Hej! Jag skriver i sorg, vrede, ja alla jävla känslor som man kan kännna efter att för tredje gången behöva köra in sin pappa till skjuthuset under påsken. Jag är 19 år och min pappa har obotlig cancer. Spridd till bukhinnan från tarmen troligen. Beskedet kom som en chock för tre veckor sedan. Sedan dess har han hunnit ha corona, bakteriella infektioner och nu en irriterad eller inflammerad tarm som kan leda till stomi. Varför han? Han har aldrig rök, druckit, tränat 6 dagar i veckan, gjort 6 Ironman triathlon och alltid varit väldens snällaste finaste pappa. Nu är han en spillra av sig själv. Jag och mamma är vrak och bryter ihop om vart annan. Det är bara hon och jag. Snart kanske det är så grymt. Att pappa inte finns mer. Hur överlever man det? Hur överlever att begrava sin förälder vid 19 års ålder? Det finns så mycket saker som jag vill att hans ska få uppleva - när jag gifter mig, barnbarn, åka tillbaka till landet jag föddes i... Just nu känns livet som en stor jävla lögn - leva livet my ass.
Hej Alice, vill bara berätta att du inte är ensam i dina känslor och upplevelser. För mig hjälper det att tänka att man inte är så ensam som man tror, många går igenom liknande saker. Min pappa bort i cancer i påskas efter 2 års kamp mot cancer och massor av vändor till sjukhuset. Har verkligen mått skit men det är ju normalt när man tänker efter. Ingen som går igenom sånt här mår bra och öven om det inte är vad man tänkt är det var det är tyvärr Ta hand om dig, vi kommer må bättre nån dag!!
Jag har känt lika känslor som dig. Jag är 21 år och ska begrava min mamma på fredag. Hon var frisk, älskade livet och motionerade mycket. Men hon dog för snart tre veckor sedan i äggstockscancer och var inne på sjukhus i flera veckor på slutet.
Min mamma hann leva i 2,5 år med sin cancer, så det har hunnit blivit mycket tårar under tiden, från henne, mig, min pappa och mina syskon.
Innan mamma dog kändes det som att mitt liv skulle gå under och ta slut när jag tänkte på att hon en dag inte kommer finnas mer. Jag kunde bryta ihop i vad som liknade panikattacker fylld av sorg medan hon fortfarande levde.
Nu i efterhand reagerade jag inte som jag då kände att jag skulle reagera. Jag är mest nedstämd och fylld av saknad. Gråten kommer någon gång om dagen, men bara under korta stunder.
För mig hjälpte det mycket att jag pratade med mamma om att hon skulle dö. Det är oerhört tufft i stunden, men har gett mig lite ro i sinnet. Det förberedde mig på tanken av att hon skulle dö. Vi pratade om livet som varit, sorgen över att behöva lämna oss och vi mista henne, vad som händer när vi dör osv.
Hon ville inte lämna. Men när sjukvården inte kan göra mer och cancern ger fler komplikationer för kroppen så orkar den inte till slut. Det är otroligt orättvist och det känns så maktlöst att inte kunna bota eller ge mer tid åt den sjuka.
Jag kan finna tröst i att jag tror att jag kommer träffa min mamma igen. Hon vill att jag ska leva mitt liv, så för henne kommer jag göra det.
Hej Alice och alla som svarat på ditt inägg. Ingen föräldrar förtjänar att dö på det här sättet. Min pappa fick besked om att han hade 1-2 veckor kvar att leva.
Jag kände mig otroligt ensam om att förlora min unga pappa i cancer.. Det har gått ett år nu.. Vi fick beskedet om obotlig tarmcancer som spridit sig över hela levern. Han var också frisk, vältränad och hälsosam. Hade inga som helst symptom så vi alla fick en chock av beskedet.. 1 månad senare dog min pappa... Det var trauma rakt igenom. Han klarade inte av att prata om döden, allt gick för fort... Jag försökte hålla mig stark i stunden för min pappas skull då han hade en enorm dödsångest. Jag hann inte säga allt jag hade på hjärtat för att han inte klarade av att höra att han skulle dö..
Nu i efterhand är jag mer tom och klarar knappt av att gråta eller känna någonting. Trodde det skulle vara anorlunda.. för min pappa var hela mitt liv. Men jag tror att jag fortfarande lever i förnekelse..
Jag inser iallafall att jag inte är ensam... sänder all styrka till er!
