klockan är halv två på natten och jag kan inte sova. Jag känner mig som en femåring som tappat bort sin mamma i mataffären. Ni vet sådär orolig, ängslig och rädd man var över att aldrig få se henne igen. Så känner jag mig, förutom att min rädsla är verklighet. Jag kommer inte få träffa henne igen.
Min mamma var sjuk i cancer under i princip nästan hela min barndom. I slutet på tvåan i gymnasiet gick hon bort. Det är nu drygt ett år sedan. Och det är nu jag verkligen börjar inse att hon faktiskt är död, och inte bara borta. Jag börjar sakna någon att prata med så himla mycket. Jag kunde prata med henne om allt. Och jag saknar hennes kärlek och värme, att få en kram utan att behöva be om det. För allt jag vill ha är en kram.
Jag känner mig så ensam ibland. Mina vänner är upptagna med så mycket annat och likaså min kille. Det känns som jag inte har någon att prata med riktigt.
Utöver saknaden efter mamma, händer det en del andra jobbiga saker, och det känns så fruktansvärt jobbigt att inte kunna ha mamma att prata med då. Allt jag vill ha är mammas kramar och förståelse, och det är allt jag inte kan få.
Jag vet inte varför jag skriver här. Jag förväntar mig inga svar. Eller det kanske inte ens är så det går till. Jag behövde bara berätta för någon, även om det kanske ändå inte är någon som faktiskt läser.
Jag vet att när saknaden är stark finns det egentligen ingenting som kan trösta. Jag förlorade min pappa för tre år sedan och jag saknar honom så sjukt mycket. Hna var inte bara min pappa utan också min vän och fotbollstränare. Det är så tomt efter honom. Visst hottar man sätt att klara av att leva ändå, men jag sakanr hon om ofantligt mycket! Vill bara skicka dig en stor varm kram till dig <3><3><3>
klockan är halv två på natten och jag kan inte sova. Jag känner mig som en femåring som tappat bort sin mamma i mataffären. Ni vet sådär orolig, ängslig och rädd man var över att aldrig få se henne igen. Så känner jag mig, förutom att min rädsla är verklighet. Jag kommer inte få träffa henne igen.
Min mamma var sjuk i cancer under i princip nästan hela min barndom. I slutet på tvåan i gymnasiet gick hon bort. Det är nu drygt ett år sedan. Och det är nu jag verkligen börjar inse att hon faktiskt är död, och inte bara borta. Jag börjar sakna någon att prata med så himla mycket. Jag kunde prata med henne om allt. Och jag saknar hennes kärlek och värme, att få en kram utan att behöva be om det. För allt jag vill ha är en kram.
Jag känner mig så ensam ibland. Mina vänner är upptagna med så mycket annat och likaså min kille. Det känns som jag inte har någon att prata med riktigt.
Utöver saknaden efter mamma, händer det en del andra jobbiga saker, och det känns så fruktansvärt jobbigt att inte kunna ha mamma att prata med då. Allt jag vill ha är mammas kramar och förståelse, och det är allt jag inte kan få.
Jag vet inte varför jag skriver här. Jag förväntar mig inga svar. Eller det kanske inte ens är så det går till. Jag behövde bara berätta för någon, även om det kanske ändå inte är någon som faktiskt läser.
Jag vet att när saknaden är stark finns det egentligen ingenting som kan trösta. Jag förlorade min pappa för tre år sedan och jag saknar honom så sjukt mycket. Hna var inte bara min pappa utan också min vän och fotbollstränare. Det är så tomt efter honom. Visst hottar man sätt att klara av att leva ändå, men jag sakanr hon om ofantligt mycket! Vill bara skicka dig en stor varm kram till dig <3><3><3>