Jag är en tjej på femton år som alltid har haft en nära och bra relation med min farmor. Hon är filippinsk och min farfar är svensk vilket gör mig till en kvarts filippinsk.
Redan som liten tyckte jag mycket om hennes sällskap och hennes sätt att leva på. Vi var mycket nära varandra och det var henne jag åkte till efter skolan medan andra klasskompisar hellre gick med en kompis hem. Jag sov även där mycket stor del av min mindre barndom.
2008 flyttade min farmor och farfar till Filippinerna, de kom hem på somrarna och åkte sen tillbaka i september. Vi hade alltid en bra relation men jag tror även det är ganska naturligt att man glider isär lite med tiden när det kommer till ens mor-och farföräldrar och det var nog det vi gjorde men mycket väl medvetna att vi fortfarande älskade varandra precis lika mycket som förr, men då visste vi inte vad som komma skulle.
Som jag skrev så åker de alltid tillbaka i september och förra året var det år de inte åkte tillbaka. I början av september, 2014, var vi på en liten tillställning hos en granne. Alla i byn var inbjudna även farmor och farfar för de hade bott i huset jag och min pappa med familj nu gör vilket såklart ledde till att de blev mycket goda vänner med grannarna. Men det var något som inte var riktigt rätt och som jag inte märkte förens vi kom till kalaset, farmor var inte med. Jag frågade då farfar och han sa att hon inte ville följa med på grund av att hon hade mycket ont i magen, vilket hon hade haft i ungefär tre veckors tid, men det fick jag inte veta förens senare.
Efter att vi varit där i ungefär en timme så fick farfar ett samtal från henne och hon ville åka till sjukhuset. Direkt då blir jag som barnbarn mycket orolig och börjar smågråta lite. De åkte in till sjukhuset och alla vuxna på kalaset börjar såklart försöka trösta mig med att säga att det troligen inte är något allvarligt och att hon kommer att bli bra, vilket gör att man försöker hålla huvudet högt. Men under hela kvällen så fanns oron kvar. Det var något som inte var som det skulle, så jag gick hem efter en stund för att det blev för mycket för mig att vara kvar.
Hon blir kvar på sjukhuset. Några dagar efter kommer min farfar hem som han gjort alla dagar han hade besökt henne på sjukhuset. Han, min pappa och min bonusmamma stod ute på trappen och diskuterade. Jag gick såklart ut och frågade hur det var med farmor, jag får då som svar av farfar att det var bra för han inte ville göra mig orolig. Sedan säger min bonusmamma att hon tycker att de ska vara ärliga mot mig med tanke på min relation till farmor. Hon säger å det ingen vill höra. Att hon har cancer. Den sorts chocktillståndskänsla går inte att beskriva om man inte varit med om samma sak. Jag kommer ihåg att jag tyst upprepade det hemska ordet för mig själv innan jag springer in till pappas säng och bryter ner i tårar. Det var obeskrivligt. Cancer? Vadå, farmor har inte alls cancer? Det r bara inte möjligt. Hon har inte alls cancer. Det är det ända som går igenom ens huvud när man får ett sådant besked. Jag kommer aldrig kunna beskriva hur det känns att prata om det idag eller hur det var då, det är den värsta känslan jag någonsin har känt och troligtvis kommer känna.
Nu kom dagen jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag skulle till sjukhuset och träffa min cancersjuka farmor. Hon som alltid varit glad, bara tänkt på andra, visat upp sina barn och familj med stolthet och aldrig gjort någon människa ont. Vi klev in i rummet där hon låg. Jag kommer aldrig glömma synen. Min älskade farmor som sitter där på sängen och kan inte äta knappt. Hon har alltid älskat mat, lagat den godaste maten du någonsin kan tänka dig och alltid ätit bra. Att se henne tyna bort i kroppen hon alltid varit i fick mig då (och även nu när jag skriver detta) till tårar. Det gick inte att hålla dem inne. Jag satt mig på en stol som fanns i rummet och kollade på henne. Hon kollade tillbaka. Tårarna bara rann hejdlöst ner för mina kinder som rinnande vatten. Jag kunde inte sluta kolla på henne och hon fortsatte kolla på mig tills pappa började prata med henne. Det kändes som vi var där en evighet fast det egentligen var en timme eller två. När vi sedan skulle gå gav jag henne den mest betydelsefulla kramen i mitt liv, sa att jag älskar henne och ber för att hon ska bli bättre och går. Att träffa henne för förta gången på sjukhuset var det jobbigaste mötet jag varit med om. Alla tankar försvann fort som vinden. Jag sa ingenting på hela vägen hem, men tårarna slutade aldrig rinna ner för mina rosiga kinder. Så var första mötet med henne.