Hej! Jag skriver i sorg, vrede, ja alla jävla känslor som man kan kännna efter att för tredje gången behöva köra in sin pappa till skjuthuset under påsken. Jag är 19 år och min pappa har obotlig cancer. Spridd till bukhinnan från tarmen troligen. Beskedet kom som en chock för tre veckor sedan. Sedan dess har han hunnit ha corona, bakteriella infektioner och nu en irriterad eller inflammerad tarm som kan leda till stomi. Varför han? Han har aldrig rök, druckit, tränat 6 dagar i veckan, gjort 6 Ironman triathlon och alltid varit väldens snällaste finaste pappa. Nu är han en spillra av sig själv. Jag och mamma är vrak och bryter ihop om vart annan. Det är bara hon och jag. Snart kanske det är så grymt. Att pappa inte finns mer. Hur överlever man det? Hur överlever att begrava sin förälder vid 19 års ålder? Det finns så mycket saker som jag vill att hans ska få uppleva - när jag gifter mig, barnbarn, åka tillbaka till landet jag föddes i... Just nu känns livet som en stor jävla lögn - leva livet my ass.
Hej Alice, vill bara berätta att du inte är ensam i dina känslor och upplevelser. För mig hjälper det att tänka att man inte är så ensam som man tror, många går igenom liknande saker. Min pappa bort i cancer i påskas efter 2 års kamp mot cancer och massor av vändor till sjukhuset. Har verkligen mått skit men det är ju normalt när man tänker efter. Ingen som går igenom sånt här mår bra och öven om det inte är vad man tänkt är det var det är tyvärr
Ta hand om dig, vi kommer må bättre nån dag!!
Hej Alice!
Jag har känt lika känslor som dig. Jag är 21 år och ska begrava min mamma på fredag. Hon var frisk, älskade livet och motionerade mycket. Men hon dog för snart tre veckor sedan i äggstockscancer och var inne på sjukhus i flera veckor på slutet.
Min mamma hann leva i 2,5 år med sin cancer, så det har hunnit blivit mycket tårar under tiden, från henne, mig, min pappa och mina syskon.
Innan mamma dog kändes det som att mitt liv skulle gå under och ta slut när jag tänkte på att hon en dag inte kommer finnas mer. Jag kunde bryta ihop i vad som liknade panikattacker fylld av sorg medan hon fortfarande levde.
Nu i efterhand reagerade jag inte som jag då kände att jag skulle reagera. Jag är mest nedstämd och fylld av saknad. Gråten kommer någon gång om dagen, men bara under korta stunder.
För mig hjälpte det mycket att jag pratade med mamma om att hon skulle dö. Det är oerhört tufft i stunden, men har gett mig lite ro i sinnet. Det förberedde mig på tanken av att hon skulle dö. Vi pratade om livet som varit, sorgen över att behöva lämna oss och vi mista henne, vad som händer när vi dör osv.
Hon ville inte lämna. Men när sjukvården inte kan göra mer och cancern ger fler komplikationer för kroppen så orkar den inte till slut. Det är otroligt orättvist och det känns så maktlöst att inte kunna bota eller ge mer tid åt den sjuka.
Jag kan finna tröst i att jag tror att jag kommer träffa min mamma igen. Hon vill att jag ska leva mitt liv, så för henne kommer jag göra det.
Massa kärlek till dig och din familj! ❤️
Hej Alice och alla som svarat på ditt inägg. Ingen föräldrar förtjänar att dö på det här sättet. Min pappa fick besked om att han hade 1-2 veckor kvar att leva.
Jag kände mig otroligt ensam om att förlora min unga pappa i cancer.. Det har gått ett år nu.. Vi fick beskedet om obotlig tarmcancer som spridit sig över hela levern. Han var också frisk, vältränad och hälsosam. Hade inga som helst symptom så vi alla fick en chock av beskedet.. 1 månad senare dog min pappa... Det var trauma rakt igenom. Han klarade inte av att prata om döden, allt gick för fort... Jag försökte hålla mig stark i stunden för min pappas skull då han hade en enorm dödsångest. Jag hann inte säga allt jag hade på hjärtat för att han inte klarade av att höra att han skulle dö..
Nu i efterhand är jag mer tom och klarar knappt av att gråta eller känna någonting. Trodde det skulle vara anorlunda.. för min pappa var hela mitt liv. Men jag tror att jag fortfarande lever i förnekelse..
Jag inser iallafall att jag inte är ensam... sänder all styrka till er!
Kram Jessica