Vet inte var jag ska ta vägen. Hur jag ska hantera situationen eller hur jag ska bete mig. Är livrädd för framtiden, livrädd för dagen då min pappa inre finns mer. Min bästa vän. Min fina underbara pappa. Min idol, vägledare och den person som givit mig så mycket kärlek.
Min värld rasade samman dagen han åkte in akut, hade en misstänkt stroke. Men så var inte fallet. Obotlig jävla cancer i form av en hjärntumör. Där började min familjs resa; lyckad operation och bra respons på cellgifter och strålning, vi såg en glimt ljus i den tjocka dimman. Vi levde efter att älska tills vi inte kunde stå på benen mer, att se efter varandra, ta hand om pappa, skratta, gråta och prata om framtiden som om den vore en självklarhet.
Men Igår kom läkarens besked som en käftsmäll; pappas tumör är tillbaka. Tappade andan. Blev apatisk. Kunde inte röra mig. Mådde illa, ville skrika, ville springa så långt bort jag bara kunde. Men det går inte. Man kan inte springa från verkligheten eller spy tills känslorna kommer upp för att sen lämna kroppen. Nej, man sitter istället som ett spöke rakt upp och ned i soffan. Går till jobbet på autopilot för att det ändå är rätt skönt att känna sig normal för en dag. Stänga av. Glömma bort.
låtsas att allt är som vanligt. Att det är en självklarhet att pappa kommer få träffa mina barnbarn. Att prata om pappa som om inget vore fel. Allt är bra. Allt kommer bli bra. Det är den vardagen jag befinner mig i. En ständig kamp med att lägga undan känslorna tills jag inte ens känner av dom. Men istället jagar dom en i drömmarna.
Jävla cancer. Jävla jävla cancer. Vet inte hur jag ska klara av framtiden. Ver inte hur jag ska hantera sorgen. Hur ska jag klara av att inte kunna ringa min pappa och prata nonstop i 2 timmar. Hur ska jag klara av att leva utan hans humor. Hans energi. Hans sarkasm och ovillkorliga kärlek. Hur ska jag klara av att säga farväl. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att hans egna celler bröt ned honom och att man inget kunde göra. Jag är livrädd för framtiden.
Gud vad jobbigt för dig. Jag går igenom något liknande just nu, fast min pappa har småcellig lungcancer. Han har behandlats i ett par månader nu och har svarat bra, tumören krymper och är nästan borta. Det är troligt att han - om han blir återställd - kommer få tillbaka den någon gång i framtiden. Av det jag kunnat läsa mig till (och jag har verkligen läst.. oerhört mycket), så överlever man sällan lungcancer, utan det handlar snarare om att köpa tid. Jag försöker att inte tänka så, leva i nuet, men det finns en risk att jag om något/några år kan vara precis där du är nu.
Hur länge var din pappa fri från tumören? Och har läkarna sagt något om ytterligare behandling? Jag hoppas verkligen att det på något vis ska ordna sig för er, att din pappa ska vinna striden och att ni ska få mer tid tillsammans. Att du ska få vara hel! Ta hand om dig.
Så himla tråkigt att höra. Jag lider med er! Hoppas innerligt att ni får så mycket tid tillsammans som möjligt och att tumören aldrig mer kommer tillbaka. Känn hopp och lev i nuet, precis som du säger. Ta vara på tiden/ framtiden genom att känna glädje tillsammans. Det gör situationen lite lättare. Jag hoppas verkligen att din pappa klarar sig.
Han var fri från den i 1 år. Läkarna kom dock med ett väldigt glädjande besked och det var att dom ska genomföra en andra operation! Förhoppningsvis får vi lite mer tid tillsammans. Cancern är dock obotlig och allt handlar om att köpa tid. Bara att han fått en andra operation är tydligen ovanligt, men tur i oturen är att tumören sitter relativt bra till och inte spridit sig. Men jag kan inte acceptera att vi aldrig kommer kunna vinna striden. Har en sån ilska inom mig att jag vill vrida mig ut och in.
