Hej. Jag känner bara för att skriva av mig lite.. det är så många tankar som snurrar.
För en vecka sedan blev pappa inlagd på sjukhus för en andra lunginflammation på kort tid. Och när det sker, så brukar läkarna alltid se det som en varning om att det kanske kan finnas något som döljer sig bakom den. De gjorde en CT-röntgen på honom och mycket riktigt hittades en tumörliknande förändring. Något som sen också bekräftades av en bronkoskopi.
Det är ännu inte säkert om det är en malign eller benign tumör, svaren kommer om ett par veckor. Innan dess vill de göra en spirometri-undersökning (vilket får mig att tro att de kan misstänkta någon annan typ av lungsjukdom.. eller jag vill tro det).
Det som är så oerhört jobbigt nu är väntan och ovissheten. För mig skulle det vara väldigt förvånande om det INTE är cancer, med tanke på att pappa är storrökare. Alltså verkligen, med betoning på 'stor'. Jag försöker tala om för honom att han måste fimpa det jävla giftet, men det är som att han inte fattar. Det går in genom ena örat och ut genom andra. Han förstör sig själv och kanske t.o.m förvärrar sjukdomen.. jag är hjälplös.
Jag har läst andras inlägg här på forumet, bland annat några som också upplevt lungcancer på nära håll. Det ger mig tyvärr inget vidare hopp.. det är ju ett av de allra svåraste ställena man kan få cancer på. Jag är så rädd för att förlora min pappa. Det har inte hänt än, jag vet. Vi är inte där ännu. Men bara tanken gör mig så otroligt svag. Jag börjar bara gråta. Jag och min pappa har en mycket nära relation, det är honom jag kan prata med om allt. Jag har ingen annan. Och om han dör, så lämnas jag här ensam, utan hans vägledning. Jag vet inte hur jag ska fixa det.. ;(
Hej , jag vet precis vad du går igenom och det ör svårt att känna något vidare hopp när man läser om lungcancer ! Jag har precis gått igenom samma resa fast med min mamma. Och just i nuläget har hon precis blivit opererad , de har tagit bort hela tumören och lungloben den satt i . Jag vill betona att du ska försöka tänka positiv , fast det är svårt . Hur stor var tumören de hitta ? Hur gammal är din pappa ? Spirometri undersökningen tycker jag du ska ta som en positiv grej , jag tänker att de vill kolla din pappas lung kapacitet inför en eventuell operation ( vilket vore det bästa ) det gjorde dom på min mamma. Kram på dig
Min pappa är bara 57 och tumören var 3 cm, upp emot 4 cm tror jag t.o.m de sa. Så det är ju ändå ganska stort. Var/är din mamma rökare? Min pappa har rökt sedan väldigt väldigt ung ålder. Så egentligen var väl det här bara en tidsfråga..
Vad bra att din mamma kunnat opereras, får hoppas hon är fri från det här nu. Vet du om de ska komplettera behandlingen med något? Typ strålning?
Min mamma är 49 år i år , och vart rökare . Hon har nu slutat tack o lov . Hennes tumör var större , upp i 5x7 cm . Vilket betyder att den måste varit där ett bra tag , vad dom har kunnat se så har den inte spridit sig vilket är a och o för en kirurgi som ör den mest botande behandling för lung cancer . Kan ev finnas spår av cancerceller i körtlar men oftas brukar man få efterbehandling oavsett både cellgifter och strålning eller en sort utav dessa. Bra att din pappa är relativt ung för det gör också en stor skillnad hur prognosen ser ut . Om han för övrigt är i gott skick så kommer läkarna satsa allt för att bota sin pappa i från cancer ( om det nu är det ) och eftersom den var mindre än vad min mammas tumör va så tyder det ju på att den suttit en kortare tid vilket är positivt om man tänker på spridning. Har han några symtom för utom lunginflammation som kan tyda på cancer ? Hosta , trötthet, viktnedgång , andfåddhet ? Om inte så är det också positivt ! Försök tänk positivt , de kunde vart "värre" de kunde hittat 10 tumörer till så var glad att de bara hittade 1. Så har jag försökt tänka under resan för att känna hopp i de jobbigaste stunderna . Även om det är svårt :( nu nör min mamma opererats trodde jag att jag skulle känna en stor lättnad men det gör jag inte , nu kommer andra funderingar upp . Rädslan kommer ju att sitta i i flera år framöver , men jag försöker glädjas åt att kirurgi är största sannolikhet till bot när de fäller lungcancer men många får återfall så den är den skräcken man får handskas med nu . Min mamma slutade röka för ca 2 veckor sedan , det som blev den avförande beslutet var när läkaren sa att " om de nu skulle bli en kirurgi så kan läkarna faktiskt neka dig den om du inte vart rök fri ett tag innan " där blev de rökstopp för henne.
