Spridd prostatacancer, diagnosen fick han för ca 5 år sedan. Två cytostatikabehandlingar och hormoner har förlängt hans liv tills nu. Nu har cancern börjat sprida sig ytterligare och snabbare, hormonerna stoppar inte längre...
Enligt läkaren har han veckor kvar att leva förmodligen en månad. Han slutade äta mat för några veckor sedan, har avmagrat än mer även om han var tunn redan innan så är han skinn och ben nu och äter minimalt och dricker lite varje dag. Infektionerna avlöser varandra och han är på smärtstillande konstant och får lugnande ibland. Efter förra infektionen så blev han plötsligt bättre när febern avtog, vi var inställda på att det var väldigt nära slutet och nu är han uppe igen å som "vanligt" även om han äter minimalt. Är det såhär det ska vara? Man kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan och man vet ju vad som kommer framöver, men undrar ändå om han har längre tid kvar? Varför vill han inte bara släppa? Har försökt att säga till honom att han inte ska bry sig om oss utan om han känner att han inte orkar mer så är det ok. Är det någon som känner igen sig? Hur var sista tiden? Hur vet man att det är nära? Vill försöka förstå och veta om det kommer gå snabbt utför plötsligt eller dröjer det massa veckor. Det är förödande att se honom så svag samtidigt som man är tacksam att man kan umgås och prata med honom.
Jag förlorade min mormor för 11dagar sedan. Hennes sista tid var väldigt tragisk, och jag känner igen mig i det du beskriver angående din pappas kamp.
Min mormor vägde på slutet under 50kg, var bara skinn o ben. Hon blev till slut sängliggande helt. Sov 99% av tiden. Blev väldigt förvirrad. Fick starkare o starkare morfin. Hon slutade äta sista tiden mer eller mindre o sista 1v kunde hon knappt dricka.
Jag visste att det var nära, redan 1,5mån innan. Men sista 3v så insåg vi att nu... Nu... Och sista 5dagarna så var det tydligt att nu har hon givit upp.
Är ledsen för din skull. Kan relatera till vad du går igenom ♥️
Spridd prostatacancer, diagnosen fick han för ca 5 år sedan. Två cytostatikabehandlingar och hormoner har förlängt hans liv tills nu. Nu har cancern börjat sprida sig ytterligare och snabbare, hormonerna stoppar inte längre...
Enligt läkaren har han veckor kvar att leva förmodligen en månad. Han slutade äta mat för några veckor sedan, har avmagrat än mer även om han var tunn redan innan så är han skinn och ben nu och äter minimalt och dricker lite varje dag. Infektionerna avlöser varandra och han är på smärtstillande konstant och får lugnande ibland. Efter förra infektionen så blev han plötsligt bättre när febern avtog, vi var inställda på att det var väldigt nära slutet och nu är han uppe igen å som "vanligt" även om han äter minimalt. Är det såhär det ska vara? Man kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan och man vet ju vad som kommer framöver, men undrar ändå om han har längre tid kvar? Varför vill han inte bara släppa? Har försökt att säga till honom att han inte ska bry sig om oss utan om han känner att han inte orkar mer så är det ok. Är det någon som känner igen sig? Hur var sista tiden? Hur vet man att det är nära? Vill försöka förstå och veta om det kommer gå snabbt utför plötsligt eller dröjer det massa veckor. Det är förödande att se honom så svag samtidigt som man är tacksam att man kan umgås och prata med honom.
Detta var ett inlägg som berörde mig ♥️
Jag förlorade min mormor för 11dagar sedan. Hennes sista tid var väldigt tragisk, och jag känner igen mig i det du beskriver angående din pappas kamp.
Min mormor vägde på slutet under 50kg, var bara skinn o ben. Hon blev till slut sängliggande helt. Sov 99% av tiden. Blev väldigt förvirrad. Fick starkare o starkare morfin. Hon slutade äta sista tiden mer eller mindre o sista 1v kunde hon knappt dricka.
Jag visste att det var nära, redan 1,5mån innan. Men sista 3v så insåg vi att nu... Nu... Och sista 5dagarna så var det tydligt att nu har hon givit upp.
Är ledsen för din skull. Kan relatera till vad du går igenom ♥️