Hej!

Det du beskriver är mycket svårt att komma åt. Eftersom barn har väldigt starka "känselspröt" känner de av när något förändras i familjen och när någon mår dåligt. Det är därför vi alltid rekommenderar att föräldrar ska prata med sina barn. Detta för att barnet ska få känna att det får vara med i processen, inte känna sig utanför och kunna få ställa alla sina frågor till de vuxna. Man vet också att barn som inte får information men känner att något är fel ofta börjar fantisera och att dessa fantasier ofta är värre än verkligheten.

Trots rekommendationerna så finns det föräldrar som väljer att inte berätta om sjukdom för sina barn. Orsakerna kan vara många. Om barnet förlorat någon närstående p g a cancer och mått dåligt över det kan det vara en orsak till att föräldrarna inte berättat då man vill skydda barnet från att oroas för att samma sak ska hända med föräldern. Som utomstående, både vänner och vårdpersonal, kan vi inte göra något åt det. Föräldrarna måste själva få bestämma och avgöra vad som de tänker är bäst för just sitt barn.

Hur är det med just den här familjen? Mår föräldrarna bra och själva tänker att det är över, eller lever de med en ständig oro? Om de har en stark oro så märker barnet det, oavsett hur väl de försöker dölja det. Om barnets kompisar eller andra i familjens närhet vet om att föräldern drabbats av cancer finns risk att barnet får reda på det av någon annan, vilket kan skapa en förtroendekris för barnet då det framkommer att föräldrarna inte varit uppriktiga.

Föräldrarnas intention är ju så klart att skydda barnet, men de kanske inte tänkt på ovanstående aspekter. För barnets skull är det bra om du lyfter det med föräldrarna utan att vara tvingande. I slutänden är det alltid föräldrarna som bestämmer över vilken information barnet ska få.

Hälsningar

Nära cancer

2014-08-22.