Hoppa till huvudinnehållet

Min pappa har cancer

Inlägget har 4 svar

  1. Astrid

    Hej, 

    Min pappa har haft cancer i snart drygt ett år. En extremt aggresiv sådan som spritt sig till levern där den nu är livshotande. Han har inte svarat på några behandlingar. Enligt läkaren har han ca 6 månader kvar, om inte ett mirakel sker. 6 månader. Hur hanterar man ett sådant besked. Jag är 20 år, och har alltid tagit för givet att båda mina föräldrar kommer leva tills de blir gamla, att de utan tvekan skulle få träffa mina framtida barn. Jag vägrar förlora honom, att se honom tyna bort och bli svagare och svagare för varje dag som går är det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Att se min pappa, min älskade älskade pappa, sakta försvinna. 

    Jag skriver här nu och undrar, hur man egentligen överlever något sånt här. Ni som är i samma situation, ni som tagit er igenom det, har ni något tips? Allt som jag tidigare sett fram emot våndas jag inför, för jag vet inte om pappa längre kommer att finnas då. Mest känner jag att jag bara vill gräva ner mig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara detta. Ibland tror jag att jag kommer spricka och gå sönder, för denna smärta är outhärdlig. 

    Tack för att jag fick skriva av mig lite

    • Anmäl
    • Svara
      • Kärlek (3)
      • Ledsen (3)
    1. Linnea

      Jag beklagar verkligen. Tack för du delar med dig. Sjukt starkt av dig att skriva och jag tror att de hjälper att prata om det eller skriva av sig. Min pappa har också cancer och har haft de i 5 år. Jag är 23 år och livet går väldigt upp och ner. Han har blivit sämre de närmsta månaderna och jag känner mig så maktlös vilket skapar en frustration. Jag har väl egentligen inga tips, jag försöker njuta av stunderna man har tillsammans och vara närvarande. Känner väl egentligen mig aldrig tillräcklig men jag försöker och allt man kan göra är sitt bästa tänker jag. Att försöka att inte gräva ner sig i det dåliga har väl min tanke varit men vet inte om jag bara stoppat huvudet under sanden för att slippa tänka på de. Jag tror att de kan vara nyttigt på ett sätt men kan också vara dåligt om man hela tiden trycker undan sina känslor. Tillåt dig själv att vara ledsen, det är okej. Jag vet inte vad mer jag ska säga utom att jag hoppas att det kommer ett mirakel för din pappa och att du inte är ensam. 

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)
    2. Jag hatar cancer!

      Hej! Idag träffade jag min pappas kusin och hon berättade om sin kompis mamma. Hon var en ganska envis och en sådan där jobbig mamma.Hon hade 52 tumörer i kroppen (inprincip i hela kroppen) Ingenting funkade.(vad de hade testat.). Hon ville göra en behandling som innebar att ta ut (vet ej.) och ta bort cancercellerna och sätta in de igen. (cirka 10% av alla som gör detta förvärras cancern) efter mycket tjat gick det igenom. Hon klarade det och blev frisk. Idag mår hon toppen.

       

      Styrkekramar till dig! ❤️ ❤️ (vet ej om detta var till hjälp.) 

      • Anmäl
      • Svara
        • Tummen upp (1)
    3. Josefin

      Hej! Jag vill först och främst bara säga att jag är så ledsen för din skull! Jag kan tyvärr inte ge dig några tips eller råd för hur du ska hantera allting. Det enda jag kan säga är att jag verkligen kan relatera då jag går igenom något liknande fast med min mamma. Är så mycket jag vill uppleva tillsammans med min mamma som jag aldrig kommer göra.. Och jag vill inte heller acceptera det.. Jag hade hoppats på att kunna ge dig konkreta svar till dig! Men du är inte ensam. Håller med som någon skrev till dig att det är viktigt att låta dig själv vara ledsen. Jag själv går varje vecka och pratar med en kurator. Även fast jag alltid kunnat prata med min mamma om allting så känner jag att det är FÖR svårt att prata om just detta. Så det har hjälpt mig mycket att kunna sätta ord på min känslor, få ventilera och få utlopp för min ilska och frustation. Just nu försöker jag inte heller att tänka så mycket framåt på allt som är ovisst. Jag försöker lägga allt fokus på här och nu och bara försöker ta vara på all tid som det bara går. 

      Till sist vill jag bara skicka en kram åt ditt håll! 

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)
    4. B

      Hej Astrid. Vill först och främst säga att jag är väldigt ledsen för din pappa och för dig som närstående. Jag har varit i din situation och känner med dig så starkt. För 5 år sedan, när jag var 17 år gammal förlorade jag min pappa i cancer. Han var sjuk i drygt ett år. Att få reda på att ens förälder har en begränsad tid kvar att leva är kanske det smärtsammaste beskedet man kan ta emot. När jag fick reda på att min pappa hade 6 månader kvar att leva tänkte jag inte på något annat. Det var nästan så att jag glömde bort att ta vara på tiden, vi fick bara ha pappa kvar i 1 månad efter det. Din pappa finns här idag, han är med dig. Spendera så mycket tid du kan med honom. Det är okej att sätta livet på paus. Du kan berätta för honom hur mycket du älskar honom. Våga prata med honom. Jag önskar att någon sa dessa saker till mig. Du frågar hur man överlever något sådant, konstigt nog så gör man det. Det har gått 5 år sedan jag förlorade min älskade pappa och jag sörjer honom fortfarande. Smärtan försvinner inte och jag fäller än idag tårar och somnar gråtandes. Du kommer att fixa det här Astrid, hur förbannat ont det än gör! Jag vet att min pappa finns, han kan bara inte försvinna. Han finns inom mig, han finns i mina minnen och han finns i mitt hjärta. Detta är det som tröstar mig lite. <3.

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)

Nu visas 4 av 4 svar.

Svara på "Min pappa har cancer"