Min mamma har fått återfall i bröstcancer, det var 10 år sedan sist och då var jag bara 15. Idag bor jag hemifrån och kombinerar högskolestudier/jobb.
När hon ringde mig och gav beskedet blev jag helt förtvivlad och började storgråta. Mamma har alltid varit min klippa - och särskilt senaste året då jag behandlats för svår depression/ångest med medicin som jag avvecklade i början av året och sedan har det gått ganska bra, jag har lärt känna mig själv och mina reaktioner och tankar mycket bättre. Men det här... hon som nyligen fått nytt bättre jobb som hon trivs så bra med, fått fina resultat av sitt GI-ande för att sedan kunna göra en rekonstruktionsplastik... och så upptäcker de en ny tumör i det friska bröstet under förberedelserna... Helst av allt vill jag släppa allt jag har här och bara åka hem och hjälpa till hemma för både min pappa och mitt syskon (8 år)... Men det går ju inte riktigt. Jag har ju en hyra att betala, studier att sköta, ett jobb att göra. Livet stannar ju liksom inte.
För kanske ett år sedan kom jag in en plötslig period där jag saknade mamma väldigt mycket och kunde bli plötsligt gråtig av tanken på om cancern hade tagit henne från mig förra gången. Det bubblade upp nu igen, den oron. Men de har fångat tumören tidigt nu i alla fall... det är också jobbigt att tänka på om det eventuellt är ärftligt (det har nämnts) eftersom båda fallen har inträffat före 50 års ålder...
Det är svårt att balansera livets alla delar just nu. Allt känns ok när jag är sysselsatt men så fort jag får egen tid flyter tankarna iväg till mamma. Så nära men ändå långt bort... och jag är lite orolig över att den här nedstämdheten inte ska släppa. Jag minns inte mycket av sjukdomen förra gången och jag tror att det kan vara för att jag i och med depressionen förträngt/glömt mycket. Jag börjar t.o.m. fundera på om det kan ha varit en tidig utlösare...
Men vi har i alla fall hopp om att det går att bota. Allt känns bara helt upp och ner på vägen.
Jag känner igen mig i det som du skriver! Min mamma hade oxå bröstcancer för ca 5 år sedan. Jag var livrädd då att förlora henne. Men de tog bort bröstet och gav henne cellgifter och sa att det skulle bli bra. Det blev det ett tag. Men nu har cancern kommit tillbaka. I andra bröstet. Jag är så orolig! Tänk om hon inte klarar sig den här gången! Jag behöver ju henne! 😢 Styrkekram till dig
Min mamma har fått återfall i bröstcancer, det var 10 år sedan sist och då var jag bara 15. Idag bor jag hemifrån och kombinerar högskolestudier/jobb.
När hon ringde mig och gav beskedet blev jag helt förtvivlad och började storgråta. Mamma har alltid varit min klippa - och särskilt senaste året då jag behandlats för svår depression/ångest med medicin som jag avvecklade i början av året och sedan har det gått ganska bra, jag har lärt känna mig själv och mina reaktioner och tankar mycket bättre. Men det här... hon som nyligen fått nytt bättre jobb som hon trivs så bra med, fått fina resultat av sitt GI-ande för att sedan kunna göra en rekonstruktionsplastik... och så upptäcker de en ny tumör i det friska bröstet under förberedelserna... Helst av allt vill jag släppa allt jag har här och bara åka hem och hjälpa till hemma för både min pappa och mitt syskon (8 år)... Men det går ju inte riktigt. Jag har ju en hyra att betala, studier att sköta, ett jobb att göra. Livet stannar ju liksom inte.
För kanske ett år sedan kom jag in en plötslig period där jag saknade mamma väldigt mycket och kunde bli plötsligt gråtig av tanken på om cancern hade tagit henne från mig förra gången. Det bubblade upp nu igen, den oron. Men de har fångat tumören tidigt nu i alla fall... det är också jobbigt att tänka på om det eventuellt är ärftligt (det har nämnts) eftersom båda fallen har inträffat före 50 års ålder...
Det är svårt att balansera livets alla delar just nu. Allt känns ok när jag är sysselsatt men så fort jag får egen tid flyter tankarna iväg till mamma. Så nära men ändå långt bort... och jag är lite orolig över att den här nedstämdheten inte ska släppa. Jag minns inte mycket av sjukdomen förra gången och jag tror att det kan vara för att jag i och med depressionen förträngt/glömt mycket. Jag börjar t.o.m. fundera på om det kan ha varit en tidig utlösare...
Men vi har i alla fall hopp om att det går att bota. Allt känns bara helt upp och ner på vägen.
Hej!
Jag känner igen mig i det som du skriver! Min mamma hade oxå bröstcancer för ca 5 år sedan. Jag var livrädd då att förlora henne. Men de tog bort bröstet och gav henne cellgifter och sa att det skulle bli bra. Det blev det ett tag. Men nu har cancern kommit tillbaka. I andra bröstet. Jag är så orolig! Tänk om hon inte klarar sig den här gången! Jag behöver ju henne! 😢 Styrkekram till dig