Nu är det snart en vecka sedan min syster gick bort, vi har skrivit dödsannons, satt datum för begravning och börjat gå ut med det på sociala medier. Jag och min syster var väldigt nära och är nu den som får ta hand om allt det praktiska och jag känner mig som en lättlurad liten barnunge, som inte förstod hur sjuk hon faktiskt var, att jag hoppas att det ska stå en instruktion någonstans från henne till mig. Eller ett brev men inget finns. Jag fortsätter att leta efter ett meddelande bland hennes saker, en bekräftelse på att hon visste att hon skulle lämna mig.
Jag känner igen mig! Jag förstod inte heller att min mamma skulle dö. Hon kunde ju inte dö! Hon har ju allltid funnits! När jag ser bilder så här efteråt så tänker jag att det är konstigt att jag inte såg hur sjuk hon var. Alldeles smal och grå i ansiktet. Men jag såg det inte då. Siktet var hela tiden inställt på att hon skulle bli bra igen! Kanske att varken din syster eller min mamma visste eller ville ta till sig att de skulle lämna oss? Vi kanske alla behövde hålla fast i hoppet?
Nu är det snart en vecka sedan min syster gick bort, vi har skrivit dödsannons, satt datum för begravning och börjat gå ut med det på sociala medier.
Jag och min syster var väldigt nära och är nu den som får ta hand om allt det praktiska och jag känner mig som en lättlurad liten barnunge, som inte förstod hur sjuk hon faktiskt var, att jag hoppas att det ska stå en instruktion någonstans från henne till mig.
Eller ett brev men inget finns.
Jag fortsätter att leta efter ett meddelande bland hennes saker, en bekräftelse på att hon visste att hon skulle lämna mig.
Och jag känner mig så dum, för jag hittar inget.
Jag känner igen mig! Jag förstod inte heller att min mamma skulle dö. Hon kunde ju inte dö! Hon har ju allltid funnits! När jag ser bilder så här efteråt så tänker jag att det är konstigt att jag inte såg hur sjuk hon var. Alldeles smal och grå i ansiktet. Men jag såg det inte då. Siktet var hela tiden inställt på att hon skulle bli bra igen! Kanske att varken din syster eller min mamma visste eller ville ta till sig att de skulle lämna oss? Vi kanske alla behövde hålla fast i hoppet?