För ungefär två månader sen fick pappa besked om att han hade cancer. Hans cancer har spridit sig från tjocktarmen till levern och lungorna. För en månad sen började han med cellgift och i måndags var det andra gången han fick behandlingen. Kommer han att klara sig ? Är det någon som har förlorat någon nära vid samma sorts sjukdom ? Allt känns så meningslöst just nu. Ingen förstår mig.
Hej! Min mamma har bröstcancer så alltså inte samma sjukdom som din pappa. Men jag förstår oron. Jag känner mig orolig konstant för min mamma. Kommer hon överleva? Vad händer med mig om hon inte gör det? Jag känner mig så rädd!
Hej, min mamma har också cancer. Dock vet jag inte vad för cancer eftersom jag inte pratar med henne om det, men det är något i ansiktet... Jag hoppas verkligen att din pappa klarar sig! Massa kramar till dig och din pappa!
Hej.. Jag hoppas att din mamma blir frisk och kry igen! Ja precis. Man kan märka det från ansiktet. Hoppas hoppas hoppas att din mamma och min pappa blir friska!
Min pappa fick cancer. Jag är inte mig själv, det känns som att jag aldrig kommer bli mig själv igen för en del av mig är borta. Mitt liv har gått sönder min pappa dog några veckor efter beskedet. Vi tog hand om honom hemma in i det sista, allt känns overkligt. Som att jag var i en bubbla som sprack och nu ska jag bara fortsätta leva som ingenting? Jag känner mig ensam med den här nya känslan i min kropp. Jag vill fly men det spelar ingen roll vart jag är för känslan är kvar. Ibland tänker jag att jag vill ta upp mig själv och kasta mig själv in i väggen så känslan lämnar min kropp. Jag får panik över att stå och pilla i en hylla på jobbet, jag får panik över att livet bara fortsätter fast allt är förändrat. Jag känner inget för min kille längre, han är underbar men jag känner inget. Hur ska jag veta om jag blivit känslokall efter det traumatiska jag varit med om eller om det är vad jag verkligen känner?
Jag känner mig bortglömd av mina vänner, jag behöver mer stöd uppmuntran och att dom bara visar att dom bryr sig om mig. Jag vet att dom inte kan rädda mig men efter pappa dog så blev allt tyst. Dom förstår inte. När jag jobbat för mycket och är trött så bryter jag ihop, varje dag varje timme tänker jag på pappa. Jag är avundsjuk på andra som har sin pappa kvar, tjejer som är 40 år och har sin pappa kvar.. Jag är arg på min chef för att jag inte fick vara helt ledig när pappa låg hemma dom sista veckorna, jag var ledig sista veckan. Och när jag bröt ihop på jobbet och bara drog hem. Jag tänker säga upp mig snart och dra iväg några månader till Asien, jag måste få känna att jag lever. Att jag gör något spännande för livet kan ta slut när som helst.
Jag går sönder när jag tänker på att pappa var fast i en sjuk kropp, hur han kände efter ett döds besked hur han kände när han inte kunde gå längre vad han tänkte. När han sa att han tror att han inte kommer klara det här, när han grät för att han inte kunde gå en meter. När han var ledsen över att inte få träffa mina barn. Hur han kände sig när jag och min bror fick leda honom fram och tillbaka till toaletten när vi en natt efter spring fram och tillbaka inte orkade honom. Hur han hamnade på knä framför sängen och vi inte fick upp honom. Hur han kände sig när vi fick ändra liggställning åt honom med hjälp av att dra lakanet under honom. Hur han kände dig när han blev tvungen att ha blöja och kissa i den. Hur han kände sig när han dog med oss gråtandes runt hans säng. Min fina fina älskade pappa
Anonym från 3 september. Jag förstår dig precis. Allt. Det är hemskt, jag vet själv. Jag förstår det du skriver. Du är inte ensam att känna dig ensam. Har samma erfarenhet.
Jag blir så orolig av detta. Min pappa har obotlig cancer och jag vet inte vart jag ska ta vägen när han försvinner. Gråter när jag skriver detta efter att ha läst allt här, för jag vet att jag kommer känna exakt likadant. Försöker förbereda mig men det går verkligen inte, mår bara sämre av att tänka på allt som kommer att ske utan hans närvaro.
Min pappa har också en obotlig cancer sjukdom och har något år kvar att leva.Och jag mår skit! Jag tänker hela tiden på vad som kommer hända efter, vad ska jag göra när inte min pappa finns vid min sida längre? Hur ska jag klara mig?
Även fast det är svårt så tror jag det bästa är att leva i nuet. Ta en dag i taget. Jag har själv svårt att göra det, men jag försöker! Var inte rädd för att visa känslor. Kämpa på allihopa. <3>
Jag vet exakt hur ni känner, min pappa gick bort i cancer förra sommaren han gick bort ungefär två veckor efter att vi fick beskedet och det har verkligen varit ett tufft år. Mitt råd är att prata med så många ni kan och med personer som ni litar på och står er nära.
Jag skulle aldrig ha klarat sorgen om jag inte hade haft min underbara familj, mamma, syskon, syskonbarn och mina vänner. Har också skrivit mycket dagbok om den svåra tiden vilket har varit skönt och en slags terapi. Saknar pappa varje dag och det kommer jag alltid att göra, ni kommer inte att glömma bort dem bara för att ni går vidare och bearbetar det som har hänt huvudsaken är att ni mår bra
Ger verkligen styrkekramar till alla som mist någon <3>
För ungefär två månader sen fick pappa besked om att han hade cancer. Hans cancer har spridit sig från tjocktarmen till levern och lungorna. För en månad sen började han med cellgift och i måndags var det andra gången han fick behandlingen. Kommer han att klara sig ? Är det någon som har förlorat någon nära vid samma sorts sjukdom ? Allt känns så meningslöst just nu. Ingen förstår mig.
