Hoppa till huvudinnehållet

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.

Inlägget har 1 svar

  1. Matilda

    Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

    Jag minns att jag började må sämre och känna psykiska spärrar för mer än ett år sedan. Jag skulle börja på ett nytt jobb och starta om. Men det blev inte som jag tänkt mig. Titt som tätt sjukanmälde jag mig, och visst, jag var ju sjuk. Men ibland gick det väl lätt att vara hemma. Jag insåg att det berodde på något annat. Något som är svårare att sätta ord på. Ångest och oro. Vissa dagar vaknade jag, gick upp och gjorde mig i ordning tills det bara sa: stopp! Jag kunde bara inte gå iväg. Det gick inte. Jag var tvungen att stanna hemma just då. Varför? Det visste jag inte. Men det gick bara inte att gå till jobbet och låtsas som att allt var som vanligt.

    När min mamma fick sin tredje cancerdiagnos skakades hela familjens värld. Jag kan inte säga att jag minns så mycket av de första två omgångarna. Jag minns tårar, jobbiga känslor och sjukhusbesök, men inget mer. Men av detta besked minns jag mer. Min mamma ville inge hopp och säga att det ordnar sig.

    När min arbetsgivare bad om att få ett sjukintyg för min mamma och för att jag skulle kunna hjälpa till med vården av henne, fick jag en kopia av min pappa. Det var först där jag läste: ”palliativ vård”. Det var då jag insåg hur illa det egentligen var. Jag skrek inombords, men höll det tyst och sa inget till min mamma om det. Man har ju hört om underverk och att folk har blivit friska ändå, fast de varit utdömda.

    Att bära med sig det här skrikandet inombords och samtidigt låtsas som att allt är ok på jobbet och bland vänner var nog det som gav upphov till dessa psykiska spärrar. Att det plötsligt tog stopp.

    I november log mamma mot mig en sista gång och morgonen efter var hon borta. Det var så tydligt att hon inte längre var där. Ett tomt, tyst, kallt skal som såg ut som min mamma låg kvar, klädd i färgglada kläder. Men min mamma var aldrig tyst eller kall. Hon var inte längre där. Att se sorgen som forsade över min pappa och mina systrar var olidligt och det gör lite ont varje gång vi träffas. För vi vet vad vi saknar, vi vet vems röst som har tystnat. Vi försöker så gott det går, men det här tomrummet kommer alltid att finnas.

    Mitt nya jobb började i december, en månad efter det att mamma gått bort. Jag jobbade nu mindre tid och det gick bra till en början. Fram tills nu i början av mars. Jag har haft dagar då jag varit nedstämd, ledsen och ur fas och de kommer och går. Men de senaste dagarna har jag varit det konstant och idag var jag hemma från jobbet. För att kroppen sa nej, för att jag blev yr och illamående och den där spärren var där. Och så kommer det dåliga samvetet över att jag är hemma igen.

    Jag vill gärna kunna ta tag i mig själv och säga ”Kom igen nu!”, men den orken finns inte. Jag har ingen vilja eller energi i reserv. Min dagsform är så beroende på hur jag mår mentalt. Emellanåt tänker jag att jag kanske håller på att bli deprimerad. Eller lite galen. Men då påminns jag om att det som har hänt är något fruktansvärt och att denna reaktion inte är konstig. Jag har förlorat en människa som alltid funnits i mitt liv och det tar tid att bearbeta.

    Jag önskar så att jag kan finna lite energi igen, så jag orkar ta tag i min vardag igen och börja leva som vanligt. Vi stöttar varandra i familjen, men jag kan inte berätta allt för dem, eftersom jag inte vill tynga dem med allt jag känner eller oroa dem över hur jag egentligen mår. Jag försöker hålla skenet uppe så gott det går, eftersom jag inte vill belasta dem mer.

    I maj gifter jag mig. Min mamma såg så fram emot detta och vi pratade om brudklänning och allt runtomkring. Hon hade mitt bröllop som morot för att kämpa vidare och inget smärtar mig mer än att hon inte kommer vara med den dagen. I planeringen inför bröllopet gör det sig påmint hela tiden. Det kommer bli en fantastisk dag, men hon kommer fattas oss något enormt. Min käre sambo var så älskad av henne och jag vet att hon var så lycklig över att vi hittat varandra. Hon kommer vara med i våra hjärtan, likaså den dagen då vi får vårt första barn. Och efterkommande. Likaså de dagar då vi pratar om mormor och visar bilder. Vi får ge dem minnen av henne som de själva inte kan skapa.

    Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Någonstans sitter du med mormor, morfar, Aja och farmor och fikar. Under tiden måste vi leva vidare utan dig och med saknaden varje dag. Vart du än är så har du det bra och du slipper ha ont. Jag vet att vart jag än är, så har jag dig med mig. Jag sparar dig och våra minnen långt in.

    Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.

    • Anmäl
    • Svara
  2. Alic

    Hej Matilda!

    Jag beklagar sorgen! Vad ledsen jag blir när jag läser allt du har skrivit!!! Min pappa har fått cancer med spridning till hjärnan, vi har precis fått reda på att det inte finns någon mer behandling att erbjuda pappa än den han får just nu. Hjälper inte den så finns inget mer att göra och överlevnaden är då ca 2 månader. Jag har precis blivit mamma, det gör ont att veta att pappa inte kommer få vara med när hon växer upp. Jag och min sambo planerade också för bröllop, vi tänker åka iväg bara vi och våra familjer, men pappa är för sjuk och jag har tappat lusten för allt. Inget känns vört utan pappa!!!! Jag förstår verkligen att du är ledsen och ångestladdad!!! Förstår inte hur man går vidare i livet efter att man förlorat sin förälder! Jag är också konstant ledsen och inte alls funktionell i nuläget, men jag är mammaledig och hemma vilket känns skönt, hade inte klarar av att jobba i nuläget. Kan du prata med din sambo eller dina familj? Blir det något lättare med tiden? Kram till dig och din famil

    • Anmäl
    • Svara

Nu visas 1 av 1 svar.

Svara på "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans."