Hoppa till huvudinnehållet

Min pappa har cancer

Inlägget har 12 svar

  1. Astrid

    Hej, 

    Min pappa har haft cancer i snart drygt ett år. En extremt aggresiv sådan som spritt sig till levern där den nu är livshotande. Han har inte svarat på några behandlingar. Enligt läkaren har han ca 6 månader kvar, om inte ett mirakel sker. 6 månader. Hur hanterar man ett sådant besked. Jag är 20 år, och har alltid tagit för givet att båda mina föräldrar kommer leva tills de blir gamla, att de utan tvekan skulle få träffa mina framtida barn. Jag vägrar förlora honom, att se honom tyna bort och bli svagare och svagare för varje dag som går är det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Att se min pappa, min älskade älskade pappa, sakta försvinna. 

    Jag skriver här nu och undrar, hur man egentligen överlever något sånt här. Ni som är i samma situation, ni som tagit er igenom det, har ni något tips? Allt som jag tidigare sett fram emot våndas jag inför, för jag vet inte om pappa längre kommer att finnas då. Mest känner jag att jag bara vill gräva ner mig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara detta. Ibland tror jag att jag kommer spricka och gå sönder, för denna smärta är outhärdlig. 

    Tack för att jag fick skriva av mig lite

    • Anmäl
    • Svara
      • Kärlek (4)
      • Ledsen (3)
    1. Linnea

      Jag beklagar verkligen. Tack för du delar med dig. Sjukt starkt av dig att skriva och jag tror att de hjälper att prata om det eller skriva av sig. Min pappa har också cancer och har haft de i 5 år. Jag är 23 år och livet går väldigt upp och ner. Han har blivit sämre de närmsta månaderna och jag känner mig så maktlös vilket skapar en frustration. Jag har väl egentligen inga tips, jag försöker njuta av stunderna man har tillsammans och vara närvarande. Känner väl egentligen mig aldrig tillräcklig men jag försöker och allt man kan göra är sitt bästa tänker jag. Att försöka att inte gräva ner sig i det dåliga har väl min tanke varit men vet inte om jag bara stoppat huvudet under sanden för att slippa tänka på de. Jag tror att de kan vara nyttigt på ett sätt men kan också vara dåligt om man hela tiden trycker undan sina känslor. Tillåt dig själv att vara ledsen, det är okej. Jag vet inte vad mer jag ska säga utom att jag hoppas att det kommer ett mirakel för din pappa och att du inte är ensam. 

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)
    2. Jag hatar cancer!

      Hej! Idag träffade jag min pappas kusin och hon berättade om sin kompis mamma. Hon var en ganska envis och en sådan där jobbig mamma.Hon hade 52 tumörer i kroppen (inprincip i hela kroppen) Ingenting funkade.(vad de hade testat.). Hon ville göra en behandling som innebar att ta ut (vet ej.) och ta bort cancercellerna och sätta in de igen. (cirka 10% av alla som gör detta förvärras cancern) efter mycket tjat gick det igenom. Hon klarade det och blev frisk. Idag mår hon toppen.

       

      Styrkekramar till dig! ❤️ ❤️ (vet ej om detta var till hjälp.) 

      • Anmäl
      • Svara
        • Tummen upp (1)
    3. Josefin

      Hej! Jag vill först och främst bara säga att jag är så ledsen för din skull! Jag kan tyvärr inte ge dig några tips eller råd för hur du ska hantera allting. Det enda jag kan säga är att jag verkligen kan relatera då jag går igenom något liknande fast med min mamma. Är så mycket jag vill uppleva tillsammans med min mamma som jag aldrig kommer göra.. Och jag vill inte heller acceptera det.. Jag hade hoppats på att kunna ge dig konkreta svar till dig! Men du är inte ensam. Håller med som någon skrev till dig att det är viktigt att låta dig själv vara ledsen. Jag själv går varje vecka och pratar med en kurator. Även fast jag alltid kunnat prata med min mamma om allting så känner jag att det är FÖR svårt att prata om just detta. Så det har hjälpt mig mycket att kunna sätta ord på min känslor, få ventilera och få utlopp för min ilska och frustation. Just nu försöker jag inte heller att tänka så mycket framåt på allt som är ovisst. Jag försöker lägga allt fokus på här och nu och bara försöker ta vara på all tid som det bara går. 

      Till sist vill jag bara skicka en kram åt ditt håll! 

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)
    4. B

      Hej Astrid. Vill först och främst säga att jag är väldigt ledsen för din pappa och för dig som närstående. Jag har varit i din situation och känner med dig så starkt. För 5 år sedan, när jag var 17 år gammal förlorade jag min pappa i cancer. Han var sjuk i drygt ett år. Att få reda på att ens förälder har en begränsad tid kvar att leva är kanske det smärtsammaste beskedet man kan ta emot. När jag fick reda på att min pappa hade 6 månader kvar att leva tänkte jag inte på något annat. Det var nästan så att jag glömde bort att ta vara på tiden, vi fick bara ha pappa kvar i 1 månad efter det. Din pappa finns här idag, han är med dig. Spendera så mycket tid du kan med honom. Det är okej att sätta livet på paus. Du kan berätta för honom hur mycket du älskar honom. Våga prata med honom. Jag önskar att någon sa dessa saker till mig. Du frågar hur man överlever något sådant, konstigt nog så gör man det. Det har gått 5 år sedan jag förlorade min älskade pappa och jag sörjer honom fortfarande. Smärtan försvinner inte och jag fäller än idag tårar och somnar gråtandes. Du kommer att fixa det här Astrid, hur förbannat ont det än gör! Jag vet att min pappa finns, han kan bara inte försvinna. Han finns inom mig, han finns i mina minnen och han finns i mitt hjärta. Detta är det som tröstar mig lite. <3.