För min pappas del har de ännu inte kunnat avgöra om cancern är spridd eller ej, sådana tester har inte gjorts vad jag vet..
Min pappa må vara relativt ung men han har en del andra åkommor som han lider av, och som han äter rätt många mediciner mot varje dag. Han har definitivt andra symtom än lunginflammation.. hostar gör han mycket, blir andfådd när han anstränger sig och är väldigt trött på senaste.. men det vet jag inte om det kanske också beror på alla mediciner han äter..
Vad bra gjort av din mamma att sluta röka. Tyvärr för min del så har pappa fortsatt med rökningen nu, även efter det här beskedet. Och jag blir lite nojjig när jag läser att de kan neka operation om man inte slutar.. för jag är inte så säker på att pappa kommer göra det. Det känns inte riktigt som att han ens tar in vad som pågår, han kör sitt race liksom.. mig lyssnar han inte på hur mycket jag än försöker. Till slut känns det bara hjälplöst och jag ger upp, vet inte var jag ska ta vägen typ..
Rent praktiskt taget skulle dom kunna neka han en op , men jag tror inte att dom gör det och de väger för och nackdelar . De klart dom informerar om sådant för att få folk att sluta inför en op. I nu läget tror Jag inte det gör någon större skillnad om din pappa röker eller ej , tumören sitter redan där och har börjat växa. Så oroa dig inte för det.Men för framtids behandling som op cellgifter osv är det bra om man slutat just för läknings process osv . Nör dom gjorde röntgen på din pappa , tog de inte även hela buken ? Iaf borde de ha sett om de fanns någon spridning där. Man brukar göra en helkroppsröntgen för att utesluta spridning så de kan ju bli nösta steg kanske för din far . De kan vara så att din pappa ör i chock kanske ? Han kanske i nu läget har svårt att ta in vad som händer och vad som ska hända . Ge han lite tid och försök stötta så gott de går . Vad har din pappa mer för sjukdomar ? Min mamma var också väldigt trött den senaste tiden innan hon fick reda på att hon hade en tumör .
Det som är grejen, även om de skulle informera så är jag inte så säker på att det skulle bita på min pappa. Det är som att det går in genom ena örat och ut genom andra.
Pappa har även diabetes typ 1 och en psykossjukdom, han äter medicin mot bägge. Jag vet inte om det är chock eller om det är hans sjukdom som gör det.. men det är som att han inte fattar allvaret. Och jag är livrädd för hur det ska utspela sig framöver.
Vad jag vet så gjorde de en skiktröntgen av bröstkorgen, det är vad dem sagt iallafall så jag tror inte de kollat hela buken..
Förhoppningsvis är det så att din pappa kanske behöver tid för att ta in och smälta det som händer i nu läget , annars får vi hoppas att läkaren till nösta besök förklarar allvaret och är uppmärksam på hur din pappa tar in informationen . Har du vart med på hans läkar besök ? Kan ju vara bra att vara med och höra vad dom säger och ställa en massa frågor som din pappa inte kanske gör . Jag var med min mamma och lyssnade och frågande en massa då det var svårt för henne att ta in all information själv , då hon var så fruktansvärt rädd och ångestfylld. Så kunde vi prata om det senare vad som sades då hon inte uppfatta allt . Om du märker att han fortfarande inte tar saken på allvar framöver kanske du ska prata med ansvarig läkare förklara dig ? Kan tipsa om att cancefondens telefon linje är väldigt bra , där man kan ställa frågor osv . Dom kanske kan stötta dig och ge tips och råd hur du ska bemöta samt stötta din pappa i det här . Eftersom din pappas tumör var såpass "liten" så håller jag tummarna att de inte spridit sig , desto mindre tumör desto bättre. Jag tror inte diabetes och psykossjukdom skall hindra en op om det blir aktuellt . Om op anses vara för riskfylld för han så kan man gå på med strålning i botande syfte och cellgifter vilket ör bra när man har en mindre tumör också . Bor du ihop med din pappa ? Har han andra anhöriga eller vänner som pratar med han om detta ? Styrke kram
Jag hoppas det. Jag ska göra mitt bästa att försöka tala om för läkarna och övrig vårdpersonal hur han fungerar.. Jag brukar bli erbjuden att vara med på läkarbesök, det är inte alltid jag kan men hittills har jag varit det och jag har också ställt frågor. Det är inte alltid de kunnat svara mig men det har iallafall känts som att de hört mig och sett min oro.. vilket ändå känns bra, även om jag håller på att tappa mig själv p.g.a den här ovissheten.
