Hej! 

Det du beskriver är en väldigt speciell och svår upplevelse, och jag tror att många som har förlorat en förälder i cancer kan känna igen sig i det du skriver. Att behöva vara tonåring samtidigt som man befinner sig i en så overklig situation, med sjukhusnätter, oro och sorg, är något som kan vara svårt för omgivningen att förstå om man inte själv varit där.

Och precis som du beskriver kan sorgen vara så motsägelsefull. Man kan skratta mitt i allt det svåra, känna sig ganska okej ena stunden och plötsligt bryta ihop nästa. Alla de känslorna får finnas och det finns inget rätt eller fel sätt att sörja.

Det finns faktiskt stöd och gemenskaper för unga som har förlorat en förälder. Cancerfondens samtalsstöd kan vara en väg vidare. Det kan också finnas lokala sorggrupper via sjukhus, vårdcentraler eller Svenska kyrkan.

Jag tycker också att det är väldigt fint att du lyfter det här perspektivet. Att få träffa någon som inte behöver få hela upplevelsen förklarad, utan som bara förstår, kan betyda otroligt mycket. Man ska inte behöva känna sig ensam i en erfarenhet som kan vara så livsomvälvande.

Tack för att du delar med dig. Och kanske kan ditt inlägg också hjälpa någon annan som just nu sitter där du satt som 14-åring att känna att den inte är ensam. Kanske kan du skriva av dig i vårat forum och någon annan kanske känner igen sig. Du kan även anmäla dig till Snacka så kan du samtala med någon med liknande erfarenheter. 

Hälsningar 

Nära Cancer