Hej! Min mamma har bröstcancer så alltså inte samma sjukdom som din pappa. Men jag förstår oron. Jag känner mig orolig konstant för min mamma. Kommer hon överleva? Vad händer med mig om hon inte gör det? Jag känner mig så rädd!
Precis.. Cancer handlar mest om tur! Och hoppas vi har tur Maja.
Ja det hoppas jag med! Stor styrkekram till dig från mig <3>
Tack detsamma! <3>
Hej, min mamma har också cancer. Dock vet jag inte vad för cancer eftersom jag inte pratar med henne om det, men det är något i ansiktet... Jag hoppas verkligen att din pappa klarar sig! Massa kramar till dig och din pappa!
Hej.. Jag hoppas att din mamma blir frisk och kry igen! Ja precis. Man kan märka det från ansiktet. Hoppas hoppas hoppas att din mamma och min pappa blir friska!
Min pappa fick cancer. Jag är inte mig själv, det känns som att jag aldrig kommer bli mig själv igen för en del av mig är borta. Mitt liv har gått sönder min pappa dog några veckor efter beskedet. Vi tog hand om honom hemma in i det sista, allt känns overkligt. Som att jag var i en bubbla som sprack och nu ska jag bara fortsätta leva som ingenting? Jag känner mig ensam med den här nya känslan i min kropp. Jag vill fly men det spelar ingen roll vart jag är för känslan är kvar. Ibland tänker jag att jag vill ta upp mig själv och kasta mig själv in i väggen så känslan lämnar min kropp. Jag får panik över att stå och pilla i en hylla på jobbet, jag får panik över att livet bara fortsätter fast allt är förändrat. Jag känner inget för min kille längre, han är underbar men jag känner inget. Hur ska jag veta om jag blivit känslokall efter det traumatiska jag varit med om eller om det är vad jag verkligen känner?
Jag känner mig bortglömd av mina vänner, jag behöver mer stöd uppmuntran och att dom bara visar att dom bryr sig om mig. Jag vet att dom inte kan rädda mig men efter pappa dog så blev allt tyst. Dom förstår inte. När jag jobbat för mycket och är trött så bryter jag ihop, varje dag varje timme tänker jag på pappa. Jag är avundsjuk på andra som har sin pappa kvar, tjejer som är 40 år och har sin pappa kvar.. Jag är arg på min chef för att jag inte fick vara helt ledig när pappa låg hemma dom sista veckorna, jag var ledig sista veckan. Och när jag bröt ihop på jobbet och bara drog hem. Jag tänker säga upp mig snart och dra iväg några månader till Asien, jag måste få känna att jag lever. Att jag gör något spännande för livet kan ta slut när som helst.
Jag går sönder när jag tänker på att pappa var fast i en sjuk kropp, hur han kände efter ett döds besked hur han kände när han inte kunde gå längre vad han tänkte. När han sa att han tror att han inte kommer klara det här, när han grät för att han inte kunde gå en meter. När han var ledsen över att inte få träffa mina barn. Hur han kände sig när jag och min bror fick leda honom fram och tillbaka till toaletten när vi en natt efter spring fram och tillbaka inte orkade honom. Hur han hamnade på knä framför sängen och vi inte fick upp honom. Hur han kände sig när vi fick ändra liggställning åt honom med hjälp av att dra lakanet under honom. Hur han kände dig när han blev tvungen att ha blöja och kissa i den. Hur han kände sig när han dog med oss gråtandes runt hans säng. Min fina fina älskade pappa
Styrkekramar till er alla! Kämpa på❤️
Anonym från 3 september. Jag förstår dig precis. Allt. Det är hemskt, jag vet själv. Jag förstår det du skriver. Du är inte ensam att känna dig ensam. Har samma erfarenhet.
Jag blir så orolig av detta. Min pappa har obotlig cancer och jag vet inte vart jag ska ta vägen när han försvinner. Gråter när jag skriver detta efter att ha läst allt här, för jag vet att jag kommer känna exakt likadant. Försöker förbereda mig men det går verkligen inte, mår bara sämre av att tänka på allt som kommer att ske utan hans närvaro.
Min pappa har också en obotlig cancer sjukdom och har något år kvar att leva.Och jag mår skit! Jag tänker hela tiden på vad som kommer hända efter, vad ska jag göra när inte min pappa finns vid min sida längre? Hur ska jag klara mig?
Även fast det är svårt så tror jag det bästa är att leva i nuet. Ta en dag i taget. Jag har själv svårt att göra det, men jag försöker! Var inte rädd för att visa känslor. Kämpa på allihopa. <3>
Jag vet exakt hur ni känner, min pappa gick bort i cancer förra sommaren han gick bort ungefär två veckor efter att vi fick beskedet och det har verkligen varit ett tufft år. Mitt råd är att prata med så många ni kan och med personer som ni litar på och står er nära.
Jag skulle aldrig ha klarat sorgen om jag inte hade haft min underbara familj, mamma, syskon, syskonbarn och mina vänner. Har också skrivit mycket dagbok om den svåra tiden vilket har varit skönt och en slags terapi. Saknar pappa varje dag och det kommer jag alltid att göra, ni kommer inte att glömma bort dem bara för att ni går vidare och bearbetar det som har hänt huvudsaken är att ni mår bra
Ger verkligen styrkekramar till alla som mist någon <3>