Tre månader har passerat och och ikväll rullar tårarna ner för kinderna utan stopp. Min pappa och min stöttepelare är borta. Lungcancern blev för svår att besegra. 1 år och 9 månader efter beskedet lungcancer tog älskade pappa sitt sista andetag framför oss. Han var en kämpe in i det sista och klarade att vara hemma hela vägen fram till de 36 sista timmarna. Tack och lov. Jag såg och jag visste att det skulle ske men va fan, jag ville inte se. Jag förnekade, ville inte att det skulle vara sant och nu sitter jag här och förbannar det jag tänkte men aldrig sa. Vi ville ju inte prata om döden, det gjorde ju allt så definitivt. Men så här i efter hand försökte pappa säga att det var nära. Han visste men jag ville inte lyssna. Jag bad honom sluta och stoppade huvudet i sanden. Det fick ju inte ske. Fan, fan fan han är verkligen borta.......
Beklagar! Jag har precis förlorat min mamma. Min bästa vän som jag delade allt med. Hon hade leukemi men det kom som en chock då hon en vecka innan blev bra från cancern. Jag lider med dig. Jag vet själv inte hur jag ska klara av livet nu. Kram
Du är inte ensam. Jag har precis förlorat min far som dog den 24 januari i tjocktarmcancer. Det finns inget som kan trösta mig, tårarna rinner varje dag. Han den starke som alltid fanns vid min sida finns inte mer.
Jag förlorade min pappa 18 nov 2013, min lillasysters födelsedag, han fick lungcancer & var på bättringsvägen MEN sen vände det snabbt & han rycktes bort för fort från oss alla.
Fuck cancer för evigt. Livet är så orättvist o varför ska denna äckliga sjukdom finnas. Jag har oxå förlorat min mamma i cancer för snart 6 månader sedan. Allt gick så fort, från att vi fick reda på att hon var sjuk tog det bara 5 månader tills hennes kropp inte orkade kämpa mer. Saknar henne varje dag och tårarna rinner väldigt ofta. Tomheten och Saknaden kommer alltid finnas men när jag läser alla inlägg känner man sig inte ensam.
Känner med er alla. Själv ligger man här bredvid min mamma som är döende. Hata den jävla cancern och konventionella vården......Är mest i apatiskt tillstånd nu för att försöka klara det. Måste hjälpa min pappa med, men hur går man vidare?
Jag undrar varje dag HUR jag ska kunna gå vidare "Tragiken"...
Det är fruktansvärt.
Den situationen som du befinner dig i nu med din mamma bredvid dig som är döende, den väcker starka minne. Jag och min ena bror var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hemsk känsla....
Idag tänker jag dagligen på pappa och kan inte förstå att han inte finns mer. Han var min högra sida i vått och torrt.
Gå vidare måste man, vare sig vi vill eller inte....
Känner igen mig så mycket i det du skrivet. Min pappa dog för två veckor sedan. Han hade bara haft cancer i 6 månader och dog 2 veckor efter att han gått reda på att cancern var obotlig. Vi hann aldrig prata om döden, hans tankar kring den, var han rädd? Förjävligt alla de sakerna jag och pappa, en av mina bästa vänner planerade göra ihop. Jag är så jävla arg. Världens godaste människa.... Fyfan. Styrkekramar till er allihop
Ni fantastiska och starka människor som kämpar tillsammans med nära eller redan har förlorat. Jag önskar att jag kunde göra något för att ni som fortfarande kämpar ska få vinna den förbannade kampen som det uppenbarligen är allt för många som förlorar. Nu har fem månader passerat och ett par dagar varje månad är det riktigt jobbigt, den djupa saknaden är här vilket leder till illska till och från. All styrka till alla er där ute!
Tre månader har passerat och och ikväll rullar tårarna ner för kinderna utan stopp. Min pappa och min stöttepelare är borta. Lungcancern blev för svår att besegra. 1 år och 9 månader efter beskedet lungcancer tog älskade pappa sitt sista andetag framför oss. Han var en kämpe in i det sista och klarade att vara hemma hela vägen fram till de 36 sista timmarna. Tack och lov. Jag såg och jag visste att det skulle ske men va fan, jag ville inte se. Jag förnekade, ville inte att det skulle vara sant och nu sitter jag här och förbannar det jag tänkte men aldrig sa. Vi ville ju inte prata om döden, det gjorde ju allt så definitivt. Men så här i efter hand försökte pappa säga att det var nära. Han visste men jag ville inte lyssna. Jag bad honom sluta och stoppade huvudet i sanden. Det fick ju inte ske. Fan, fan fan han är verkligen borta.......
