Jag vill bara skicka en stor hög med styrkekramar till er som lever med någon som är sjuk i cancer och till er som förlorat någon!! Det är jättejobbigt att vara mitt i det! Min lillebror var sjuk för några år sedan och det tog verkligen på krafterna att leva med den ständiga oron. Nu är han friskförklarad och vi börjar pusta ut! KRAMAR i massor <3>
Min familj fick det overkliga beskedet att min lillebror på 23 år har drabbats av cancer nu i januari. Så vi är verkligen mitt upp i det. Han gick från helt frisk till att bli sängliggande på några dagar (de fick operera in ett dränage). Så man hann verkligen inte med att fatta vad som hände. Vet inte om jag fattar helt fortfarande. Mamma, pappa och broder fick börja med att vara dygnerna runt på sjukhus i 6 veckor. Väldigt jobbigt för mig som inte kunde vara med hela tiden. Just nu är de hemma och det är jag så glad för. Man är tacksam för så lite just nu. Samtidigt som man brottas med ångest, rädsla, frustration, ilska, tomhet, sorg. Väldigt mycket känslor och ändå måste jag försöka fungera på jobbet. Hur ska man orka?
Förstår verkligen din frustration "syster". Jag har också ett syskon som är sjuk i cancer och har varit det i snart fem år. Just nu är vi mitt uppe i operationer och liknande för att rätta till sådant som cancern har förstört. Jag bor inte hemma och måste också försöka att hinna med jobb och det egna livet vilket gör att man känner sig otroligt delad. Så fort något händer hemmavid kan man ju inte tänka på annat och det är svårt att fokusera på det egna. Min erfarenhet av allt är att försöka vara där för sitt syskon och sin familj så mycket som möjligt. Försöka vara med på sjukhuset ofta vara med vid behandlingar och verkligen visa att man finns där i det nya liv som man faktiskt tvingas in i, det kommer göra otroligt mycket för din bror att ha dig där. Då dina föräldrar fokuserar mycket på sjukhus och nästa steg i behandling och liknande så kan han känna att du finns där bara för hans skull...Och försök hitta någon du kan prata med. Hur nära man än är i familjen så kommer man till en punkt då det finns så mycket känslor i var och en att det nästan kan bli för mycket, ibland måste ventilera ut med någon som inte är inne i det på samma sätt... Hoppas att allt kommer att gå bra för er!!!
Vad jag känner igen mig i vad du skriver " En annan syster". Hemskt att du har gått/går igenom samma sak. Men också en lättnad att någon mer känner som en själv. För har känt mig otroligt ensam hittills. Jag bor inte heller hemma utan bor med min sambo. Så man känner sig precis som du skriver delad, vet inte många gånger jag känt att jag skulle vilja klona mig själv. Mamma, pappa och broder är i egen bubbla som jag inte riktigt kommer in i. De är ju med varandra 24 timmar om dygnet. Medans jag måste "fungera" och jobba m.m. Sedan har vi ganska långt till sjukhus så hur mycket jag än vill finnas där för min familj på sjukhus så orkar jag inte jämt. Men jag finns där för min bror så mycket jag bara kan. Och det har han sagt att han uppskattar otroligt mycket. Har varit med på alla steg hittills. Både jag och min sambo. Min sambo är väldigt tajt med min familj och det är både bra och dåligt. Han orkar ju inte alltid trösta mig för han mår skit själv, samtidigt kan han åka själv till min familj en kväll och finnas där. Känner som du skriver att det är svårt och prata med mamma och pappa. Det blir för jobbigt på något sätt. Jag har lite kusiner som är i min ålder som jag känner att jag kan prata med men kompisar är det svårt. De förstår inte. Men vet inte om man kan begära det alltid heller. Jag förstår inte själv ibland vilken situation vi hamnat i. Försöker bara ta dag för dag. Tack "en annan syster"
Jag vill bara skicka en stor hög med styrkekramar till er som lever med någon som är sjuk i cancer och till er som förlorat någon!! Det är jättejobbigt att vara mitt i det! Min lillebror var sjuk för några år sedan och det tog verkligen på krafterna att leva med den ständiga oron. Nu är han friskförklarad och vi börjar pusta ut! KRAMAR i massor <3>
Min familj fick det overkliga beskedet att min lillebror på 23 år har drabbats av cancer nu i januari. Så vi är verkligen mitt upp i det. Han gick från helt frisk till att bli sängliggande på några dagar (de fick operera in ett dränage). Så man hann verkligen inte med att fatta vad som hände. Vet inte om jag fattar helt fortfarande. Mamma, pappa och broder fick börja med att vara dygnerna runt på sjukhus i 6 veckor. Väldigt jobbigt för mig som inte kunde vara med hela tiden. Just nu är de hemma och det är jag så glad för. Man är tacksam för så lite just nu. Samtidigt som man brottas med ångest, rädsla, frustration, ilska, tomhet, sorg. Väldigt mycket känslor och ändå måste jag försöka fungera på jobbet. Hur ska man orka?
Förstår verkligen din frustration "syster". Jag har också ett syskon som är sjuk i cancer och har varit det i snart fem år. Just nu är vi mitt uppe i operationer och liknande för att rätta till sådant som cancern har förstört. Jag bor inte hemma och måste också försöka att hinna med jobb och det egna livet vilket gör att man känner sig otroligt delad. Så fort något händer hemmavid kan man ju inte tänka på annat och det är svårt att fokusera på det egna. Min erfarenhet av allt är att försöka vara där för sitt syskon och sin familj så mycket som möjligt. Försöka vara med på sjukhuset ofta vara med vid behandlingar och verkligen visa att man finns där i det nya liv som man faktiskt tvingas in i, det kommer göra otroligt mycket för din bror att ha dig där. Då dina föräldrar fokuserar mycket på sjukhus och nästa steg i behandling och liknande så kan han känna att du finns där bara för hans skull...Och försök hitta någon du kan prata med. Hur nära man än är i familjen så kommer man till en punkt då det finns så mycket känslor i var och en att det nästan kan bli för mycket, ibland måste ventilera ut med någon som inte är inne i det på samma sätt... Hoppas att allt kommer att gå bra för er!!!
Vad jag känner igen mig i vad du skriver " En annan syster". Hemskt att du har gått/går igenom samma sak. Men också en lättnad att någon mer känner som en själv. För har känt mig otroligt ensam hittills. Jag bor inte heller hemma utan bor med min sambo. Så man känner sig precis som du skriver delad, vet inte många gånger jag känt att jag skulle vilja klona mig själv. Mamma, pappa och broder är i egen bubbla som jag inte riktigt kommer in i. De är ju med varandra 24 timmar om dygnet. Medans jag måste "fungera" och jobba m.m. Sedan har vi ganska långt till sjukhus så hur mycket jag än vill finnas där för min familj på sjukhus så orkar jag inte jämt. Men jag finns där för min bror så mycket jag bara kan. Och det har han sagt att han uppskattar otroligt mycket. Har varit med på alla steg hittills. Både jag och min sambo. Min sambo är väldigt tajt med min familj och det är både bra och dåligt. Han orkar ju inte alltid trösta mig för han mår skit själv, samtidigt kan han åka själv till min familj en kväll och finnas där. Känner som du skriver att det är svårt och prata med mamma och pappa. Det blir för jobbigt på något sätt. Jag har lite kusiner som är i min ålder som jag känner att jag kan prata med men kompisar är det svårt. De förstår inte. Men vet inte om man kan begära det alltid heller. Jag förstår inte själv ibland vilken situation vi hamnat i. Försöker bara ta dag för dag. Tack "en annan syster"