Min pappa gick bort för ungefär 1,5 månad sen i obotlig cancer. Det började med prostacancer där läkaren sa att han skulle leva 10 år till, men så blev det ju inte. Pappas cancer spred sig och han fick tumör efter tumör. Denn 3/1-2025 somnade han in. Jag fick reda på i november att han skulle dö i närtid. När jag tänker tillbaka på det blir jag arg på mig själv, för jag kunde inte ta in det. I efterhand ser jag på bilder hur sjuk och skör han var, men jag kunde inte förstå det. Inte kunde MIN pappa dö, sånt händer inte.
Pappa somnade in mitt i natten, med min mamma närvarande. När jag kom dit satt jag och höll i pappas bleka hand och bad honom med allt vad jag hade att han skulle komma tillbaka. Men inget hände. Inget svar. Jag höll i honom så länge tills hans hand började bli kall. Den känslan kommer jag aldrig komma över. Den varmaste och tryggaste personen jag vetat har nu blivit kall. Hur kan det bli så?Sorgen, orklösheten och förtvivlan har tagit över mitt liv. Vissa dagar går okej, jag tar mig till skolan (uni) och umgås med vänner. Men vissa dagar går det inte alls, och så fort jag är ensam kommer förtvivlan krypande.
Jag drömmer mardrömmar om att jag tappar bort min pappa och aldrig hittar honom igen, sedan vaknar jag, och inser att det är min verklighet. Jag saknar honom, men som en kurator sa till mig, "sorg är kärleken pris" all sorg grundar sig i kärlek. Och pappa är evig kärlek för mig. Det känns bara så tomt utan honom.
Jag förlorade min mamma på liknande sätt. Hon fick tillbaka från ingenstans, och vi förlorade henne kort därpå.
Jag pluggar också på uni, kan tycka att det ibland går skrämmande enkelt. Att man bara glider genom vardagen. Tills man kraschar helt och bara tömmer sig på känslor.
På något sätt känns det ändå fint att jag ändå fick ha MIN mamma i så många år. Ibland när man drömmer om henne, och sen vaknar, kan jag gråta en skvätt och tänka på att det för en stund var så skönt att höra hennes röst igen.
Jag beklagar förlusten och förstår känslorna. Jag är själv i det hemska skedet att fått reda på att pappa inte kommer övervinna sin cancer. Jag går sönder av sorg. Pappa - den kloka, trygga, varma, kärleskfulla stöttepelaren som finns där med tips och råd i livet finns snart inte längre. Det är ofattbart! Vi har ju så mycket kvar att uppleva tillsammans. Vår fina kärleksfulla familj blir inte som förr. Älskar dig pappa ❤️Vi kommer finnas hos dig in i det sista och du kommer alltid leva kvar hos oss.
Min pappa gick bort för ungefär 1,5 månad sen i obotlig cancer. Det började med prostacancer där läkaren sa att han skulle leva 10 år till, men så blev det ju inte. Pappas cancer spred sig och han fick tumör efter tumör. Denn 3/1-2025 somnade han in. Jag fick reda på i november att han skulle dö i närtid. När jag tänker tillbaka på det blir jag arg på mig själv, för jag kunde inte ta in det. I efterhand ser jag på bilder hur sjuk och skör han var, men jag kunde inte förstå det. Inte kunde MIN pappa dö, sånt händer inte.
Pappa somnade in mitt i natten, med min mamma närvarande. När jag kom dit satt jag och höll i pappas bleka hand och bad honom med allt vad jag hade att han skulle komma tillbaka. Men inget hände. Inget svar. Jag höll i honom så länge tills hans hand började bli kall. Den känslan kommer jag aldrig komma över. Den varmaste och tryggaste personen jag vetat har nu blivit kall. Hur kan det bli så?Sorgen, orklösheten och förtvivlan har tagit över mitt liv. Vissa dagar går okej, jag tar mig till skolan (uni) och umgås med vänner. Men vissa dagar går det inte alls, och så fort jag är ensam kommer förtvivlan krypande.
Jag drömmer mardrömmar om att jag tappar bort min pappa och aldrig hittar honom igen, sedan vaknar jag, och inser att det är min verklighet. Jag saknar honom, men som en kurator sa till mig, "sorg är kärleken pris" all sorg grundar sig i kärlek. Och pappa är evig kärlek för mig. Det känns bara så tomt utan honom.
Beklagar verkligen <3
Jag förlorade min mamma på liknande sätt. Hon fick tillbaka från ingenstans, och vi förlorade henne kort därpå.
Jag pluggar också på uni, kan tycka att det ibland går skrämmande enkelt. Att man bara glider genom vardagen. Tills man kraschar helt och bara tömmer sig på känslor.
På något sätt känns det ändå fint att jag ändå fick ha MIN mamma i så många år. Ibland när man drömmer om henne, och sen vaknar, kan jag gråta en skvätt och tänka på att det för en stund var så skönt att höra hennes röst igen.
Jag beklagar förlusten och förstår känslorna. Jag är själv i det hemska skedet att fått reda på att pappa inte kommer övervinna sin cancer. Jag går sönder av sorg. Pappa - den kloka, trygga, varma, kärleskfulla stöttepelaren som finns där med tips och råd i livet finns snart inte längre. Det är ofattbart! Vi har ju så mycket kvar att uppleva tillsammans. Vår fina kärleksfulla familj blir inte som förr. Älskar dig pappa ❤️Vi kommer finnas hos dig in i det sista och du kommer alltid leva kvar hos oss.