Att vid 18-års ålder förlora min pappa, på grund av cancer, var hemskt. Att några månader senare förlora min farfar och mormor, till största del på grund av cancer, gjorde det inte lättare.
Från att praktiskt taget ha blundat för pappas cancer i flera år - till att en dag "tvingas öppna ögonen" och höra honom säga att han inte har mycket tid kvar - till att några veckor senare säga hejdå till honom för alltid. Det är som att göra livet färgglatt till svartvitt, sorgen och argheten går inte att beskriva, den bara finns där inom mig som en klump. Hela tiden.
Ibland tänker jag att jag ska kämpa på och leva glatt, för att göra pappa stolt. Att kämpa på utan att klaga, så som pappa gjorde. Ibland tänker jag dock att jag inte kan leva ett värdigt liv utan min pappa... Speciellt inte när resten av min familj är så trasig, vi har förlorat så mycket och är bara en klump av kaos.
Inte lättare blir det när omgivningen, inklusive många av mina vänner, låtsas som ingenting och ignorerar det faktum att jag uppenbarligen är ledsen. Varför är de så rädda för att visa lite medmänsklighet och säga något? "Man förstör aldrig någons liv genom att fråga, men man kan förstöra genom att vara tyst och inte låtsas om".
Cancer är det värsta jag vet.
Att vid 18-års ålder förlora min pappa, på grund av cancer, var hemskt. Att några månader senare förlora min farfar och mormor, till största del på grund av cancer, gjorde det inte lättare.
Från att praktiskt taget ha blundat för pappas cancer i flera år - till att en dag "tvingas öppna ögonen" och höra honom säga att han inte har mycket tid kvar - till att några veckor senare säga hejdå till honom för alltid. Det är som att göra livet färgglatt till svartvitt, sorgen och argheten går inte att beskriva, den bara finns där inom mig som en klump. Hela tiden.
Ibland tänker jag att jag ska kämpa på och leva glatt, för att göra pappa stolt. Att kämpa på utan att klaga, så som pappa gjorde. Ibland tänker jag dock att jag inte kan leva ett värdigt liv utan min pappa... Speciellt inte när resten av min familj är så trasig, vi har förlorat så mycket och är bara en klump av kaos.
Inte lättare blir det när omgivningen, inklusive många av mina vänner, låtsas som ingenting och ignorerar det faktum att jag uppenbarligen är ledsen. Varför är de så rädda för att visa lite medmänsklighet och säga något? "Man förstör aldrig någons liv genom att fråga, men man kan förstöra genom att vara tyst och inte låtsas om".
Hej!
Jag förstår vad du har gått och går igenom. Det kommer att vara kämpigt men jag lovar att med din vilja och kraft kommer du att lyckas.
Ditt liv är värdig att leva. Före eller senare får du en alldeles underbar egen familj.
Pappa, farfar och mormor är stolta över dig!
Ta emot en riktig stor kram ❤
Hej Maria!
Vad fint svarat av dig. Dina ord ger mig faktiskt en del styrka och vilja att fortsätta framåt! Påminner mig om att det blir bättre.
Oavsett vad du har gått igenom verkar du smart och stark, fortsätt så och kramar tillbaka <3>
Fortsätt du med. STOR kram 💗