Förlorade min mamma den 23e januari efter 3 års tid med kronisk äggstockscancer, hon blev bara 54år.. Jag var mammas pojkar även ifall jag 27 år. Men vi har alltid varit varandra nära, pratade mycket i telefon osv. Alla säger att jag var så lik henne.. Nu känns det som jag försöker att få resten av familjen/släkten att må så bra som möjligt så man själv glömmer att sörja så när det väl kommer så gör det så ont i hjärtat och magen så jag vet inte vart jag ska ta vägen... Önska jag var så stark som henne..:( Hon klagade aldrig ända in i det sista! Nu orkar jag inte skriva mer för det gör så ont av saknaden.
Nu var det länge sedan du skrev här, men jag vill verkligen skicka en stor kram till dig!
Du låter som en väldigt omtänksam person som försöker ta hand om familjen runt omkring dig. Jag hoppas verkligen att du också får stöd av andra i din sorg! Din mamma måste varit otroligt stark och det är du också! Du har ju varit med om något oerhört svårt (både att förlora en förälder och att hon dessutom var allvarligt sjuk i flera år). Jag tror att för många i vår ålder, så är det helt otänkbart att ens föreställa sig att förlora en förälder. Jag är 24 och har en förälder som har en allvarlig cancersjukdom. Många av mina vänner har verkligen blivit chockade över att sånt här ens händer...
Så, du är stark bara genom att du gått igenom något så svårt <3 Vet inte hur man hanterar sorg bäst egentligen, men du ska verkligen veta att du inte är ensam. Ta hand om dig!
Tack för respons! Nu har det gått lite mer än 2 månader sedan hon gick bort och jar lärt mig att hantera det bättre nu. Vi har haft både begravning och satt ner urnan i en familjedrama som vi har, så nu kan jag åka till graven och prata med henne när jag känner för.
Tråkigt att höra om din mamma, vad är det för cancer hon har fått?
Oj ursäkta, såg att du skrev förälder. Sen ångande dina vänner så är det nog många som blir rädda och inte riktigt vet hur dom ska bete sig. I vissa fall kan folk till och med dra sig undan. Finns ingen som förstår hur det känns när ens mamma/pappa får cancer, en person som inte varit med om det kan inte ge den tröst man skulle vilja ha även ifall man knappt vet det själv.
Skönt att höra att du hittat sätt att hantera situationen. Man blir verkligen förvånad över hur mycket man klarar av!
Min pappa har fått en extremt ovanlig aggressiv tumör i huvud/hals området. Pga den är så ovanlig kan de inte säga så mycket om prognos mer än att det inte ser bra ut. Otroligt svårt att hantera.
Du har verkligen rätt i att andra, som inte varit med om liknande, inte kan trösta en. Känns som att det blir fel oavsett vad de säger. Under den här perioden har jag varit så arg, har alltid varit snäll och inte talat illa om andra, men nu stör jag mig på så många! Tror den här ilskan är svårast för mina nära att förstå (känns som de bara förväntar sig att man ska vara ledsen). Har du också varit arg mycket under din mammas sjukdomstid?
Hur fungerar det för dig med jobb/studier? Har du kört på som vanligt eller har du dragit ner på tempot? Tycker det är så svårt att hitta en balans när man är i den här sorgen...
Jag förstår hur du känner, dock så blev jag mer arg efter att mamma gick bort, så ändrades min humör och allt otroligt mycket första veckorna. När hon levde och var sjuk så tänkte jag för det mesta att hon kommer klara detta, med klara menar jag att hon kanske skulle leva 10-15 år till (hon hade en kronisk cancer). Så hoppet fanns uppe, både min pappa och syster förstod hur illa det var innan mig. Fick samtal en fredag att hon bara hade 2-3 månader kvar att leva, grät så jag tappade andan, sen 24 timmar senare dog hon, som att hon gav upp efter beskedet. värsta dagen i mitt liv, f samtal från sin pappa att mamma inte lever längre för att sedan se henne ligga där helt lugn och fridfull på sjukhuset :(. Som tur var så plågades hon inte hemma i 2 månader. Hann dock inte säga hejdå till henne eller något. Oj blev mycket annat i texten Haha.
Angående jobbet så jobbade jag på som vanligt innan hon gick bort, sen efter att hon gick bort var jag hemma 1 vecka. Var tufft men man tänker på annat på jobbet.
Oj, måste varit en stor chock för dig att få det beskedet när du inte väntat dig att det var så illa. Verkar vara väldigt olika hur mycket man tar in av allvaret i situationen. Skulle också säga att min familj är olika i det. Till skillnad från mina syskon så är nog jag den som tänkt mest negativt. Så fort vi fick ett dåligt besked började mina tankar om förlust/död. Önskar nästan jag kunde leva mer i något slags hopp och förnekelse av situationen.
Låter ju som att du kommit en bit i din sorg, men om du nångång skulle vilja skriva lite mer så kanske du kan skriva i den här tråden! Man kan få varandras mejladresser via vänförmedlingen här på sidan. Tycker det är fint att prata med folk med liknande erfarenheter, men vill inte skriva ut för mycket personliga saker på forumet. Hoppas i alla fall att du och din familj mår så bra som ni kan! Själv ska jag försöka fokusera på att vara i nuet så mycket som möjligt och inte tänka på vad som ligger framför...
Om du följer instruktionerna på den här sidan och anmäler dig via 1177 så får du fylla i ett formulär. Då kan man skriva att man önskar kontakt med någon från forumet och vad den personen heter där. Om du skriver Hilma och jag Niklas så borde de kunna koppla ihop oss så får man varandras mejl!
