Jag vet inte vad jag ska göra. Pappa fick diagnosen här om dagen att cancern har spridit sig till lungorna och att den nu är obotlig. Jag mår fruktansvärt. Jag tog studenten i höstas och är enda barnet. Pappa har varit den som gjort det mesta här hemma. Jag har fått lära mamma hur man källsorterar, pantar burkar, betalar med kontokort osv. Men jag vet inte hur länge till jag orkar det här. Pappa kommer troligen aldrig bli frisk och heller inte ha långt kvar. jag är så otroligt ledsen, Pappa är en av mina bästa vänner och verkligen världens bästa pappa. Så här står jag med beskedet och känner att mamma inte pushar på läkarna med frågor så mycket som hon skulle. Räkningarna ska betalas och det måste jag fixa eftersom mamma inte vet hur man gör. Jag har inte koll på pappas alla koder och sådant eftersom jag inte trodde allt skulle gå så snabbt. Så nu står jag här med det fruktansvärda beskedet och så ska räkningarna betalas, anhörigepenningen ska fixas hos försäkringskassan. Jag är så rädd. Inte bara att pappa ska gå bort utan att jag sen står här och ska fixa allting efter honom. Det är illa nog att veta att man kommer förlora sin pappa som man alltid stått så otroligt nära.
E: Jag känner med dig oerhört. Min mamma som nu ligger och väntar på sin sista stund var den som var den starka i vår familj och dessutom både min pappas och min bäste vän. Jag vet inte vad läkarna har sagt om prognoserna för cancern (hur länge de kan hålla den i schack) men se om det finns nån studie ni kan vara med på kanske? Jag vill ha in mamma på en studie men det var försent cellgifterna tog den sista kraften hon hade. Jag hoppas du har någon annan anhörig som också kan hjälpa dig.
Usch jag vet precis hur du känner dig. Min pappa fick samma besked i december men har nu genomgått 3 cellgiftsbehandlingar. Imorgon får vi veta om de har krympt något. Jag mår som en kratta och har ont i magen för morgondagen.
Tragikern: Tack så mycket för svaret. Det är fruktansvärt det som din familj går igenom. Läkarna varit otydliga. Första läkaren sa att den enda alternativet var att börja palliativ vård. Och då verkade han inte tycka det var någon idé att prova några behandlingar utan att man enbart skulle ge smärtlindrande osv för att kunna ge en sådan "bra" sista livskvalité som möjligt. Att sjukdomen i vilket fall skulle leda till pappas död. Men de skulle vänta in anteckningar från en till läkare. Sen blev jag sjuk och kunde inte hälsa på pappa på sjukhuset och fråga mer. När resten av min släkt hälsade på fick de inga svar heller för läkaren dök aldrig upp. Jag ringde den andra läkarens (som skulle skicka en anteckning) sjuksköterska och han sa de skulle starta cellgiftsbehandling igen nu på måndag. Så då blev jag lättad. Att det fanns någon mer än jag som trodde på att det gick att göra något. Men han sa inget om palliativ behandling. Fick reda på igår att pappa blivit sämre så de kunde inte börja cellgifterna men att de skulle göra det så fort pappa blev lite bättre. Så det känns skönt. Att det händer något i alla fall. Hoppas på ett mirakel. Att pappa svarar otroligt bra på behandlingen så att metastaserna krymper så mycket att man kan stråla eller operera bort dem.
Har läst några av dina andra inlägg som du skrivit. Vill bara säga att din mamma måste vara så oerhört stolt över dig Tragiken. Så som du kämpar och verkar ha läst på och kollat upp olika sätt att hjälpa din mamma. Det är verkligen inspirerande! När du skriver studie, menar du KAM? Komplementär och alternativ medicin? Läste i något annat inlägg också som du skrivit om något med den tyska sjukvården?
Anonym: Så tråkigt att höra. Hoppas beskedet visade att tumörerna krympt. Kram.
Min pappas tumörer hade krympt på vissa ställen, på vissa var de helt borta men i bukfettet hade vuxit. Nu väntas det nya cellgifter, 1 gång i veckan i 3 månader. Så det var både positiva och negativa svar. Nu hoppas vi att detta nya cellgift tar där. Man lever ständigt på hoppet. En stor kram till er alla.
Vad skönt att tumörer hade krympt och även var helt borta på vissa ställen. Hoppas verkligen att de nya cellgifterna ska ta. Själv fick jag reda på att min pappa bara har några dagar kvar. Stor kram.
Stor kram till dig E! Otroligt sorgligt att din pappa bara har några dagar kvar! Försök ta vara på dem och var så mycket som du orkar och vill hos din pappa och säg allt du vill säga till honom!! Jag ångrar att jag inte var mer med min pappa innan han dog. Förstod inte att det var så nära slutet. Jag tycker därför inte att jag hann säga allt jag ville. Det ångrar jag nu. Just nu känns det säkert för dig som att du inte kommer överleva utan din pappa. Konstigt nog så gör man det, även om det tar tid innan man känner att man gjort det! Ta hand om dig! Kram Evelina
Även om jag sa allt jag ville säga till pappa så tror jag att man nästan aldrig känner att man säger tillräckligt. Jag önskar att jag hade sagt mer. Jag förstår dig precis. Jag önskar också att jag spenderat mer tid med pappa. Speciellt när han var lite piggare men jag förstod inte heller att det skulle gå så snabbt. Tack så mycket. Ta hand om dig med Evelina! Stor styrkekram.
