Hej jag är tjej på 19år. Jag fick veta i april maj någon gång där. Att min morfar hade åkt in akut till lasarett. För han hade svårt och andas, minndes ingenting, var trött och slö. Han hade varit på vårdcentralen innan. Där han fick medicin mot lunginflammation, men det var inte det han hade. Han började spy blod. Så han fick åka in. Där dom på sjukhuset tog massa rönken bilder på hans lungor, och tog massa blod prover. Han gick ner i vikt. Han flyttades veckan efter till universitet sjukhuset, där dom kollat och tog nya rönken bilder. Där det visade sig att han hade cancer i matstrupen, bröst benet, och utanför lungorna. Han åt inte så mycket i början. Men har börjat och ätit nu. Ha. Fick först cellgifter då han började må dåligt och spy av det, och sen när han skulle få strålning fick han inne det på en gång. För han hade mått så dåligt innan. Men nu har han fått det. Han åkte hem på helgerna och fick alltså permis. Men nu får han vara hemma,kredit när han behöver eller ska ha behandling. Dom har nu fått vetat att det är en elakartad cancer han har. Livet är så fucking orättvist. Varför ska den där cancern ens få finnas för? Om morfar dör dör jag. Men jag ska inte vara så svag, jag ska leva för hans skull. I börja. Kunde jag drömma om honom, och att jag dog. Jag kunde inte ens koncentrera mig på ammat än honom. Jag tänker på honom hela tiden. Han är mitt allt. Har inte ens pratat med honom. Fast jag vet att han är cancer sjuk. Jag vet inte vad jag kan säga, vill inte säga fel. Jag kan tänka på honom rätt så ofta, och gråta mig till sömns. Gjorde det mycket i början. Men inte så mycket nu. Kram Amanda 19år