min pappa fick cancer när jag var 2 år men blev bättre och nu är jag 12 och pappa säger att han tycker att det är tråkigt att han inte kommer få se mig växa upp. jag brukar gråta innan jag somnar, när jag lyssnar på sorglig musik börjar jag tänka på honom, jag har aldrig varit på en begravning och vi vet inte när han kommer att dö och jag mår bara så jävla dåligt av detta
Min morfar har också varit sjuk sedan jag var liten, både med hjärtproblem och nu på senare tid leukemi och väldigt mycket annat. Jag är nu 20, så jag har varit på så otroligt många sjukhus besök under min uppväxt. Han dog för 6 månader sen. Vet hur mycket det suger att inte veta. Men det bästa är att försöka fokusera på att hann faktiskt lever just nu, försöka göra då mycket som möjligt av tiden nu, och vad jag fick lära mig i den värsta situationen är det otroligt viktigt att ha vänner som bryr sig på riktigt att du kan prata med dom när det känns förjävligt. Att du är rädd osv. Att du vet att di kan räkna med dom för du kommer behöva dom. Försöka vara positiv är så jävla klyschigt så vet inte vad jag mer kan säga, men tänker på dig.
Har du en bra relation till din mamma och pappa och kan prata med dem om din pappas sjukdom? Har du någon annan i din närhet du kan prata med, någon släkting eller nära vän som du litar på?
Min pappa gick bort i cancer när jag var 13 år och jag hade inte direkt någon i närheten jag kunde prata med. Jag mailade till BRIS och fick väldigt bra hjälp av dem, det var väldigt skönt att skriva av sig till någon vuxen som lyssnade. Är det något du känner för att göra (man kan även chatta och ringa) kan man gå in på http://www.bris.se
Vet någon på din skola om att din pappa är sjuk? Har din skola någon kurator?
Ta hand om dig tjejen, och vad som än händer så vill jag att du ska veta att du KOMMER ta dig igenom det. Hur ont det än må göra vissa dagar.
min pappa dog förra sommaren efter 3,5 år med spridd cancer. Det var jättejobbiga år, men samtidigt kom vi varandra väldigt nära och uppskattade varann in i sista minuten i familjen. Jag hoppas att det är så för dig med.
Du har levt med hans sjukdom nästan hela livet och känner inte till något annat - det ÄR väldigt svårt att leva med en nära anhörig som är allvarligt sjuk. Man blir jätteledsen. Du kommer att bli ännu mer ledsen när/om han går bort, men du kommer att känna vissa känslor av lättnad också. Han kommer att få ro, och ni kommer att få ro. Det låter säkert jättekonstigt att säga så, men det finns en lättnad i döden också.
Jag kände absolut inte så när pappa låg inför döden, bara total panik och en stor känsla av hjälplöshet, men för mig hjälpte det att prata med andra som sett sina föräldrar dö och höra att det fanns ett liv efteråt också. Året som följer är jobbigt - man tänker på honom på födelsedagar, vid glada tider, vid ledsna tider, när man hör sorglig musik, när man ser filmer, ofta. Man undviker allt som handlar om cancer för det påminner en om det jobbiga.
Men jag vill bara säga en sak - du kommer inte att växa upp helt utan din pappa - han kommer alltid att finnas med dig i hjärtat. Vid varje stort beslut du ska ta så kommer han att finnas med. Han kommer att vara där när du tar studenten, när du tar körkort, när du gifter dig och när du får barn. Även om han inte finns där rent fysiskt så kommer du att känna hans närvaro. Han försvinner fysiskt, men du kommer att bevara hans minne inom dig. Jag lovar. Och de dagar det inte känns så är det helt okej att vara jätteledsen och gråta. Se till att prata med så många som möjligt om det. Det finns inget fult i att vara ledsen över någons sjukdom eller död. Kram.
DU ska absolut inte lyssna på sorglig musik, jag själv gjorde det när jag var deppad över att få höra att min pappa inte gick att rädda.. Man mår så mycket sämre, det du ska göra är att prata med din pappa om hans cancer. Bara så du får veta exakt hur det ligger till och hur han känner.
Ta vara på tiden, gör allt du kan för att göra din pappa lycklig! Lev det vanliga livet och gråt när du behöver det!
