Jag är jätterädd, pappa har redan levt ett år med den obotliga diagnosen och den går att bromsa men hur länge har vi kvar tillsammans? Jag hatar att behöva gå runt och vänta, besked till besked, om det kommer fortsätta gå bra eller om det ska vända och klockan börjar ticka. Jag går sönder inombords när jag tänker på hur han känner. Att han vet att kan kanske inte lever om ett år. Han är så stark och ändå vet jag att han tänker på det hela tiden. Hur lever man med vetskapen att man kommer dö i förtid? Han kommer inte få hålla mina framtida barn i famnen, han kommer inte gå med mig i armen på mitt bröllop. Det gör så ont att jag går sönder fast han fortfarande lever.
Hej anonym! Jag förstår precis känslan. Min pappa har haft cancerdiagnos i två år och jag ser honom tyna bort mer och mer för varje dag. Han kommer aldrig bli frisk. Jag vet helt ärligt inte hur man ska hantera de känslorna - att han inte kommer vara med i mina stora ögonblick, när jag får barn eller gifter mig. Jag tänker att man kanske bara ska sitta lite med den sorgen, vara ledsen. Men jag vet exakt hur det känns, det är så jävla orättvist alltihopa.
Jag är jätterädd, pappa har redan levt ett år med den obotliga diagnosen och den går att bromsa men hur länge har vi kvar tillsammans? Jag hatar att behöva gå runt och vänta, besked till besked, om det kommer fortsätta gå bra eller om det ska vända och klockan börjar ticka. Jag går sönder inombords när jag tänker på hur han känner. Att han vet att kan kanske inte lever om ett år. Han är så stark och ändå vet jag att han tänker på det hela tiden. Hur lever man med vetskapen att man kommer dö i förtid? Han kommer inte få hålla mina framtida barn i famnen, han kommer inte gå med mig i armen på mitt bröllop. Det gör så ont att jag går sönder fast han fortfarande lever.
Hej anonym! Jag förstår precis känslan. Min pappa har haft cancerdiagnos i två år och jag ser honom tyna bort mer och mer för varje dag. Han kommer aldrig bli frisk. Jag vet helt ärligt inte hur man ska hantera de känslorna - att han inte kommer vara med i mina stora ögonblick, när jag får barn eller gifter mig. Jag tänker att man kanske bara ska sitta lite med den sorgen, vara ledsen. Men jag vet exakt hur det känns, det är så jävla orättvist alltihopa.