Jag vet inte vad jag ska göra. Pappa fick diagnosen här om dagen att cancern har spridit sig till lungorna och att den nu är obotlig. Jag mår fruktansvärt. Jag tog studenten i höstas och är enda barnet. Pappa har varit den som gjort det mesta här hemma. Jag har fått lära mamma hur man källsorterar, pantar burkar, betalar med kontokort osv. Men jag vet inte hur länge till jag orkar det här. Pappa kommer troligen aldrig bli frisk och heller inte ha långt kvar. jag är så otroligt ledsen, Pappa är en av mina bästa vänner och verkligen världens bästa pappa. Så här står jag med beskedet och känner att mamma inte pushar på läkarna med frågor så mycket som hon skulle. Räkningarna ska betalas och det måste jag fixa eftersom mamma inte vet hur man gör. Jag har inte koll på pappas alla koder och sådant eftersom jag inte trodde allt skulle gå så snabbt. Så nu står jag här med det fruktansvärda beskedet och så ska räkningarna betalas, anhörigepenningen ska fixas hos försäkringskassan. Jag är så rädd. Inte bara att pappa ska gå bort utan att jag sen står här och ska fixa allting efter honom. Det är illa nog att veta att man kommer förlora sin pappa som man alltid stått så otroligt nära.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
E: Jag känner med dig oerhört. Min mamma som nu ligger och väntar på sin sista stund var den som var den starka i vår familj och dessutom både min pappas och min bäste vän. Jag vet inte vad läkarna har sagt om prognoserna för cancern (hur länge de kan hålla den i schack) men se om det finns nån studie ni kan vara med på kanske? Jag vill ha in mamma på en studie men det var försent cellgifterna tog den sista kraften hon hade. Jag hoppas du har någon annan anhörig som också kan hjälpa dig.
Usch jag vet precis hur du känner dig. Min pappa fick samma besked i december men har nu genomgått 3 cellgiftsbehandlingar. Imorgon får vi veta om de har krympt något. Jag mår som en kratta och har ont i magen för morgondagen.
Tragikern: Tack så mycket för svaret. Det är fruktansvärt det som din familj går igenom. Läkarna varit otydliga. Första läkaren sa att den enda alternativet var att börja palliativ vård. Och då verkade han inte tycka det var någon idé att prova några behandlingar utan att man enbart skulle ge smärtlindrande osv för att kunna ge en sådan "bra" sista livskvalité som möjligt. Att sjukdomen i vilket fall skulle leda till pappas död. Men de skulle vänta in anteckningar från en till läkare. Sen blev jag sjuk och kunde inte hälsa på pappa på sjukhuset och fråga mer. När resten av min släkt hälsade på fick de inga svar heller för läkaren dök aldrig upp. Jag ringde den andra läkarens (som skulle skicka en anteckning) sjuksköterska och han sa de skulle starta cellgiftsbehandling igen nu på måndag. Så då blev jag lättad. Att det fanns någon mer än jag som trodde på att det gick att göra något. Men han sa inget om palliativ behandling. Fick reda på igår att pappa blivit sämre så de kunde inte börja cellgifterna men att de skulle göra det så fort pappa blev lite bättre. Så det känns skönt. Att det händer något i alla fall. Hoppas på ett mirakel. Att pappa svarar otroligt bra på behandlingen så att metastaserna krymper så mycket att man kan stråla eller operera bort dem.
Har läst några av dina andra inlägg som du skrivit. Vill bara säga att din mamma måste vara så oerhört stolt över dig Tragiken. Så som du kämpar och verkar ha läst på och kollat upp olika sätt att hjälpa din mamma. Det är verkligen inspirerande! När du skriver studie, menar du KAM? Komplementär och alternativ medicin? Läste i något annat inlägg också som du skrivit om något med den tyska sjukvården?
Anonym: Så tråkigt att höra. Hoppas beskedet visade att tumörerna krympt. Kram.
Min pappas tumörer hade krympt på vissa ställen, på vissa var de helt borta men i bukfettet hade vuxit. Nu väntas det nya cellgifter, 1 gång i veckan i 3 månader. Så det var både positiva och negativa svar. Nu hoppas vi att detta nya cellgift tar där. Man lever ständigt på hoppet. En stor kram till er alla.
Vad skönt att tumörer hade krympt och även var helt borta på vissa ställen. Hoppas verkligen att de nya cellgifterna ska ta. Själv fick jag reda på att min pappa bara har några dagar kvar. Stor kram.
Stor kram till dig E! Otroligt sorgligt att din pappa bara har några dagar kvar! Försök ta vara på dem och var så mycket som du orkar och vill hos din pappa och säg allt du vill säga till honom!! Jag ångrar att jag inte var mer med min pappa innan han dog. Förstod inte att det var så nära slutet. Jag tycker därför inte att jag hann säga allt jag ville. Det ångrar jag nu. Just nu känns det säkert för dig som att du inte kommer överleva utan din pappa. Konstigt nog så gör man det, även om det tar tid innan man känner att man gjort det! Ta hand om dig! Kram Evelina
Även om jag sa allt jag ville säga till pappa så tror jag att man nästan aldrig känner att man säger tillräckligt. Jag önskar att jag hade sagt mer. Jag förstår dig precis. Jag önskar också att jag spenderat mer tid med pappa. Speciellt när han var lite piggare men jag förstod inte heller att det skulle gå så snabbt. Tack så mycket. Ta hand om dig med Evelina! Stor styrkekram.