Hej jag är tjej på 19år. Jag fick veta i april maj någon gång där. Att min morfar hade åkt in akut till lasarett. För han hade svårt och andas, minndes ingenting, var trött och slö. Han hade varit på vårdcentralen innan. Där han fick medicin mot lunginflammation, men det var inte det han hade. Han började spy blod. Så han fick åka in. Där dom på sjukhuset tog massa rönken bilder på hans lungor, och tog massa blod prover. Han gick ner i vikt. Han flyttades veckan efter till universitet sjukhuset, där dom kollat och tog nya rönken bilder. Där det visade sig att han hade cancer i matstrupen, bröst benet, och utanför lungorna. Han åt inte så mycket i början. Men har börjat och ätit nu. Ha. Fick först cellgifter då han började må dåligt och spy av det, och sen när han skulle få strålning fick han inne det på en gång. För han hade mått så dåligt innan. Men nu har han fått det. Han åkte hem på helgerna och fick alltså permis. Men nu får han vara hemma,kredit när han behöver eller ska ha behandling. Dom har nu fått vetat att det är en elakartad cancer han har.
Livet är så fucking orättvist. Varför ska den där cancern ens få finnas för? Om morfar dör dör jag. Men jag ska inte vara så svag, jag ska leva för hans skull.
I börja. Kunde jag drömma om honom, och att jag dog. Jag kunde inte ens koncentrera mig på ammat än honom. Jag tänker på honom hela tiden. Han är mitt allt. Har inte ens pratat med honom. Fast jag vet att han är cancer sjuk.
Jag vet inte vad jag kan säga, vill inte säga fel. Jag kan tänka på honom rätt så ofta, och gråta mig till sömns. Gjorde det mycket i början. Men inte så mycket nu.
hej amanda mitt tips är att du pratar med honom så mycket som möjligt. håll inte inne dina känslor prata med din morfar så ni kan gråta tillsammans om det blir så. om han nu betyder allt så borde du inte vara rädd att prata med honom, och jag lovar att han komemr bli glad att höra din röst. så prata med honom. och jag hoppas att allt blir bra!!
Det är svårt när någon dör, men glöm inte att din morfar skulle inte vela att du dog om han dör. Lev då för hans skull. Jag tycker också som dig, jag förstår inte varför människor får cancer. Vad har de gjort för att förtjäna det? Det är så orättvist.
Men berätta allt du vill att din morfar ska veta, innan det är försent. Försök att göra saker tillsammans med honom.
Prata med honom, inget du säger kommer bara fel när det väl gäller. Spendera så mycket tid du kan med honom och låt honom veta att du är rädd, jag lovar dig att du kommet märka att han är precis lika rädd som dig men då kan ni dela rädslan. Var inte rädd för att släppa fram dina känslor när du är med honom utan låt honom ta del av dina känslor och tankar. Jag vet att livet känns orättvist när någon man älskar blir drabbad av något sånt här och jag vet att det är tungt att bära hela lasten själv, så prata med honom och ta hand om honom och låt honom ta hand om dig, det kommer tillslut att vara ditt finaste minne <3>
Hej jag är tjej på 19år. Jag fick veta i april maj någon gång där. Att min morfar hade åkt in akut till lasarett. För han hade svårt och andas, minndes ingenting, var trött och slö. Han hade varit på vårdcentralen innan. Där han fick medicin mot lunginflammation, men det var inte det han hade. Han började spy blod. Så han fick åka in. Där dom på sjukhuset tog massa rönken bilder på hans lungor, och tog massa blod prover. Han gick ner i vikt. Han flyttades veckan efter till universitet sjukhuset, där dom kollat och tog nya rönken bilder. Där det visade sig att han hade cancer i matstrupen, bröst benet, och utanför lungorna. Han åt inte så mycket i början. Men har börjat och ätit nu. Ha. Fick först cellgifter då han började må dåligt och spy av det, och sen när han skulle få strålning fick han inne det på en gång. För han hade mått så dåligt innan. Men nu har han fått det. Han åkte hem på helgerna och fick alltså permis. Men nu får han vara hemma,kredit när han behöver eller ska ha behandling. Dom har nu fått vetat att det är en elakartad cancer han har.
Livet är så fucking orättvist. Varför ska den där cancern ens få finnas för? Om morfar dör dör jag. Men jag ska inte vara så svag, jag ska leva för hans skull.
I börja. Kunde jag drömma om honom, och att jag dog. Jag kunde inte ens koncentrera mig på ammat än honom. Jag tänker på honom hela tiden. Han är mitt allt. Har inte ens pratat med honom. Fast jag vet att han är cancer sjuk.
Jag vet inte vad jag kan säga, vill inte säga fel. Jag kan tänka på honom rätt så ofta, och gråta mig till sömns. Gjorde det mycket i början. Men inte så mycket nu.
Kram Amanda 19år
hej amanda mitt tips är att du pratar med honom så mycket som möjligt. håll inte inne dina känslor prata med din morfar så ni kan gråta tillsammans om det blir så. om han nu betyder allt så borde du inte vara rädd att prata med honom, och jag lovar att han komemr bli glad att höra din röst. så prata med honom. och jag hoppas att allt blir bra!!
Det är svårt när någon dör, men glöm inte att din morfar skulle inte vela att du dog om han dör. Lev då för hans skull. Jag tycker också som dig, jag förstår inte varför människor får cancer. Vad har de gjort för att förtjäna det? Det är så orättvist.
Men berätta allt du vill att din morfar ska veta, innan det är försent. Försök att göra saker tillsammans med honom.
Jag hoppas att allt löser sig!
Prata med honom, inget du säger kommer bara fel när det väl gäller. Spendera så mycket tid du kan med honom och låt honom veta att du är rädd, jag lovar dig att du kommet märka att han är precis lika rädd som dig men då kan ni dela rädslan. Var inte rädd för att släppa fram dina känslor när du är med honom utan låt honom ta del av dina känslor och tankar. Jag vet att livet känns orättvist när någon man älskar blir drabbad av något sånt här och jag vet att det är tungt att bära hela lasten själv, så prata med honom och ta hand om honom och låt honom ta hand om dig, det kommer tillslut att vara ditt finaste minne <3>
Stor kram