Jag har varit där du är! Stor varm kram till dig! <3>
Beklagar! Jag har precis förlorat min mamma. Min bästa vän som jag delade allt med. Hon hade leukemi men det kom som en chock då hon en vecka innan blev bra från cancern. Jag lider med dig. Jag vet själv inte hur jag ska klara av livet nu. Kram
jag känner igen mig som fan i din historia, mamma dog i lungcancer 3 juni 13. Vet hur det känns, mamma var min absolut bästa vän, hur gammal är du?
Kram
Du är inte ensam. Jag har precis förlorat min far som dog den 24 januari i tjocktarmcancer. Det finns inget som kan trösta mig, tårarna rinner varje dag. Han den starke som alltid fanns vid min sida finns inte mer.
Hej
Jag förlorade min pappa 18 nov 2013, min lillasysters födelsedag, han fick lungcancer & var på bättringsvägen MEN sen vände det snabbt & han rycktes bort för fort från oss alla.
Är så hemskt orättvist
Kram
Jag förstår vad du menar...
Min pappa gick bort med bukspotskörtelscancer i juni 2013.
Läkarna säger att pappa hade "tur". Han fick 2 år efter beskedet, vilket brukar vara ca 5 månader.
Han levde som vanligt men sjukskrev sig. Arbetade på hemma och ingen kunde se att han hade cancer.
Han började få ont i magen och det blev värre och värre...
I maj 2013 ringde mamma csk för pappa hade så ont i magen.
Han kom aldrig hem... Han låg på csk i ca 2 månader.
Vi trodde att han skulle få komma hem men nej. Fucking cancern tog honom.
Jag tänker på honom varje dag och saknade är enorm.
Min dotter som är 5,5 år pratar om morfar varje dag och saknar honom.
Tänk att man aldrig får ngn tillbaka som man älskar så enormt.
Lider med er alla!!!
Kram Emma
Vill bara rätta till fel månad.
Pappa dog i juli -13 (men det spelar mindre roll).
/ Emma
Vår älskade far.
FUCK CANCER!
//Emmas Bror Gustav
Fuck cancer för evigt. Livet är så orättvist o varför ska denna äckliga sjukdom finnas. Jag har oxå förlorat min mamma i cancer för snart 6 månader sedan. Allt gick så fort, från att vi fick reda på att hon var sjuk tog det bara 5 månader tills hennes kropp inte orkade kämpa mer. Saknar henne varje dag och tårarna rinner väldigt ofta. Tomheten och Saknaden kommer alltid finnas men när jag läser alla inlägg känner man sig inte ensam.
Känner med er alla. Själv ligger man här bredvid min mamma som är döende. Hata den jävla cancern och konventionella vården......Är mest i apatiskt tillstånd nu för att försöka klara det. Måste hjälpa min pappa med, men hur går man vidare?
Jag undrar varje dag HUR jag ska kunna gå vidare "Tragiken"...
Det är fruktansvärt.
Den situationen som du befinner dig i nu med din mamma bredvid dig som är döende, den väcker starka minne. Jag och min ena bror var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hemsk känsla....
Idag tänker jag dagligen på pappa och kan inte förstå att han inte finns mer. Han var min högra sida i vått och torrt.
Gå vidare måste man, vare sig vi vill eller inte....
Kämpa kämpa och gå och prata om du behöver.
Kram!
Känner igen mig så mycket i det du skrivet. Min pappa dog för två veckor sedan. Han hade bara haft cancer i 6 månader och dog 2 veckor efter att han gått reda på att cancern var obotlig. Vi hann aldrig prata om döden, hans tankar kring den, var han rädd? Förjävligt alla de sakerna jag och pappa, en av mina bästa vänner planerade göra ihop. Jag är så jävla arg. Världens godaste människa.... Fyfan. Styrkekramar till er allihop
Ni fantastiska och starka människor som kämpar tillsammans med nära eller redan har förlorat. Jag önskar att jag kunde göra något för att ni som fortfarande kämpar ska få vinna den förbannade kampen som det uppenbarligen är allt för många som förlorar. Nu har fem månader passerat och ett par dagar varje månad är det riktigt jobbigt, den djupa saknaden är här vilket leder till illska till och från. All styrka till alla er där ute!