Vet inte var jag ska ta vägen. Hur jag ska hantera situationen eller hur jag ska bete mig. Är livrädd för framtiden, livrädd för dagen då min pappa inre finns mer. Min bästa vän. Min fina underbara pappa. Min idol, vägledare och den person som givit mig så mycket kärlek.
Min värld rasade samman dagen han åkte in akut, hade en misstänkt stroke. Men så var inte fallet. Obotlig jävla cancer i form av en hjärntumör. Där började min familjs resa; lyckad operation och bra respons på cellgifter och strålning, vi såg en glimt ljus i den tjocka dimman. Vi levde efter att älska tills vi inte kunde stå på benen mer, att se efter varandra, ta hand om pappa, skratta, gråta och prata om framtiden som om den vore en självklarhet.
Men Igår kom läkarens besked som en käftsmäll; pappas tumör är tillbaka. Tappade andan. Blev apatisk. Kunde inte röra mig. Mådde illa, ville skrika, ville springa så långt bort jag bara kunde. Men det går inte. Man kan inte springa från verkligheten eller spy tills känslorna kommer upp för att sen lämna kroppen. Nej, man sitter istället som ett spöke rakt upp och ned i soffan. Går till jobbet på autopilot för att det ändå är rätt skönt att känna sig normal för en dag. Stänga av. Glömma bort.
låtsas att allt är som vanligt. Att det är en självklarhet att pappa kommer få träffa mina barnbarn. Att prata om pappa som om inget vore fel. Allt är bra. Allt kommer bli bra. Det är den vardagen jag befinner mig i. En ständig kamp med att lägga undan känslorna tills jag inte ens känner av dom. Men istället jagar dom en i drömmarna.
Jävla cancer. Jävla jävla cancer. Vet inte hur jag ska klara av framtiden. Ver inte hur jag ska hantera sorgen. Hur ska jag klara av att inte kunna ringa min pappa och prata nonstop i 2 timmar. Hur ska jag klara av att leva utan hans humor. Hans energi. Hans sarkasm och ovillkorliga kärlek. Hur ska jag klara av att säga farväl. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att hans egna celler bröt ned honom och att man inget kunde göra. Jag är livrädd för framtiden.
Hej Amanda
Gud vad jobbigt för dig. Jag går igenom något liknande just nu, fast min pappa har småcellig lungcancer. Han har behandlats i ett par månader nu och har svarat bra, tumören krymper och är nästan borta. Det är troligt att han - om han blir återställd - kommer få tillbaka den någon gång i framtiden. Av det jag kunnat läsa mig till (och jag har verkligen läst.. oerhört mycket), så överlever man sällan lungcancer, utan det handlar snarare om att köpa tid. Jag försöker att inte tänka så, leva i nuet, men det finns en risk att jag om något/några år kan vara precis där du är nu.
Hur länge var din pappa fri från tumören? Och har läkarna sagt något om ytterligare behandling? Jag hoppas verkligen att det på något vis ska ordna sig för er, att din pappa ska vinna striden och att ni ska få mer tid tillsammans. Att du ska få vara hel! Ta hand om dig.
Så himla tråkigt att höra. Jag lider med er! Hoppas innerligt att ni får så mycket tid tillsammans som möjligt och att tumören aldrig mer kommer tillbaka. Känn hopp och lev i nuet, precis som du säger. Ta vara på tiden/ framtiden genom att känna glädje tillsammans. Det gör situationen lite lättare. Jag hoppas verkligen att din pappa klarar sig.
Han var fri från den i 1 år. Läkarna kom dock med ett väldigt glädjande besked och det var att dom ska genomföra en andra operation! Förhoppningsvis får vi lite mer tid tillsammans. Cancern är dock obotlig och allt handlar om att köpa tid. Bara att han fått en andra operation är tydligen ovanligt, men tur i oturen är att tumören sitter relativt bra till och inte spridit sig. Men jag kan inte acceptera att vi aldrig kommer kunna vinna striden. Har en sån ilska inom mig att jag vill vrida mig ut och in.