Min pappa fick sin cancerdiagnos för 3 år sen, bara några månader efter att jag blivit mamma för första gången. men läkarna var positiva och även min pappa. Han har varit aktiv och social hela tiden fram tills en komplikation för ca 6 månader sen.(Miss från läkarna). Jag har under dessa 3 år även fått en till fin bebis så han har fått uppleva två barnbarn. Men nu går det snabbt utför och han sa för en vecka sedan till mig att han känner noll livskvalitet och att han inte kommer leva länge till.
Jag är idag 30 år, tvåbarnsmamma och livrädd för att inte kunna ta mig igenom denna sorg.
Jag har läst på oändligt många forum och sett videos men det finns inte en enda person som skriver om hur det känns att komma ut på andra sidan av denna sorg. Hur det känns att ta sig igenom, hur det känns att ha egna barn när man går igenom sorgen. Hur gör man? Hur överlever man?Jag hittar ingenting som inte är katastrofalt. Det känns som att jag har noll hopp.
Andra som efter 7 månader, 2 år efter osv säger att de konstant går med känslan av att det hände igår, attd et är overkligt, svårt att hantera vardagen, svårt att leva ett vanligt liv osv. Jag vet ju att sorgen jag känner nu är annorlunda än den jag kommer känna när han väl gått bort. Att mina barn får behålla sin mamma och inte leva sitt liv med ett skal till förälder. Jag vet att jag kommer vara ledsen beyond allt. Kanske länge. Men jag vill inte att det ska vara så föralltid.
Tiden läker alla sår sägs det ju. Du måste ge dig själv tid att bearbeta, sörja och låta saker ta sin tid. Du är trots allt bara en människa. Du är inte bara en mamma, utan en dotter, syster(?), vän etc... Du har så många olika roller här i livet och att ta på dig dotter rollen i situationen som kräver det är inte egoistiskt och gör inte dig till en "sämre" och frånvarande mamma för det. Du har fortfarande mamma rollen kvar även om du för en period sätter dotter rollen i fokus. Det är svårt att exakt säga hur man går tillväga när en anhörig går bort eftersom man helt enkelt får räkna med en tuff period, samtidigt försöka tänka på att du inte vill se din förälder lida och ha ont. Att släppa taget är ibland det bästa läkemedlet. Du kan genom att lyfta barnens morfar och berätta saker om honom bevara minnet och samtidigt är det kanske en bearbetning som kommer fungera för dig? Berätta om din barndom till barnen i små sagoliknande former varje kväll innan läggdags, ju mer du nämner det desto naturligare kommer det att bli för dig att nämna honom och på så sätt alltid ha honom nära samtidigt som din bearbetning processar sig själv. Oftast gör den det utan att vi aktivt tänker på det.
Så till din fråga om det blir ljusare, ja det blir det. Vissas tunnel är bara längre än andras, men till slut hittar alla "ut". Kämpa och skriv igen, jag hjälper gärna.
Helt klart svårast innan. Att se och höra någon lida är hemskt. När min pappa somnade in var jag förkrossad, men samtidigt kände jag ett lugn. Han hade äntligen fått ro och inte ha ont längre. Tiden läker inte alla sår, man lär sig leva med dom. Rå om varandra ❤️
Min pappa fick sin cancerdiagnos för 3 år sen, bara några månader efter att jag blivit mamma för första gången. men läkarna var positiva och även min pappa. Han har varit aktiv och social hela tiden fram tills en komplikation för ca 6 månader sen.(Miss från läkarna). Jag har under dessa 3 år även fått en till fin bebis så han har fått uppleva två barnbarn. Men nu går det snabbt utför och han sa för en vecka sedan till mig att han känner noll livskvalitet och att han inte kommer leva länge till.
Jag är idag 30 år, tvåbarnsmamma och livrädd för att inte kunna ta mig igenom denna sorg.
Jag har läst på oändligt många forum och sett videos men det finns inte en enda person som skriver om hur det känns att komma ut på andra sidan av denna sorg. Hur det känns att ta sig igenom, hur det känns att ha egna barn när man går igenom sorgen. Hur gör man? Hur överlever man?Jag hittar ingenting som inte är katastrofalt. Det känns som att jag har noll hopp.
Andra som efter 7 månader, 2 år efter osv säger att de konstant går med känslan av att det hände igår, attd et är overkligt, svårt att hantera vardagen, svårt att leva ett vanligt liv osv. Jag vet ju att sorgen jag känner nu är annorlunda än den jag kommer känna när han väl gått bort. Att mina barn får behålla sin mamma och inte leva sitt liv med ett skal till förälder. Jag vet att jag kommer vara ledsen beyond allt. Kanske länge. Men jag vill inte att det ska vara så föralltid.
Hjälp.
Tiden läker alla sår sägs det ju. Du måste ge dig själv tid att bearbeta, sörja och låta saker ta sin tid. Du är trots allt bara en människa. Du är inte bara en mamma, utan en dotter, syster(?), vän etc... Du har så många olika roller här i livet och att ta på dig dotter rollen i situationen som kräver det är inte egoistiskt och gör inte dig till en "sämre" och frånvarande mamma för det. Du har fortfarande mamma rollen kvar även om du för en period sätter dotter rollen i fokus. Det är svårt att exakt säga hur man går tillväga när en anhörig går bort eftersom man helt enkelt får räkna med en tuff period, samtidigt försöka tänka på att du inte vill se din förälder lida och ha ont. Att släppa taget är ibland det bästa läkemedlet. Du kan genom att lyfta barnens morfar och berätta saker om honom bevara minnet och samtidigt är det kanske en bearbetning som kommer fungera för dig? Berätta om din barndom till barnen i små sagoliknande former varje kväll innan läggdags, ju mer du nämner det desto naturligare kommer det att bli för dig att nämna honom och på så sätt alltid ha honom nära samtidigt som din bearbetning processar sig själv. Oftast gör den det utan att vi aktivt tänker på det.
Så till din fråga om det blir ljusare, ja det blir det. Vissas tunnel är bara längre än andras, men till slut hittar alla "ut". Kämpa och skriv igen, jag hjälper gärna.
Helt klart svårast innan. Att se och höra någon lida är hemskt. När min pappa somnade in var jag förkrossad, men samtidigt kände jag ett lugn. Han hade äntligen fått ro och inte ha ont längre. Tiden läker inte alla sår, man lär sig leva med dom. Rå om varandra ❤️