Förlorade min mamma den 23e januari efter 3 års tid med kronisk äggstockscancer, hon blev bara 54år.. Jag var mammas pojkar även ifall jag 27 år. Men vi har alltid varit varandra nära, pratade mycket i telefon osv. Alla säger att jag var så lik henne.. Nu känns det som jag försöker att få resten av familjen/släkten att må så bra som möjligt så man själv glömmer att sörja så när det väl kommer så gör det så ont i hjärtat och magen så jag vet inte vart jag ska ta vägen... Önska jag var så stark som henne..:( Hon klagade aldrig ända in i det sista! Nu orkar jag inte skriva mer för det gör så ont av saknaden.
mas pojk
Nu var det länge sedan du skrev här, men jag vill verkligen skicka en stor kram till dig!
Du låter som en väldigt omtänksam person som försöker ta hand om familjen runt omkring dig. Jag hoppas verkligen att du också får stöd av andra i din sorg! Din mamma måste varit otroligt stark och det är du också! Du har ju varit med om något oerhört svårt (både att förlora en förälder och att hon dessutom var allvarligt sjuk i flera år). Jag tror att för många i vår ålder, så är det helt otänkbart att ens föreställa sig att förlora en förälder. Jag är 24 och har en förälder som har en allvarlig cancersjukdom. Många av mina vänner har verkligen blivit chockade över att sånt här ens händer...
Så, du är stark bara genom att du gått igenom något så svårt <3 Vet inte hur man hanterar sorg bäst egentligen, men du ska verkligen veta att du inte är ensam. Ta hand om dig!
Tack för respons! Nu har det gått lite mer än 2 månader sedan hon gick bort och jar lärt mig att hantera det bättre nu. Vi har haft både begravning och satt ner urnan i en familjedrama som vi har, så nu kan jag åka till graven och prata med henne när jag känner för.
Tråkigt att höra om din mamma, vad är det för cancer hon har fått?
Oj ursäkta, såg att du skrev förälder. Sen ångande dina vänner så är det nog många som blir rädda och inte riktigt vet hur dom ska bete sig. I vissa fall kan folk till och med dra sig undan. Finns ingen som förstår hur det känns när ens mamma/pappa får cancer, en person som inte varit med om det kan inte ge den tröst man skulle vilja ha även ifall man knappt vet det själv.
Skönt att höra att du hittat sätt att hantera situationen. Man blir verkligen förvånad över hur mycket man klarar av!
Min pappa har fått en extremt ovanlig aggressiv tumör i huvud/hals området. Pga den är så ovanlig kan de inte säga så mycket om prognos mer än att det inte ser bra ut. Otroligt svårt att hantera.
Du har verkligen rätt i att andra, som inte varit med om liknande, inte kan trösta en. Känns som att det blir fel oavsett vad de säger. Under den här perioden har jag varit så arg, har alltid varit snäll och inte talat illa om andra, men nu stör jag mig på så många! Tror den här ilskan är svårast för mina nära att förstå (känns som de bara förväntar sig att man ska vara ledsen). Har du också varit arg mycket under din mammas sjukdomstid?
Hur fungerar det för dig med jobb/studier? Har du kört på som vanligt eller har du dragit ner på tempot? Tycker det är så svårt att hitta en balans när man är i den här sorgen...
Usch, beklagar verkligen och skickar en kram!
Jag förstår hur du känner, dock så blev jag mer arg efter att mamma gick bort, så ändrades min humör och allt otroligt mycket första veckorna. När hon levde och var sjuk så tänkte jag för det mesta att hon kommer klara detta, med klara menar jag att hon kanske skulle leva 10-15 år till (hon hade en kronisk cancer). Så hoppet fanns uppe, både min pappa och syster förstod hur illa det var innan mig. Fick samtal en fredag att hon bara hade 2-3 månader kvar att leva, grät så jag tappade andan, sen 24 timmar senare dog hon, som att hon gav upp efter beskedet. värsta dagen i mitt liv, f samtal från sin pappa att mamma inte lever längre för att sedan se henne ligga där helt lugn och fridfull på sjukhuset :(. Som tur var så plågades hon inte hemma i 2 månader. Hann dock inte säga hejdå till henne eller något. Oj blev mycket annat i texten Haha.
Angående jobbet så jobbade jag på som vanligt innan hon gick bort, sen efter att hon gick bort var jag hemma 1 vecka. Var tufft men man tänker på annat på jobbet.
Oj, måste varit en stor chock för dig att få det beskedet när du inte väntat dig att det var så illa. Verkar vara väldigt olika hur mycket man tar in av allvaret i situationen. Skulle också säga att min familj är olika i det. Till skillnad från mina syskon så är nog jag den som tänkt mest negativt. Så fort vi fick ett dåligt besked började mina tankar om förlust/död. Önskar nästan jag kunde leva mer i något slags hopp och förnekelse av situationen.
Låter ju som att du kommit en bit i din sorg, men om du nångång skulle vilja skriva lite mer så kanske du kan skriva i den här tråden! Man kan få varandras mejladresser via vänförmedlingen här på sidan. Tycker det är fint att prata med folk med liknande erfarenheter, men vill inte skriva ut för mycket personliga saker på forumet. Hoppas i alla fall att du och din familj mår så bra som ni kan! Själv ska jag försöka fokusera på att vara i nuet så mycket som möjligt och inte tänka på vad som ligger framför...
Hur får man varandras mail då? utan att skriva den här
Om du följer instruktionerna på den här sidan och anmäler dig via 1177 så får du fylla i ett formulär. Då kan man skriva att man önskar kontakt med någon från forumet och vad den personen heter där. Om du skriver Hilma och jag Niklas så borde de kunna koppla ihop oss så får man varandras mejl!
https://www.naracancer.se/snacka-vanformedling/
Nu har jag gjort det