Hoppa till huvudinnehållet

Varför?

Inlägget har 5 svar

  1. X

    Denna ständiga fråga som aldrig försvinner, varför? Varför drabbades min älskade mamma av cancer?

    Min mamma drabbades av cancer för snart två år sedan, men det känns som det var igår. Jag har fortfarande svårt att hantera situationen, jag sörjer varje dag även fast jag fortfarande har min mamma i livet, jag går runt med en ilska och tomhet som är svår att sätta ord på, jag är rädd för att jag ska förlora den människa jag älskar mest av allt.

    Läkarna är optimistiska, cancern upptäcktes i tid och behandlingen har varit framgångsrik (utöver biverkningar från mediciner), allting ser "så länge" bra ut med andra ord.

    Men även om jag vet om detta kan jag inte få denna smärta inom mig att försvinna, denna rädsla och oro jag bär på angående min mamma.

    På något sätt sörjer jag fortfarande, jag sörjer fortfarande att min mamma fick cancer.

    Är det någon där ute som känner som jag?

    • Anmäl
    • Svara
  2. Bea

    Jag känner igen mig!! Min mamma har också behandlats färdigt och vi borde bara vara glada att hon klarat sig. Men jag går med en ständig oro för att hon ska bli sjuk igen. Dessutom oroar jag mig för att jag också ska få cancer, en tanke som aldrig slagit nig innan mamma blev sjuk. Den dör cancern förstör för så många!!!

    • Anmäl
    • Svara
  3. X

    Jag förstår precis vad du känner och menar Bea, denna ständiga oro....och faktorn att man vet att man SJÄLV inte kan påverka ett skit som händer....

    Vad skönt att behandlingen har svarat på din mamma! Hoppas hon mår bra idag! <3>

    Drabbades din mamma också av bröstcancer, eller var det någon annan form?

    • Anmäl
    • Svara
  4. X

    Såg nu att jag glömt att skriva att hon drabbades av bröstcancer, men så är fallet i alla fall...

    • Anmäl
    • Svara
  5. Bea

    Hej igen X!

    Ja min mamma fick oxå bröstcancer och är färdigbehandlad och "frisk". Går nu på efterkontroller. Känns skönt mitt i allt att jag inte är ensam om att känna oro. Ibland tänker jag att det kommer komma tillbaka bara för att jag oroar mig. Försöker tänka positivt, men är ändå orolig. Vet att det inte är mitt fel om det kommer tillbaka, men det kan ändå kännas så... Hoppas att varken din eller min mamma blir sjuka igen, utan att de får vara friska och vara med både när vi får barn och barnbarn! Stor kram till dig från mig

    • Anmäl
    • Svara
  6. X

    Ja, jag måste också säga att det känns skönt att veta att någon förstår hur jag känner, att någon faktiskt kan förstå mina känslor...är så glad att du svarade på mitt inlägg bea.

    Jag känner verkligen igen mig i detta du beskriver om att du försöker tänka positivt, för vissa dagar känner jag mig väldigt positiv, men sedan slås jag ned av tanken "tänk om" och är tbx på ruta ett igen.

    Jag förstår inte när denna smärta ska försvinna, denna ständiga oron. Jag har fortfarande min mamma i livet, behandlingen har svarat på henne och läkarna är optimistiska, men varför kan jag inte bara glädjas av det, varför kan jag inte vara lycklig?

    Jag vet inte vilken relation du har med din mamma, men min mamma är min bästa vän och den människa jag älskar mest av allt, jag vet inte vad jag skulle göra om hon togs ifrån mig....Självklart är jag medveten om att livets resa tar slut för oss alla tillslut, och även om jag vet att min mamma (förhoppningsvis) får leva i mångamånga år till så är jag så fruktansvärt rädd att jag ska förlora henne, att hon ska tas i ifrån mig alldeles för tidigt. Jag kan än idag tänka tbx på den dagen hon berättade för mig att hon drabbats av cancer och bara bryta ihop i gråt, jag kan nog ärligt säga att det är den värsta dagen i mitt liv hittills....Min mamma och jag har under dessa år haft en väldigt öppen dialog om sjukdomen, men sanningen är nog den att det jag som varit mer rädd än henne...Jag beundrar min mamma, hon har alltid oavsett vad i livet varit väldigt lugn, tagit saker och ting som det kommer liksom, och detta gjorde hon när hon fick sitt cancerbesked såväl. Men jag kan inte vara lugn och ta saker och ting som det kommer när det kommer till detta, jag är rädd att den ska komma tbx, jag är rädd att den ska komma tbx och besegra henne. Jag vet att jag inte kan gå runt och vara rädd hela tiden, men jag är det....

    Du ska absolut inte känna att det är ditt fel om den kommer tillbaka bea, det får du absolut inte tänka! Detta är en situation som vi dessvärre inte kan kontrollera, och dessvärre så frågar inte livet vad vi själva vill...

    Men vi får innerligt hoppas att våra mammor förblir friska från övriga sjukdomar och denna djävulska sjukdom, och att vi får ha dem med oss många år framöver. <3>

    Jag är så tacksam att du svarade bea, saker och ting känns inte lika ensamt längre, tack!

    • Anmäl
    • Svara

Nu visas 5 av 5 svar.

Svara på "Varför?"