Tack för tipset om cancerfonden, vi får se hur det här utvecklar sig och så kanske jag kan ringa dem.
Jag bor med min pappa, ja. Jag har tyvärr inga syskon att luta mig mot. Har faktiskt ingen alls, det är bara pappa jag har.. så det är tur att det går att nå ut till sådana som dig åtminstone och vice versa.
Pappa har ett par anhöriga som försöker prata med honom, men han är inte så mottaglig för dem heller dessvärre.
Den eviga väntan och ovissheten ör den värsta att handskas med , vi har gått i väntas tider lite över två månader och man blir galen , får ångest katastrof tankar. Men med tiden lugnande jag mig faktiskt försökte tänka på allt som var positivt i de hela , läst på mycket om olika behandlingar och undersökningar vilket gjorde mig lugn för de könndes att jag hade koll på vad som skulle hända . Men som min mamma ville inte lösa någonting om lungcancer då det ör så ångestladdat för henne så de ör ju så himla olika hur man vill hantera det . Så det bäst rådet jag kan ge dig i nu läget ( även om de inte finns någonting som kan få dig att må bättre judt nu ) är att inte spekulera för mycket och måla fan på väggen , för man böir inte klokare utan försöka att invänta svar från läkarn . Först då har man ju fått svar och vet mer . Hur länge ska ni invänta svar från läkaren ?
Ja, man blir verkligen galen av det här. Igår fick vi iallafall veta lite mer men ändå ingenting, typ. De kan fortfarande inte säga exakt vad det är för något (provsvar ej kommit), men de ska göra en helkroppsröntgen med något radioaktivt ämne i början av nästa vecka för att se om det spridit sig. Även om de inte med säkerhet sagt att det är cancer ännu, så tyder väl ändå en sån röntgen på att misstankegraden är stark.. eller?
Jag är helt slut emotionellt, jag känner mig helt tom som det är och har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hantera ett besked om spridning för då ser det ju faktiskt ganska mörkt ut. Min pappa är allt för mig, även om hans sjukdomar vållat mig stora svårigheter och nedstämdhet. Han måste få leva.. jag försöker verkligen att inte gå tankarna i förväg, ibland går det någorlunda bra men så finns stunder då det bara inte går.
I måndags gjorde pappa kontraströntgen, sen dröjde det bara ett par dagar tills de hörde av sig och kallade in honom igen till imorgon.. då ska vi få beskedet. Funderar på varför det gått så snabbt, om det kan bero på något positivt eller negativt.. hursomhelst har jag haft sjukt ont i magen senaste dagarna. Oroar mig konstant och spelar upp olika scenarier i huvudet. Läskigt att tänka att hela livet kan vara förändrat, om mindre än ett dygn. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte veta att han kanske kommer tas ifrån mig i den här hemska sjukdomen. :(
Det gick tyvärr inte så bra. Vi fick reda på att min pappa har lungcancer av den mest aggressiva sorten, småcellig. Han kommer dö av det här tyvärr och jag måste förbereda mig på ett liv utan honom..
Fick beskedet exakt för ett halvår sedan idag att min pappa inte kommer överleva sin cancer. Man lever på hoppet och hoppas in i det längsta att bromsmedicinerna fungerar över förväntan. Har fortfarande inte tagit in att han en dag inte kommer finnas längre. Säger bara kämpa på, gör saker du tycker är roligt och umgås mycket med din pappa. Minnen betyder allt.
Pappa har fått klart för sig att han drabbats av lungcancer. Men han ger blanka fan i att sluta röka, trots att läkarna sagt att han bör avstå under behandling... Jag blir så frustrerad, ledsen och arg på samma gång så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är fruktansvärt svårt att se på när den viktigaste personen i ens liv sakta men säkert tar kål på sig själv. Och man kan inget göra. Ibland känner jag bara för att ge upp och gå min väg, men skuldkänslorna som uppstår gör att jag inte skulle klara det..
Hej. Jag känner bara för att skriva av mig lite.. det är så många tankar som snurrar.
