Det är snart ett år sedan, jag sitter på balkongen, lyssnar på musik och fryser. Dom senaste dagarna har en värmebölja flyttat in över Sverige och dom senaste dagarna har jag funnits i någon slags bubbla. Livet är så fyllt av kontraster. I länder jag aldrig varit i dör barn, kvinnor och män för vadå, pengar? rikedom och makt? Här hemma något närmre mig jobbar jag på ett underbart jobb, har världens bästa kille och vänner. Och 12 mil ifrån mig bor Mamma. Att jag för snart ett år sen skulle ha flyttat till Stockholm, befinna mig på samma plats som då, för ett år sedan när jag fick beskedet att mamma, min mamma, inte någon granne, inte någon kompis eller bekants familj hade fått det beskedet, utan jag, jag som trodde att det inte kunde hända. Som om min familj var speciellare än någon annans, min mamma hade drabbats av lungcancer.
Nu började ett år med cellgifter, strålning, vakna nätter, hår som skulle tappas och matstrupe som skulle få brännskador. Nu började ett år med en inläggning på psyk för min del, för slitage på familjerelationer trots att vi står starkare än någonsin. Det var i augusti, augusti en jävla månad faktiskt. Och snart är den här igen. I april, april är också en jävla månad. Jag som alltid älskat våren & fortfarande gör. Men när man får beskedet att cancern spridit sig till levern så älskar man inte längre blommornas lukt, dom gröna träden och känslan av att få gå i bara tshirt. Nej då älskar man dom dagar då mamma inte spyr för cancern trycker mot gallan, man älskar dom dagar hon orkar prata i telefon eller laga mat som förut.
Men om jag inte hade lagt hatet åt sidan, om jag inte börjat älska livet igen, om insikten om hur skört livet är inte hade infunnit sig då hade jag inte bott i Sthlm nu. Jag hade inte haft chansen till mitt drömjobb och drömbostad. Då hade jag suttit hemma och låtit cancern få äta bort min livsglädje också.
There is no light without a crack sägs det, och sant är det.. Vissa sprickor större än andra bara.
Åh så fint du skriver! Jag känner så väl igen mig!! Det du skriver ger mig hopp om att livet kan gå vidare trots min oro för min mamma som fått bröstcancer! Tack!
Känner igen mig i det du skriver, vilket känns skönt då ingen annan i närheten kan förstå känslan man ständigt bär.
Trodde aldrig heller aldrig min mamma skulle kunna drabbas, när man har saker i livet som är självklara och det dras undan under fötterna så börjar man tvivla på livet.
Min mamma har cancer i levern, eller en så kallas gallgång cancer som jag idag fick reda på spritt sig till lungorna.. då undrar man hur man ska kunna älska livet igen, det du skriver ger mig någon sorts konstig glädje att du kan för då kanske jag också kan. Tack!
Det är snart ett år sedan, jag sitter på balkongen, lyssnar på musik och fryser. Dom senaste dagarna har en värmebölja flyttat in över Sverige och dom senaste dagarna har jag funnits i någon slags bubbla. Livet är så fyllt av kontraster. I länder jag aldrig varit i dör barn, kvinnor och män för vadå, pengar? rikedom och makt? Här hemma något närmre mig jobbar jag på ett underbart jobb, har världens bästa kille och vänner. Och 12 mil ifrån mig bor Mamma. Att jag för snart ett år sen skulle ha flyttat till Stockholm, befinna mig på samma plats som då, för ett år sedan när jag fick beskedet att mamma, min mamma, inte någon granne, inte någon kompis eller bekants familj hade fått det beskedet, utan jag, jag som trodde att det inte kunde hända. Som om min familj var speciellare än någon annans, min mamma hade drabbats av lungcancer.
Nu började ett år med cellgifter, strålning, vakna nätter, hår som skulle tappas och matstrupe som skulle få brännskador. Nu började ett år med en inläggning på psyk för min del, för slitage på familjerelationer trots att vi står starkare än någonsin. Det var i augusti, augusti en jävla månad faktiskt. Och snart är den här igen. I april, april är också en jävla månad. Jag som alltid älskat våren & fortfarande gör. Men när man får beskedet att cancern spridit sig till levern så älskar man inte längre blommornas lukt, dom gröna träden och känslan av att få gå i bara tshirt. Nej då älskar man dom dagar då mamma inte spyr för cancern trycker mot gallan, man älskar dom dagar hon orkar prata i telefon eller laga mat som förut.
Men om jag inte hade lagt hatet åt sidan, om jag inte börjat älska livet igen, om insikten om hur skört livet är inte hade infunnit sig då hade jag inte bott i Sthlm nu. Jag hade inte haft chansen till mitt drömjobb och drömbostad. Då hade jag suttit hemma och låtit cancern få äta bort min livsglädje också.
There is no light without a crack sägs det, och sant är det.. Vissa sprickor större än andra bara.
Åh så fint du skriver! Jag känner så väl igen mig!! Det du skriver ger mig hopp om att livet kan gå vidare trots min oro för min mamma som fått bröstcancer! Tack!
Känner igen mig i det du skriver, vilket känns skönt då ingen annan i närheten kan förstå känslan man ständigt bär.
Trodde aldrig heller aldrig min mamma skulle kunna drabbas, när man har saker i livet som är självklara och det dras undan under fötterna så börjar man tvivla på livet.
Min mamma har cancer i levern, eller en så kallas gallgång cancer som jag idag fick reda på spritt sig till lungorna.. då undrar man hur man ska kunna älska livet igen, det du skriver ger mig någon sorts konstig glädje att du kan för då kanske jag också kan. Tack!