Hon tunnade ur mer och mer för varje dag som gick och kunde tillslut inte gå mer så hon fick rullstol. Hon gjorde bra av situationen och sa att hon körde Volvo vilket vi alla tyckte va kul. Alla hade hopp, men vi alla hade även fått besked om vad som skulle hända.
Jag satt i bilen med pappa och frågar henne om hon skulle.. Det var det ända jag behövde säga innan han nickade på huvudet och sa ja. Samma chocktillstånd slår mig rätt över kinden igen och tårarna kom.
Hon får komma hem! Men blir sängliggandes för det mesta och får morfin som smärtlindring. Vi hälsade på henne några gånger och frö varje gång tyckte jag det var som att vi hälsade på henne som vanligt. Hon var med i snacket och skrattade lite. Man fick hopp men kunde ändå inte glömma vad man fått besked om.
Sen kom den där extremt fina höstdagen den 11 December, notera att allt detta hänt under cirka en månad vilket är väldigt kort tid att bearbeta allt. Hon ville gå ut så farfar hjälpte henne till toaletten och gick för att ta fram rullstolen. Jag skulle göra allt för att få veta vad hon tänkte på under den stunden, för nu var det inte långt borta. Han kommer för att hämta henne och när de kommit över tröskeln känner hon att något lägger av och hon säger sina sista ord, hjälp mig pappa, och faller sedan ihop i hans armar. Nu ska ni veta att min farmor och farfar har hållit ihop i många herrans år och att hon fick börja sitt liv i farfars armar och med hans kärlek, sedan dö i samma armar med samma kärlek. Om ni frågar mig så är det ödet.
Så gick det till när jag förlorade personen som alltid har betytt så oerhört mycket för mig, men samtidigt kommer hon aldrig vara riktigt borta. Hon kommer alltid finnas i min närhet och ta hand om mig som hon alltid gjort resten av mitt liv. Nu vill jag vara här för andra som varit med om liknande händelser som har svårt att handskas eller bearbeta det. Jag bearbetar fortfarande hennes död, hon kommer aldrig vara död för mig. Alla måste även veta att det finna hjälp att få. Det finns alltid nån du kan prata med om du känner att det är svårt att prata med föräldrar. Kurator, skolsyster, fältassistenter mm. Va aldrig rädd att prata, det har hjälp mig otroligt mycket på vägen att få prata med någon som faktiskt lyssnar. Det finns alltid någon.
Det var min historia. Tack för att jag får dela den med er.
Hejsan.
Jag är en tjej på femton år som alltid har haft en nära och bra relation med min farmor. Hon är filippinsk och min farfar är svensk vilket gör mig till en kvarts filippinsk.
Redan som liten tyckte jag mycket om hennes sällskap och hennes sätt att leva på. Vi var mycket nära varandra och det var henne jag åkte till efter skolan medan andra klasskompisar hellre gick med en kompis hem. Jag sov även där mycket stor del av min mindre barndom.
2008 flyttade min farmor och farfar till Filippinerna, de kom hem på somrarna och åkte sen tillbaka i september. Vi hade alltid en bra relation men jag tror även det är ganska naturligt att man glider isär lite med tiden när det kommer till ens mor-och farföräldrar och det var nog det vi gjorde men mycket väl medvetna att vi fortfarande älskade varandra precis lika mycket som förr, men då visste vi inte vad som komma skulle.
Som jag skrev så åker de alltid tillbaka i september och förra året var det år de inte åkte tillbaka. I början av september, 2014, var vi på en liten tillställning hos en granne. Alla i byn var inbjudna även farmor och farfar för de hade bott i huset jag och min pappa med familj nu gör vilket såklart ledde till att de blev mycket goda vänner med grannarna. Men det var något som inte var riktigt rätt och som jag inte märkte förens vi kom till kalaset, farmor var inte med. Jag frågade då farfar och han sa att hon inte ville följa med på grund av att hon hade mycket ont i magen, vilket hon hade haft i ungefär tre veckors tid, men det fick jag inte veta förens senare.
Efter att vi varit där i ungefär en timme så fick farfar ett samtal från henne och hon ville åka till sjukhuset. Direkt då blir jag som barnbarn mycket orolig och börjar smågråta lite. De åkte in till sjukhuset och alla vuxna på kalaset börjar såklart försöka trösta mig med att säga att det troligen inte är något allvarligt och att hon kommer att bli bra, vilket gör att man försöker hålla huvudet högt. Men under hela kvällen så fanns oron kvar. Det var något som inte var som det skulle, så jag gick hem efter en stund för att det blev för mycket för mig att vara kvar.