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (2)
    5. A

      Jag är 17 år min pappa gjorde sin operation idag, jag försöker samla så mycket info som möjligt för att på nått sätt kunna känna mig i kontroll. Jag har så mycket skuldkänslor över att det känns som att detta är mitt fel. Han fick hem test som alla i hans ålder får för att den typen är vanlig när man blir gammal, han ville först inte ens göra den och sa att han hellre inte ville veta även fast han hade symtom. ja tjata på han, sen fick vi brev om att han ska göra prover osv så idag så gjorde han operationen och vi fick reda på att han ska ha stomi påse resten av sitt liv. Det jag tänker på är att han skulle inte behöva gå igenom all den här skiten om det inte var för mig. visst bättre att vi vet och så men den tanken av att han djupt inne önskar att han inte visste, gör att jag bleamar mig själv.

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)
      1. Hilma

        Hej A! Jag vill skicka en stor kram till dig! Det måste vara otroligt tufft att få ett sånt besked för både din pappa och ni anhöriga. Jag förstår att det är lätt att man börjar skuldbelägga sig själv och tänka "tänka om"-tankar kring hur det hade varit om han inte hade gjort testerna. Samtidigt hoppas jag verkligen att du kommer ihåg att ni inte kunde veta vad testerna skulle leda till. När du uppmuntrade din pappa att kolla upp sina symtom så hade ju du omöjligt kunnat veta att han skulle bli tvungen att ha stomi eller opereras. Du uppmuntrade ju honom för att du brydde dig om honom och ville hans bästa!

        Hoppas du känner att du har stöd runt omkring dig A, för det du går igenom kan verkligen vara otroligt svårt (har själv en pappa med cancer). 

         

        • Anmäl
        • Svara
        1. A

          tack så mycket, upskattas verkligen. jag prata om det min mamma och hon sa att jag egentligen rädda hans liv. Men allt dethär är så nytt. har du tips på vad man kan göra föra att fortsätta fungera normalt, typ få motivation t plugg o träffa vänner. har ingen ork till nått.

          • Anmäl
          • Svara
          1. Hilma

            Jag förstår verkligen det här med att känna sig orkeslös och sakna motivation till det mesta. Jag har känt precis samma! För mig har det hjälpt att vara väldigt öppen med vänner kring cancern och att jag inte mår så bra. Till mina närmsta vänner har jag till och med sagt att jag verkligen uppskattar att de hör av sig och "drar med mig" på grejer, för jag kanske kommer ha svårt att ta egna intiativ och kanske verkar lite inne i mig själv. Tror det är viktigt att de inte slutar höra av sig för att de tror att man vill vara ifred. Vet dina vänner om hur det är med din pappa?

            Pluggande kan verkligen vara svårt när man är i den här situationen. Läser du något du normalt sett tycker är kul? Känns det viktigt att få vissa betyg? Jag tror att det kan bli väldigt svårt att förvänta sig samma prestationer som tidigare, då kanske man bara blir besviken på sig själv när man inte orkar. Däremot tror jag det är jätteviktigt att ändå försöka fortsätta plugga för det kan hjälpa en att fokusera på något annat och också få en att känna att man kommer framåt med sitt eget liv (ibland kan det ju kännas som att ens eget liv bara handlar om cancern). Så det behövs någon balans där! Kanske kan du lägga mest fokus på något ämne du tycker är roligast, då kanske det gör att andra ämnen också blir lättare sen? Eller så delar du upp pluggandet i små delmål och belönar dig själv ordentligt när du uppnår dem! 

            • Anmäl
            • Svara
              • Kärlek (1)
              • Tummen upp (1)
            1. A

              Hilma, skönt att du kände att du kan berätta det för dina närmsta. Jag har sagt det till mina två närmsta tjejkompisar. Problemet med detta är att mina bästaväns mamma också har cancer men en mer aggresiv typ av cancer. Vilket gör att vi båda inte vill dumpa våra problem på varandra, sen har vi pratat om att vi ska luta oss mot varandra och ge varandra råd istället för att inte prata om det vi går igenom. men på senaste tiden känns det som att jag lutar mig mer och hon drar sig tillbaka lite. vet inte riktigt hur jag ska förklara det, vet att hon finns där för mig men det känns inte så. Vilket ja får fett mycket skuldkänslor över för att jag vet att hon går igenom skit mycket och behöver va med sin familj. Så även fast jag inte har ork försöker ja att pusha mig till att plugga, o speciellt gymma. så ja distraherar mig själv. Men det konstiga är typ att sen jag fick reda på det är den ända känslan jag känner igen skuld. Har kännt mig så detached från att få veta det. 

              • Anmäl
              • Svara
      2. Alicia

        Var inte så hård mot dig själv❣️ Självklart tråkigt att din pappa måste ha stomi nu, men du kan ha räddat livet på honom. Nu har dem ju opererat bort cancern så det finns säkert bättre oss för honom nu än det var innan. Styrkekram❤️

        • Anmäl
        • Svara
        1. A

          ska fortsätta tänka så, Men det ser bra ut just nu tack Gud❤️❤️

          • Anmäl
          • Svara
            • Kärlek (2)
          1. Filip

            Jag tänker som Alicia! Din pappa är säkert glad att du tjata på han eftersom du då räddade livet på han!❤️❤️❤️

            • Anmäl
            • Svara

Nu visas 12 av 12 svar.

Svara på "Min pappa har cancer"