För en vecka sedan blev pappa inlagd på sjukhus för en andra lunginflammation på kort tid. Och när det sker, så brukar läkarna alltid se det som en varning om att det kanske kan finnas något som döljer sig bakom den. De gjorde en CT-röntgen på honom och mycket riktigt hittades en tumörliknande förändring. Något som sen också bekräftades av en bronkoskopi.
Det är ännu inte säkert om det är en malign eller benign tumör, svaren kommer om ett par veckor. Innan dess vill de göra en spirometri-undersökning (vilket får mig att tro att de kan misstänkta någon annan typ av lungsjukdom.. eller jag vill tro det).
Det som är så oerhört jobbigt nu är väntan och ovissheten. För mig skulle det vara väldigt förvånande om det INTE är cancer, med tanke på att pappa är storrökare. Alltså verkligen, med betoning på 'stor'. Jag försöker tala om för honom att han måste fimpa det jävla giftet, men det är som att han inte fattar. Det går in genom ena örat och ut genom andra. Han förstör sig själv och kanske t.o.m förvärrar sjukdomen.. jag är hjälplös.
Jag har läst andras inlägg här på forumet, bland annat några som också upplevt lungcancer på nära håll. Det ger mig tyvärr inget vidare hopp.. det är ju ett av de allra svåraste ställena man kan få cancer på. Jag är så rädd för att förlora min pappa. Det har inte hänt än, jag vet. Vi är inte där ännu. Men bara tanken gör mig så otroligt svag. Jag börjar bara gråta. Jag och min pappa har en mycket nära relation, det är honom jag kan prata med om allt. Jag har ingen annan. Och om han dör, så lämnas jag här ensam, utan hans vägledning. Jag vet inte hur jag ska fixa det.. ;(
Hej , jag vet precis vad du går igenom och det ör svårt att känna något vidare hopp när man läser om lungcancer ! Jag har precis gått igenom samma resa fast med min mamma. Och just i nuläget har hon precis blivit opererad , de har tagit bort hela tumören och lungloben den satt i . Jag vill betona att du ska försöka tänka positiv , fast det är svårt . Hur stor var tumören de hitta ? Hur gammal är din pappa ? Spirometri undersökningen tycker jag du ska ta som en positiv grej , jag tänker att de vill kolla din pappas lung kapacitet inför en eventuell operation ( vilket vore det bästa ) det gjorde dom på min mamma. Kram på dig
Hej Alice tack för ditt svar.
Min pappa är bara 57 och tumören var 3 cm, upp emot 4 cm tror jag t.o.m de sa. Så det är ju ändå ganska stort. Var/är din mamma rökare? Min pappa har rökt sedan väldigt väldigt ung ålder. Så egentligen var väl det här bara en tidsfråga..
Vad bra att din mamma kunnat opereras, får hoppas hon är fri från det här nu. Vet du om de ska komplettera behandlingen med något? Typ strålning?
Min mamma är 49 år i år , och vart rökare . Hon har nu slutat tack o lov . Hennes tumör var större , upp i 5x7 cm . Vilket betyder att den måste varit där ett bra tag , vad dom har kunnat se så har den inte spridit sig vilket är a och o för en kirurgi som ör den mest botande behandling för lung cancer . Kan ev finnas spår av cancerceller i körtlar men oftas brukar man få efterbehandling oavsett både cellgifter och strålning eller en sort utav dessa. Bra att din pappa är relativt ung för det gör också en stor skillnad hur prognosen ser ut . Om han för övrigt är i gott skick så kommer läkarna satsa allt för att bota sin pappa i från cancer ( om det nu är det ) och eftersom den var mindre än vad min mammas tumör va så tyder det ju på att den suttit en kortare tid vilket är positivt om man tänker på spridning. Har han några symtom för utom lunginflammation som kan tyda på cancer ? Hosta , trötthet, viktnedgång , andfåddhet ? Om inte så är det också positivt ! Försök tänk positivt , de kunde vart "värre" de kunde hittat 10 tumörer till så var glad att de bara hittade 1. Så har jag försökt tänka under resan för att känna hopp i de jobbigaste stunderna . Även om det är svårt :( nu nör min mamma opererats trodde jag att jag skulle känna en stor lättnad men det gör jag inte , nu kommer andra funderingar upp . Rädslan kommer ju att sitta i i flera år framöver , men jag försöker glädjas åt att kirurgi är största sannolikhet till bot när de fäller lungcancer men många får återfall så den är den skräcken man får handskas med nu . Min mamma slutade röka för ca 2 veckor sedan , det som blev den avförande beslutet var när läkaren sa att " om de nu skulle bli en kirurgi så kan läkarna faktiskt neka dig den om du inte vart rök fri ett tag innan " där blev de rökstopp för henne.
