Pappa dog i cancer i somras. Jag saknar honom, helst vill jag bara dö så jag får träffa honom igen. Orkar inte leva längre. JAG HATAR CANCER. Min pappa var mitt allt.
Ingen av mina "bästa" kompisar stöttar mig. De har dragit på internat och hört av sig två gånger. Min bästa kompis åkte iväg i 8 veckor en vecka efter min pappa hade dött. Hela våren fick jag tjata på min kompis att vara med mig när min pappa var döende. Jag behövde stöd men hon prioriterade bort mig. jag har blivit behandlad av mina bästa kompisar som om jag blivit dumpad av en pojkvän. Men min mening till livet har dött i cancer, min älskade pappa. Jag känner mig så ensam, mina kompisar säger att jag inte ska känna mig ensam att jag har dem, fast det menar dem ju inte medtanke på hur de har behandlat mig.
Trodde aldrig att min pappa skulle dö eller få cancer och trodde aldrig att jag skulle bli behandlad så här av mina såkallade bästa kompisar. jag har alltid trott att när man hamnar i sånna här situationer att kompisarna ska vara där för att göra en lite glad eller ge en lite kärlek och värma på något sätt. Men för mig är det tvärt om, inombord är jag förstörd över att pappa är död, det brinner inom mig. Och mina "bästa" kompisar får mig att må ännu sämre än vad jag redan gör, och det är väl fan inte meningen att kompisar ska göra så att man känner så?
Nu när pappa har varit sjuk och dött har jag fan tappat mitt förtroende för dem helt, de fanns inte där när min älskade pappa dog, de sket i mig, vem fan gör så?
Vet inte om man får skriva sånt jag har skrivit på den här sidan, men vet inte vad jag ska göra, måste få ut det någonstans. Har bara sån himla ångest och stor sorg och känner mig på jävla sviken av visa människor.
Pappa jag älskar dig mest i hela världen. Du kämpade med allt du hade och du ville aldrig lämna mig, allt är cancers fel. Du är min förebild i livet. Längtar att få träffa dig igen. Älskar dig mer än någon annan på jorden <3>
Jag igen. Det känns som att alla alltid säger att deras kompisar var där och stöttade dem när någon nära eller kära fick cancer, för mig känns det som det var tvärt om med mina bästa kompisar. Blir sur på mig själv att jag fokuserar så mycket på det då min stora sorg är min pappa har gått bort.
Pappa dog i cancer i somras. Jag saknar honom, helst vill jag bara dö så jag får träffa honom igen. Orkar inte leva längre. JAG HATAR CANCER. Min pappa var mitt allt.
Ingen av mina "bästa" kompisar stöttar mig. De har dragit på internat och hört av sig två gånger. Min bästa kompis åkte iväg i 8 veckor en vecka efter min pappa hade dött. Hela våren fick jag tjata på min kompis att vara med mig när min pappa var döende. Jag behövde stöd men hon prioriterade bort mig. jag har blivit behandlad av mina bästa kompisar som om jag blivit dumpad av en pojkvän. Men min mening till livet har dött i cancer, min älskade pappa. Jag känner mig så ensam, mina kompisar säger att jag inte ska känna mig ensam att jag har dem, fast det menar dem ju inte medtanke på hur de har behandlat mig.
Trodde aldrig att min pappa skulle dö eller få cancer och trodde aldrig att jag skulle bli behandlad så här av mina såkallade bästa kompisar. jag har alltid trott att när man hamnar i sånna här situationer att kompisarna ska vara där för att göra en lite glad eller ge en lite kärlek och värma på något sätt. Men för mig är det tvärt om, inombord är jag förstörd över att pappa är död, det brinner inom mig. Och mina "bästa" kompisar får mig att må ännu sämre än vad jag redan gör, och det är väl fan inte meningen att kompisar ska göra så att man känner så?
Nu när pappa har varit sjuk och dött har jag fan tappat mitt förtroende för dem helt, de fanns inte där när min älskade pappa dog, de sket i mig, vem fan gör så?
Vet inte om man får skriva sånt jag har skrivit på den här sidan, men vet inte vad jag ska göra, måste få ut det någonstans. Har bara sån himla ångest och stor sorg och känner mig på jävla sviken av visa människor.
Pappa jag älskar dig mest i hela världen. Du kämpade med allt du hade och du ville aldrig lämna mig, allt är cancers fel. Du är min förebild i livet. Längtar att få träffa dig igen. Älskar dig mer än någon annan på jorden <3>
Jag igen. Det känns som att alla alltid säger att deras kompisar var där och stöttade dem när någon nära eller kära fick cancer, för mig känns det som det var tvärt om med mina bästa kompisar. Blir sur på mig själv att jag fokuserar så mycket på det då min stora sorg är min pappa har gått bort.