i min telefon. "Från Mamma: kom till mig efter skolan. Älskar dig". Jag tror jag skolkade sista lektionen och satte mig på bussen till sjukhuset. Där la jag mig bredvid henne i sjukhussängen och kände hur hennes stomipåse tryckte på min rygg när hon kramade om mig. 

7 Oktober 2004 drog mamma sitt sista andetag, bara 44 år gammal och jag hade fyllt 14 år två veckor tidigare. Hon var äntligen fri från sin sjuka kropp och kunde återförenas med sin pappa och bror.

Två månader tidigare, helgen innan jag skulle börja åttonde klass, ringde telefonen hemma hos pappa i Järvsö där jag hade spenderat några veckor. På andra sidan luren var mammas bästa vän som bad mig åka hem till Stockholm direkt. Jag, som hade andra planer var inte alls intresserad av detta, fick snällt sätta mig i bilen när pappa och storebror skjustade mig de 30 milen hem till mamma. 

Väl framme möttes vi av sköterskor och läkare från ASIH som med mjuka ord förklarade att mamma nu var döende men kunde inte säga hur länge hon hade kvar.

Mamma slapp sjukhuset sina sista månader och ASIH kom hem till oss flera gånger per dag och jag lärde känna sköterskorna och läkarna. Fantastiska människor allihopa. Så, så tacksam att de kunde göra mammas sista tid så lugn och trygg.

Livet fortsätter

Nästa år är det 20 år sedan mamma förlorade kampen men jag vet att hon är med mig, på ett eller annat vis. Ett exempel är när jag blev gravid med mitt första barn fick jag veta att mitt beräknade förlossningsdatum var just den 7 Oktober. 

Idag pratar jag med mina två, busiga, friska döttrar om deras mormor i himlen och vi vinkar ofta upp och säger hej ❤️"

Ann-Varin