Jag skulle gå ut, jag hade köpt nya kläder, skulle bjuda en vän på middag och sen dansa och ha roligt hela natten. Mamma hade inte ringt mig, jag hade varit hos pappa i två dagar och hon hade inte ringt. Jag visste att hon hade varit på sjukhuset med min svägerska så jag ringde henne. "Varför ringer inte mamma, hur gick det idag?". Eftersom jag haft en del depressioner och varit rätt strulig av mig blev hon lite rädd för att berätta vad som var fel men hon sa tillslut att mamma hade lungcancer. Lungcancer? Min mamma? Jag har alltid sagt att det är min värsta mardröm, att någon jag känner får cancer. Kommer mamma dö nu? Nej. Kanske. Ja. Kanske. Man visste inte så mycket än.
Jag gick ut, ringde min barndomsvän och sedan skulle jag berätta för pappa. Pappa, lilla pappa som försöker hålla sig nykter och drogfri och nu ska jag släppa bomben. Så jag gick in, grät, sa rätt ut att mamma har cancer. Han grät. Alla grät.
I tre dagar grät jag konstant över allt möjligt.
Och det är okej, man får gråta och vara ledsen. Men jag känner mig ensam. Jag bor själv med mamma, det är mycket ansvar. Hur gör ni? Hur klarar ni vardagen?
Förlåt att jag svarar sent! Men min mamma fick bort i lungcancer för en månad sedan. Och vi fick beskedet att hon fått cancern 8 månader innan det. Det är riktigt tufft. Man blir inte riktigt sig själv efter ett sådant besked har jag förstått. Men det är viktigt att du pratar om sjukdomen. Men din mamma eller med någon annan eller både och. Man får helt enkelt låta sina känslor komma ut och försöka fortsätta leva sitt liv. Det finns tyvärr inte mycket annat att göra. Hoppas verkligen att det blir bättre!
Det enda man kan göra är att ta en dag i taget & försöka prata & verkligen ta vara på tiden man har med varandra. Min mamma blev inlagd i slutet av maj för att hon hade väldiga blödningar & då hittade man en tumör i urinblåsan. Denna opererades bort och analyserades. Mamma ville skydda mig och min syster, jag bor även på en annan ort. Kommer aldrig glömma den dagen då telefonen ringde och mamma grät och sa att det var cancer. CANCER?! Allt bara svartnade & hela världen frös till is. Men man kan inte bara släppa allt. Det jag gör är att försöka njuta av den tid jag får med min mamma, trots att hon aldrig kommer bli frisk & inte tänka så mycket på sen, även om det är det enda som finns att tänka på..
Jag skulle gå ut, jag hade köpt nya kläder, skulle bjuda en vän på middag och sen dansa och ha roligt hela natten. Mamma hade inte ringt mig, jag hade varit hos pappa i två dagar och hon hade inte ringt. Jag visste att hon hade varit på sjukhuset med min svägerska så jag ringde henne. "Varför ringer inte mamma, hur gick det idag?". Eftersom jag haft en del depressioner och varit rätt strulig av mig blev hon lite rädd för att berätta vad som var fel men hon sa tillslut att mamma hade lungcancer. Lungcancer? Min mamma? Jag har alltid sagt att det är min värsta mardröm, att någon jag känner får cancer. Kommer mamma dö nu? Nej. Kanske. Ja. Kanske. Man visste inte så mycket än.
Jag gick ut, ringde min barndomsvän och sedan skulle jag berätta för pappa. Pappa, lilla pappa som försöker hålla sig nykter och drogfri och nu ska jag släppa bomben. Så jag gick in, grät, sa rätt ut att mamma har cancer. Han grät. Alla grät.
I tre dagar grät jag konstant över allt möjligt.
Och det är okej, man får gråta och vara ledsen. Men jag känner mig ensam. Jag bor själv med mamma, det är mycket ansvar. Hur gör ni? Hur klarar ni vardagen?
Förlåt att jag svarar sent! Men min mamma fick bort i lungcancer för en månad sedan. Och vi fick beskedet att hon fått cancern 8 månader innan det. Det är riktigt tufft. Man blir inte riktigt sig själv efter ett sådant besked har jag förstått. Men det är viktigt att du pratar om sjukdomen. Men din mamma eller med någon annan eller både och. Man får helt enkelt låta sina känslor komma ut och försöka fortsätta leva sitt liv. Det finns tyvärr inte mycket annat att göra. Hoppas verkligen att det blir bättre!
Det enda man kan göra är att ta en dag i taget & försöka prata & verkligen ta vara på tiden man har med varandra. Min mamma blev inlagd i slutet av maj för att hon hade väldiga blödningar & då hittade man en tumör i urinblåsan. Denna opererades bort och analyserades. Mamma ville skydda mig och min syster, jag bor även på en annan ort. Kommer aldrig glömma den dagen då telefonen ringde och mamma grät och sa att det var cancer. CANCER?! Allt bara svartnade & hela världen frös till is. Men man kan inte bara släppa allt. Det jag gör är att försöka njuta av den tid jag får med min mamma, trots att hon aldrig kommer bli frisk & inte tänka så mycket på sen, även om det är det enda som finns att tänka på..