Hon blir kvar på sjukhuset. Några dagar efter kommer min farfar hem som han gjort alla dagar han hade besökt henne på sjukhuset. Han, min pappa och min bonusmamma stod ute på trappen och diskuterade. Jag gick såklart ut och frågade hur det var med farmor, jag får då som svar av farfar att det var bra för han inte ville göra mig orolig. Sedan säger min bonusmamma att hon tycker att de ska vara ärliga mot mig med tanke på min relation till farmor. Hon säger å det ingen vill höra. Att hon har cancer. Den sorts chocktillståndskänsla går inte att beskriva om man inte varit med om samma sak. Jag kommer ihåg att jag tyst upprepade det hemska ordet för mig själv innan jag springer in till pappas säng och bryter ner i tårar. Det var obeskrivligt. Cancer? Vadå, farmor har inte alls cancer? Det r bara inte möjligt. Hon har inte alls cancer. Det är det ända som går igenom ens huvud när man får ett sådant besked. Jag kommer aldrig kunna beskriva hur det känns att prata om det idag eller hur det var då, det är den värsta känslan jag någonsin har känt och troligtvis kommer känna.
Nu kom dagen jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag skulle till sjukhuset och träffa min cancersjuka farmor. Hon som alltid varit glad, bara tänkt på andra, visat upp sina barn och familj med stolthet och aldrig gjort någon människa ont. Vi klev in i rummet där hon låg. Jag kommer aldrig glömma synen. Min älskade farmor som sitter där på sängen och kan inte äta knappt. Hon har alltid älskat mat, lagat den godaste maten du någonsin kan tänka dig och alltid ätit bra. Att se henne tyna bort i kroppen hon alltid varit i fick mig då (och även nu när jag skriver detta) till tårar. Det gick inte att hålla dem inne. Jag satt mig på en stol som fanns i rummet och kollade på henne. Hon kollade tillbaka. Tårarna bara rann hejdlöst ner för mina kinder som rinnande vatten. Jag kunde inte sluta kolla på henne och hon fortsatte kolla på mig tills pappa började prata med henne. Det kändes som vi var där en evighet fast det egentligen var en timme eller två. När vi sedan skulle gå gav jag henne den mest betydelsefulla kramen i mitt liv, sa att jag älskar henne och ber för att hon ska bli bättre och går. Att träffa henne för förta gången på sjukhuset var det jobbigaste mötet jag varit med om. Alla tankar försvann fort som vinden. Jag sa ingenting på hela vägen hem, men tårarna slutade aldrig rinna ner för mina rosiga kinder. Så var första mötet med henne.
Hon tunnade ur mer och mer för varje dag som gick och kunde tillslut inte gå mer så hon fick rullstol. Hon gjorde bra av situationen och sa att hon körde Volvo vilket vi alla tyckte va kul. Alla hade hopp, men vi alla hade även fått besked om vad som skulle hända.
Jag satt i bilen med pappa och frågar henne om hon skulle.. Det var det ända jag behövde säga innan han nickade på huvudet och sa ja. Samma chocktillstånd slår mig rätt över kinden igen och tårarna kom.
Hon får komma hem! Men blir sängliggandes för det mesta och får morfin som smärtlindring. Vi hälsade på henne några gånger och frö varje gång tyckte jag det var som att vi hälsade på henne som vanligt. Hon var med i snacket och skrattade lite. Man fick hopp men kunde ändå inte glömma vad man fått besked om.
Sen kom den där extremt fina höstdagen den 11 December, notera att allt detta hänt under cirka en månad vilket är väldigt kort tid att bearbeta allt. Hon ville gå ut så farfar hjälpte henne till toaletten och gick för att ta fram rullstolen. Jag skulle göra allt för att få veta vad hon tänkte på under den stunden, för nu var det inte långt borta. Han kommer för att hämta henne och när de kommit över tröskeln känner hon att något lägger av och hon säger sina sista ord, hjälp mig pappa, och faller sedan ihop i hans armar. Nu ska ni veta att min farmor och farfar har hållit ihop i många herrans år och att hon fick börja sitt liv i farfars armar och med hans kärlek, sedan dö i samma armar med samma kärlek. Om ni frågar mig så är det ödet.
Så gick det till när jag förlorade personen som alltid har betytt så oerhört mycket för mig, men samtidigt kommer hon aldrig vara riktigt borta. Hon kommer alltid finnas i min närhet och ta hand om mig som hon alltid gjort resten av mitt liv. Nu vill jag vara här för andra som varit med om liknande händelser som har svårt att handskas eller bearbeta det. Jag bearbetar fortfarande hennes död, hon kommer aldrig vara död för mig. Alla måste även veta att det finna hjälp att få. Det finns alltid nån du kan prata med om du känner att det är svårt att prata med föräldrar. Kurator, skolsyster, fältassistenter mm. Va aldrig rädd att prata, det har hjälp mig otroligt mycket på vägen att få prata med någon som faktiskt lyssnar. Det finns alltid någon.
Det var min historia. Tack för att jag får dela den med er.
Kram <3>
Bra skrivet! Fick nästan tårar ❤️