För min pappas del har de ännu inte kunnat avgöra om cancern är spridd eller ej, sådana tester har inte gjorts vad jag vet..
Min pappa må vara relativt ung men han har en del andra åkommor som han lider av, och som han äter rätt många mediciner mot varje dag. Han har definitivt andra symtom än lunginflammation.. hostar gör han mycket, blir andfådd när han anstränger sig och är väldigt trött på senaste.. men det vet jag inte om det kanske också beror på alla mediciner han äter..
Vad bra gjort av din mamma att sluta röka. Tyvärr för min del så har pappa fortsatt med rökningen nu, även efter det här beskedet. Och jag blir lite nojjig när jag läser att de kan neka operation om man inte slutar.. för jag är inte så säker på att pappa kommer göra det. Det känns inte riktigt som att han ens tar in vad som pågår, han kör sitt race liksom.. mig lyssnar han inte på hur mycket jag än försöker. Till slut känns det bara hjälplöst och jag ger upp, vet inte var jag ska ta vägen typ..
Rent praktiskt taget skulle dom kunna neka han en op , men jag tror inte att dom gör det och de väger för och nackdelar . De klart dom informerar om sådant för att få folk att sluta inför en op. I nu läget tror Jag inte det gör någon större skillnad om din pappa röker eller ej , tumören sitter redan där och har börjat växa. Så oroa dig inte för det.Men för framtids behandling som op cellgifter osv är det bra om man slutat just för läknings process osv . Nör dom gjorde röntgen på din pappa , tog de inte även hela buken ? Iaf borde de ha sett om de fanns någon spridning där. Man brukar göra en helkroppsröntgen för att utesluta spridning så de kan ju bli nösta steg kanske för din far . De kan vara så att din pappa ör i chock kanske ? Han kanske i nu läget har svårt att ta in vad som händer och vad som ska hända . Ge han lite tid och försök stötta så gott de går . Vad har din pappa mer för sjukdomar ? Min mamma var också väldigt trött den senaste tiden innan hon fick reda på att hon hade en tumör .
Det som är grejen, även om de skulle informera så är jag inte så säker på att det skulle bita på min pappa. Det är som att det går in genom ena örat och ut genom andra.
Pappa har även diabetes typ 1 och en psykossjukdom, han äter medicin mot bägge. Jag vet inte om det är chock eller om det är hans sjukdom som gör det.. men det är som att han inte fattar allvaret. Och jag är livrädd för hur det ska utspela sig framöver.
Vad jag vet så gjorde de en skiktröntgen av bröstkorgen, det är vad dem sagt iallafall så jag tror inte de kollat hela buken..
Förhoppningsvis är det så att din pappa kanske behöver tid för att ta in och smälta det som händer i nu läget , annars får vi hoppas att läkaren till nösta besök förklarar allvaret och är uppmärksam på hur din pappa tar in informationen . Har du vart med på hans läkar besök ? Kan ju vara bra att vara med och höra vad dom säger och ställa en massa frågor som din pappa inte kanske gör . Jag var med min mamma och lyssnade och frågande en massa då det var svårt för henne att ta in all information själv , då hon var så fruktansvärt rädd och ångestfylld. Så kunde vi prata om det senare vad som sades då hon inte uppfatta allt . Om du märker att han fortfarande inte tar saken på allvar framöver kanske du ska prata med ansvarig läkare förklara dig ? Kan tipsa om att cancefondens telefon linje är väldigt bra , där man kan ställa frågor osv . Dom kanske kan stötta dig och ge tips och råd hur du ska bemöta samt stötta din pappa i det här . Eftersom din pappas tumör var såpass "liten" så håller jag tummarna att de inte spridit sig , desto mindre tumör desto bättre. Jag tror inte diabetes och psykossjukdom skall hindra en op om det blir aktuellt . Om op anses vara för riskfylld för han så kan man gå på med strålning i botande syfte och cellgifter vilket ör bra när man har en mindre tumör också . Bor du ihop med din pappa ? Har han andra anhöriga eller vänner som pratar med han om detta ? Styrke kram
Jag hoppas det. Jag ska göra mitt bästa att försöka tala om för läkarna och övrig vårdpersonal hur han fungerar.. Jag brukar bli erbjuden att vara med på läkarbesök, det är inte alltid jag kan men hittills har jag varit det och jag har också ställt frågor. Det är inte alltid de kunnat svara mig men det har iallafall känts som att de hört mig och sett min oro.. vilket ändå känns bra, även om jag håller på att tappa mig själv p.g.a den här ovissheten.
