Jag vet inte vart jag ska börja. Min relation med min mamma är väldigt skakig, pappa säger ofta att vi är plus och minus poler på ett batteri. Vi möts aldrig. Men idag, 07.45, hade hon ett doktor besök. Först trodde jag att hon var gravid och att jag skulle bli storasyster till en sladdis. För det stod bara "doktor" med mamma och tiden skriven i kalendern i köket. Men när jag kom hem från skolan sa pappa ett ord. Bröstcancer. Man ser alltid de rosa banden, men jag trodde aldrig att det skulle drabba min familj. Just nu väntar vi på svar. Och jag vill bara gråta, jag har panik. Det är inte ens jag som kanske har sjukdomen, utan det är kvinnan som uppfostrade mig och älskar mig även fast jag inte tar upp tvätten från golvet eller kommer hem senare än vad jag lovade. Jag kan inte tänka mig vad hennes tankar och känslor är just nu. Jag känner mig feg för att inte krama om henne och aldrig släppa taget. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Snälla.. Hjälp.
Jag förstår att det är svårt eftersom ni inte har så bra relation. men det är aldrig för sent att försöka få det. Din mamma lever nu och du med. Tala om för henne att du är rädd och ge henne en kram. Ni kommer kanske inte bli bästisar direkt men det kanske kan vara starten på något bra. Min pappa dog för ett år sedan. jag ångrar att jag aldrig sa till honom hur mycket han betytt för mig. Stor styrkekram till dig
Jag vet inte vart jag ska börja. Min relation med min mamma är väldigt skakig, pappa säger ofta att vi är plus och minus poler på ett batteri. Vi möts aldrig. Men idag, 07.45, hade hon ett doktor besök. Först trodde jag att hon var gravid och att jag skulle bli storasyster till en sladdis. För det stod bara "doktor" med mamma och tiden skriven i kalendern i köket. Men när jag kom hem från skolan sa pappa ett ord. Bröstcancer. Man ser alltid de rosa banden, men jag trodde aldrig att det skulle drabba min familj. Just nu väntar vi på svar. Och jag vill bara gråta, jag har panik. Det är inte ens jag som kanske har sjukdomen, utan det är kvinnan som uppfostrade mig och älskar mig även fast jag inte tar upp tvätten från golvet eller kommer hem senare än vad jag lovade. Jag kan inte tänka mig vad hennes tankar och känslor är just nu. Jag känner mig feg för att inte krama om henne och aldrig släppa taget. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Snälla.. Hjälp.
Jag förstår att det är svårt eftersom ni inte har så bra relation. men det är aldrig för sent att försöka få det. Din mamma lever nu och du med. Tala om för henne att du är rädd och ge henne en kram. Ni kommer kanske inte bli bästisar direkt men det kanske kan vara starten på något bra. Min pappa dog för ett år sedan. jag ångrar att jag aldrig sa till honom hur mycket han betytt för mig. Stor styrkekram till dig