En massa styrkekramar till dig, vet exakt hur det känns.. Min pappa hade cancer i 11år och nu är han borta, ingen hade kunnat ana det, tiden läker sår sägs det men nu har min pappa varit borta i två år och vaknar varje natt av att jag gråter..
min pappa fick cancer när jag var 2 år men blev bättre och nu är jag 12 och pappa säger att han tycker att det är tråkigt att han inte kommer få se mig växa upp. jag brukar gråta innan jag somnar, när jag lyssnar på sorglig musik börjar jag tänka på honom, jag har aldrig varit på en begravning och vi vet inte när han kommer att dö och jag mår bara så jävla dåligt av detta
Min morfar har också varit sjuk sedan jag var liten, både med hjärtproblem och nu på senare tid leukemi och väldigt mycket annat. Jag är nu 20, så jag har varit på så otroligt många sjukhus besök under min uppväxt. Han dog för 6 månader sen. Vet hur mycket det suger att inte veta. Men det bästa är att försöka fokusera på att hann faktiskt lever just nu, försöka göra då mycket som möjligt av tiden nu, och vad jag fick lära mig i den värsta situationen är det otroligt viktigt att ha vänner som bryr sig på riktigt att du kan prata med dom när det känns förjävligt. Att du är rädd osv. Att du vet att di kan räkna med dom för du kommer behöva dom. Försöka vara positiv är så jävla klyschigt så vet inte vad jag mer kan säga, men tänker på dig.
Hej!
Har du en bra relation till din mamma och pappa och kan prata med dem om din pappas sjukdom? Har du någon annan i din närhet du kan prata med, någon släkting eller nära vän som du litar på?
Min pappa gick bort i cancer när jag var 13 år och jag hade inte direkt någon i närheten jag kunde prata med. Jag mailade till BRIS och fick väldigt bra hjälp av dem, det var väldigt skönt att skriva av sig till någon vuxen som lyssnade. Är det något du känner för att göra (man kan även chatta och ringa) kan man gå in på http://www.bris.se
Vet någon på din skola om att din pappa är sjuk? Har din skola någon kurator?
Ta hand om dig tjejen, och vad som än händer så vill jag att du ska veta att du KOMMER ta dig igenom det. Hur ont det än må göra vissa dagar.
Styrkekramar till dig från mig!
Styrkekramar till dig från mig!
Hej MalvaS,
min pappa dog förra sommaren efter 3,5 år med spridd cancer. Det var jättejobbiga år, men samtidigt kom vi varandra väldigt nära och uppskattade varann in i sista minuten i familjen. Jag hoppas att det är så för dig med.
Du har levt med hans sjukdom nästan hela livet och känner inte till något annat - det ÄR väldigt svårt att leva med en nära anhörig som är allvarligt sjuk. Man blir jätteledsen. Du kommer att bli ännu mer ledsen när/om han går bort, men du kommer att känna vissa känslor av lättnad också. Han kommer att få ro, och ni kommer att få ro. Det låter säkert jättekonstigt att säga så, men det finns en lättnad i döden också.
Jag kände absolut inte så när pappa låg inför döden, bara total panik och en stor känsla av hjälplöshet, men för mig hjälpte det att prata med andra som sett sina föräldrar dö och höra att det fanns ett liv efteråt också. Året som följer är jobbigt - man tänker på honom på födelsedagar, vid glada tider, vid ledsna tider, när man hör sorglig musik, när man ser filmer, ofta. Man undviker allt som handlar om cancer för det påminner en om det jobbiga.
Men jag vill bara säga en sak - du kommer inte att växa upp helt utan din pappa - han kommer alltid att finnas med dig i hjärtat. Vid varje stort beslut du ska ta så kommer han att finnas med. Han kommer att vara där när du tar studenten, när du tar körkort, när du gifter dig och när du får barn. Även om han inte finns där rent fysiskt så kommer du att känna hans närvaro. Han försvinner fysiskt, men du kommer att bevara hans minne inom dig. Jag lovar. Och de dagar det inte känns så är det helt okej att vara jätteledsen och gråta. Se till att prata med så många som möjligt om det. Det finns inget fult i att vara ledsen över någons sjukdom eller död. Kram.
DU ska absolut inte lyssna på sorglig musik, jag själv gjorde det när jag var deppad över att få höra att min pappa inte gick att rädda.. Man mår så mycket sämre, det du ska göra är att prata med din pappa om hans cancer. Bara så du får veta exakt hur det ligger till och hur han känner.
Ta vara på tiden, gör allt du kan för att göra din pappa lycklig! Lev det vanliga livet och gråt när du behöver det!
En massa styrkekramar till dig, vet exakt hur det känns.. Min pappa hade cancer i 11år och nu är han borta, ingen hade kunnat ana det, tiden läker sår sägs det men nu har min pappa varit borta i två år och vaknar varje natt av att jag gråter..