Tack för tipset om cancerfonden, vi får se hur det här utvecklar sig och så kanske jag kan ringa dem.
Jag bor med min pappa, ja. Jag har tyvärr inga syskon att luta mig mot. Har faktiskt ingen alls, det är bara pappa jag har.. så det är tur att det går att nå ut till sådana som dig åtminstone och vice versa.
Pappa har ett par anhöriga som försöker prata med honom, men han är inte så mottaglig för dem heller dessvärre.
Den eviga väntan och ovissheten ör den värsta att handskas med , vi har gått i väntas tider lite över två månader och man blir galen , får ångest katastrof tankar. Men med tiden lugnande jag mig faktiskt försökte tänka på allt som var positivt i de hela , läst på mycket om olika behandlingar och undersökningar vilket gjorde mig lugn för de könndes att jag hade koll på vad som skulle hända . Men som min mamma ville inte lösa någonting om lungcancer då det ör så ångestladdat för henne så de ör ju så himla olika hur man vill hantera det . Så det bäst rådet jag kan ge dig i nu läget ( även om de inte finns någonting som kan få dig att må bättre judt nu ) är att inte spekulera för mycket och måla fan på väggen , för man böir inte klokare utan försöka att invänta svar från läkarn . Först då har man ju fått svar och vet mer . Hur länge ska ni invänta svar från läkaren ?
Ja, man blir verkligen galen av det här. Igår fick vi iallafall veta lite mer men ändå ingenting, typ. De kan fortfarande inte säga exakt vad det är för något (provsvar ej kommit), men de ska göra en helkroppsröntgen med något radioaktivt ämne i början av nästa vecka för att se om det spridit sig. Även om de inte med säkerhet sagt att det är cancer ännu, så tyder väl ändå en sån röntgen på att misstankegraden är stark.. eller?
Jag är helt slut emotionellt, jag känner mig helt tom som det är och har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hantera ett besked om spridning för då ser det ju faktiskt ganska mörkt ut. Min pappa är allt för mig, även om hans sjukdomar vållat mig stora svårigheter och nedstämdhet. Han måste få leva.. jag försöker verkligen att inte gå tankarna i förväg, ibland går det någorlunda bra men så finns stunder då det bara inte går.
Hur har det gått för din mamma sedan operationen?
I måndags gjorde pappa kontraströntgen, sen dröjde det bara ett par dagar tills de hörde av sig och kallade in honom igen till imorgon.. då ska vi få beskedet. Funderar på varför det gått så snabbt, om det kan bero på något positivt eller negativt.. hursomhelst har jag haft sjukt ont i magen senaste dagarna. Oroar mig konstant och spelar upp olika scenarier i huvudet. Läskigt att tänka att hela livet kan vara förändrat, om mindre än ett dygn. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte veta att han kanske kommer tas ifrån mig i den här hemska sjukdomen. :(
Hoppas att det gick bra på läkarbesöket! Styrkekram
Hej Freja,
Det gick tyvärr inte så bra. Vi fick reda på att min pappa har lungcancer av den mest aggressiva sorten, småcellig. Han kommer dö av det här tyvärr och jag måste förbereda mig på ett liv utan honom..
Hej Zap.
Väldigt tråkigt att höra om din pappa.
Fick beskedet exakt för ett halvår sedan idag att min pappa inte kommer överleva sin cancer. Man lever på hoppet och hoppas in i det längsta att bromsmedicinerna fungerar över förväntan. Har fortfarande inte tagit in att han en dag inte kommer finnas längre. Säger bara kämpa på, gör saker du tycker är roligt och umgås mycket med din pappa. Minnen betyder allt.
Styrkekram
Pappa har fått klart för sig att han drabbats av lungcancer. Men han ger blanka fan i att sluta röka, trots att läkarna sagt att han bör avstå under behandling... Jag blir så frustrerad, ledsen och arg på samma gång så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är fruktansvärt svårt att se på när den viktigaste personen i ens liv sakta men säkert tar kål på sig själv. Och man kan inget göra. Ibland känner jag bara för att ge upp och gå min väg, men skuldkänslorna som uppstår gör att jag inte skulle klara det..
😢Styrkekramar till dig!❤️